Vill människor som mår dåligt prata med andra som varit med om samma sak? Isf - vrf??

Människor som genomgått något jobbigt psykologiskt, t.ex. depression, utbrändhet, trauma etc. -> vill dessa personer prata med andra som varit med om liknande upplevelser??

Varför/varför inte?

Ibland kan det vara av stor nytta att prata med någon som befunnit sig i samma situation men kommit längre på vägen. Dels blir man förstådd av någon som fattar vad man pratar om. Och dels kan man få värdefulla verktyg.

Det kan väl bli skadligt om man fastnar i det och lite lindar en offerkofta om sig själv och väljer att inte gå vidare utan stanna i det. Definiera sig själv så att säga.

Såklart, största misstaget man gör i en sådan sits är att man känner sig till besvär för sin omgivning.

Känner man sig till mindre besvär genom att prata med folk som varit igenom ungefär samma sak?

Skulle du rekommendera det till en nära vän att söka upp människor som varit i liknande situation? Eller
är det vanligt att folk hamnar i offerkoftan..?

Vet du var man skulle kunna vända sig för att hitta andra som varit med om liknande?

Det beror ju helt och hållet på vad man drabbats av. Facebookgrupper? Stödgrupper? Vänner? AA/NA om man har den typen av problem?

Gruppbehandling har på många olika psykiska diagnoser visat sig funka väldigt bra. Främst för att man har förstående och igenkännande personer runt en som inte tycker man "bara ska rycka upp sig" eller såna saker som vissa ibland kan säga om det inte själv haft de problemen. Det är också lättare att diskutera olika lösningar som funkat för andra och en själv, för att skapa en öppen rådgivning som inte bygger på att nån läkare säger eller tycker.

Det farliga när man dras till såna med samma problem är om det blir en slags kamp istället om vem som mår värst, vem som har värst erfarenheter, vem det är mest synd om osv. I synnerhet på låsta avdelningar för unga tjejer med ätstörning och självskadebeteende är det ofta så att många blir sjukare för de börjar jämföra sig med andra och tycker inte de är sjuka nog själv.

Kan man bara hålla humöret uppe och istället göra det till en morot att ens omgivning är förstående och kanske kämpar med liknande så tror jag inte det är fel att man umgås med personer med samma problem.

Tack för superbra feedback! Vet du var jag/min vän kan hitta en bra gruppbehandling? Är det via vården?

Det beror nog på vad era problem är, men rådet brukar vara att söka sig till vårdcentralen för att få remiss till psykiatrin om det är psykisk ohälsa man lider av. Vid missbruk/beroende finns ju AA eller NA där man får en fin gemenskap med andra som kämpar med samma problem.

För att relatera, dock är ”trauma-bonding” många gånger ohälsosamt och kan leda till ältande. Man måste gå vidare i livet också, förändring är det enda som livet garanterar.

Det beror ju såklart på.
"Sak" är ju ett ganska så brett begrepp.

Om du tex. har blivit lämnad av din sambo och mår dåligt över det så kommer en vän som tidigare varit med om samma sak gärna prata med dig om det.
Om du tex. varit med om ett övergrepp så kanske du inte ska prata med en vän om det och riskera att börja peta i ett öppet sår.

Det blir ganska så svårt att försöka ge dig rätt råd genom att bara ha "sak" att gå på här.
Risken är ju rätt överhängande att du får fel råd menar jag.
Men över lag är det alltid bättre att prata med andra om jobbiga grejer.

Om man t.ex. har förlorat sin arm och pratar med någon som också har förlorat en arm och lyckats bra, kan det hjälpa en att återhämta sig mentalt. Men jag tror inte att det är posiivt för olyckliga människor att umgås och bara tycka synd om varandra.