Ni som inte fick kärlek som små - hur klarar ni er?

Det som varit är bara minnen. Minnen kan man manipulera. Man kan gå och hälsa på i sitt barndomsrum, sätta sig vid sin barndomssäng, krama om barnet(du själv), och ge dig själv den kärlek du inte fick som barn.
Man blir alltså den vuxne till sig själv som ersätter den som inte fanns där och såg dig och bekräftade dig.
Hypnos funkar ifall man behöver hjälp med dtta.

Det funkar. Livet blir annorlunda, man blir annorlunda, inte så bekräftelsesökande, inte hller söker efter den " rätte". Harmoni.

När man inser och acceptera hur mycket man faktiskt är blivit skadad p.g.a. brist på omsorg och kärlek, enbart då kan man börja läka på riktigt.

Hur klara man sig ? Man klara sig inte. Man överlever på autopilot. Hur kan man klara sig när man inte är medveten?

Men finisar....det är ju det. Om man inte bearbetar och förstår sina trauman, så hamnar man i dem igen och igen. För man dras till liknande personer och situationer. Det som man känner igen. Till såna som inte ger en det man behövde som barn, som är som ens föräldrar.
Som utger sig att vara någon de inte är, och så dras man till den energin de utstrålar.
Sen visar det sig att de fattas samma saker, att de inte har bearbetat sina issues och som är som ens föräldrar eller syskon, där du får arbeta för deras acceptans. Bekräfta dem och deras ego.

Tack o lov vet jag det, och haft fler bra förhållande än dåliga.
Fast jag vet att jag har en problematik, något jag håller på att utforska nu, och försöka lära mig mer om.

Så det är svårt ändå. Haft två toxiska förhållande i mitt liv. Men insåg snabbt att de var just toxiska, narcissister, som lovebombade mig. När de insåg att de inte kunde kontrollera eller äga mig, och att jag sade emot och inte tolererade allt de sade och gjorde. Så gjorde vi slut, det blev för mycket, för bra för att vara sant, och det var just det som är en av de första röda signalerna. De var bara för mycket. Kärlek skall vara lätt i början och inte en ständig kamp.

Jag vill inte ge upp i kärleken, jag tänker inte ge upp på alla fina män där ute. Det finns fantastiska kvinnor (som jag) och det finns fantastiska män därute, som vill ha något äkta, genuint och utvecklande. Jag vill hitta min 3:e sambo och bästa vän för resten av livet.

Det finns mycket att läsa om sånt, medkänsla, och trauman som påverkar dig i vuxna livet.
De senaste jag lärt mig och lyssnar på.

https://www.youtube.com/watch?v=HX2N9Z6KKI8
https://quiz.attachmentproject.com/r...ures/situation
https://www.webmd.com/mental-health/...ous-attachment

Man jobbar på det och blir medveten, det är inte lätt fast man kan inte ge upp på sig själv.
Det är en mening med livet, att utvecklas.

Varit en ständig uppförsbacke för mig, fast jag är öppen om det som varit.
Förändring gör ont, och tar tid och energi.
Jag tänkte att jag skulle göra en livskarta, och sen pinpointa mina stora händelser, för att första min historia mer, och sedan släppa det som gör ont.
Det var länge sedan jag förlät mina föräldrar, jag har kommit till ro att de inte förmådde mer.
Man får tänka, du skadade mig, jag är skadad fast jag tänker inte skada dig tillbaka. Alla känslor på att ge igen har jag släppt, det är vad det är ibland. Svårt men tiden läker.

Jag är ledsen att du vuxit upp på det sättet. Jag vill också säga hur stark du är eftersom du har valt att bryta den onda cirkeln och väljer att uppfostra dina barn med kärlek, dina barn kommer vara så tacksama för det och du är en bra mamma/pappa.🌸

Jag har själv haft en väldigt trasig barndom, och fick ingen kärlek. Tvärtom blev jag misshandlad både psykiskt och fysiskt och det har definitivt satt sina spår. Jag brukar se det som att såren läker men ärren finns kvar hela livet.

Man får göra det bästa av situationen, och det har du redan gjort genom att gå i terapi osv. 😊

Något jag gjort är att försöka läka mitt inre barn. Att man som vuxen, sätter sig och mediterar, för att sen försöka se sig själv framför sig som barn. För att då ge kärleken och bekräftelsen till dig själv som barn som du aldrig fick.

Du kan prata till dig själv som barn, kanske i den åldern där du mådde som sämst. På så sätt kan man bearbeta och komma över att man aldrig fick kärlek.

Nu har jag säkert beskrivit det på ett väldigt rörigt sätt, men sök på t.ex youtube efter "how to heal your inner child", finns massvis med videos där folk beskriver det mycket bättre. Finns även guidade meditationer.

Önskar dig all lycka till i läkningsprocessen.🙏

Vi blev perversa äckel

Om du är medveten om det då har du ingen ursäkt längre.

Mina strategier är att inte lyssna på rösterna i huvudet, för där är det kaos.

Ber för dig. Sök Jesus. Stackare.

Nej men jättebra. Har filmer från min barndom. Ser smärta i allas ögon, de vuxna omkring....... Ser "ledtrådar" till varför allt blev som det blev. Borde titta mer men orkar inte. Du har helt rätt.

Och jag borde göra det, lite mer aktivt. Orka. Våga se.....

Har även gått en traumabearbetning via kyrkan.

Tack.

Och jag för dig 🖤

Det som ”räddade” mig under uppväxten var att jag hade (och fortfarande har kvar) fantastiska vänner, och en tränare som blev som en pappa för mig och visade mig hur en bra man är. När jag var 15 träffade jag min första pojkvän och han betydde oerhört mycket för mig och mitt mående, och när jag var 16 fick jag med hjälp av socialtjänsten en egen liten lägenhet där mina föräldrar inte kunde komma åt mig.

På ett sätt är jag faktiskt tacksam för den uppväxt mina föräldrar gav mig, för det gjorde mig till den jag är och jag lärde mig oerhört mycket som jag haft stor nytta av i livet. Det största är mina värderingar och att jag tidigt lärde mig vad som är viktigt i livet för mig, nära relationer, äkthet och värme.

Något annat jag lärde mig som jag har haft stor nytta av i livet är att jag läser av människor och stämningar snabbt, och hur man bäst bemöter olika människor och situationer. Kunskapen om hur mycket man kan påverka andra människors beteende genom sitt eget beteende har jag användning för varje dag.

Min man fick en gång frågan (från en man som anser att aga av barn behövs) om hur min uppväxt påverkat vår relation och hur jag skulle reagera om han slog barnen, och han svarade att ”Om jag skulle slå henne skulle hon lämna mig och om jag skulle slå barnen skulle hon döda mig, och det är helt som det ska för mig”.

Det viktiga är att komma ihåg att man inte är ansvarig för sina föräldrars beteende, men att man heller inte i vuxen ålder kan använda sin uppväxt som ursäkt för sina egna tillkortakommanden. Ens uppväxt kan vara en förklaring, men aldrig en ursäkt för sådant man gör som vuxen. Eget ansvar i alla lägen är en självklarhet för mig.