Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Kul att du känner igen dig i min situation, bra jobbat att har gått ner det dubbla. Ja, någonstans får man ändå landa i att en "perfekt" kropp aldrig kommer gå att uppnå, i mitt fall rör det sig om såpass lite skinn så att jag tvekar verkligen till om det är värt kostnaden för kirurgi. Men det är klart att det är lockande att göra nåt åt bristningarna.
För måendets skull och för min egen styrka kommer jag ju att träna ändå såklart.
För måendets skull och för min egen styrka kommer jag ju att träna ändå såklart.
Citat:
Ja, det är ju dilemmat. Speciellt jobbigt om man annars ser bra ut, då sticker det ju ut som fan i ens egna ögon. Många kliniker erbjuder ju avbetalning och andra lösningar så det går ju alltid att ordna om man vill. Alternativt startar du ett sparkonto med syfte att betala operationen, Kör lite hanging leg raise, knäböj och RKC plank under tiden så stämmer du av med dig själv om du fortfarande vill lägga ut pengarna när du väl sparat ihop dem. Då har du en fin summa att göra något kul med om du inte längre tycker att det är aktuellt!
jag tvekar verkligen till om det är värt kostnaden
Bristningar, ja, vet inte riktigt vad man har för alternativ där. Mina är likadana, syns när ljuset reflekterar men annars inte, dock gör det mig inte så mycket. Som nämnts tidigare i tråden blir vi alla rätt fula med åldern och även om bristningar inte är ett jättevanligt fenomen för oss män är det ju något som ofta drabbar kvinnor, antingen ungt med lår/rumpa eller med graviditet. Har nog aldrig stött på någon själv som sett det som något negativt. Tror inte vi är så jäkla kräsna vi människor, är man i det skedet att båda klär av sig har man redan bestämt sig för att man vill ligga liksom, krävs lite mer för att avbryta skojset.
__________________
Senast redigerad av Clavicles-Vile 2023-11-26 kl. 01:00.
Senast redigerad av Clavicles-Vile 2023-11-26 kl. 01:00.
Jag gick ner rara 55 kilo. Huden på armarna har på något magiskt sätt slimmat ihop sig rätt bra. Är armarna lite "mjuka" (ej fladdriga)? Ja, det är antagligen på grund av den sista huden. Inget jag stör mig på, ser helt ok ut även med t-shirt. Även huden på magen drog med tiden ihop sig rätt okej jämfört med hur det såg ut i början då det var som en tom hudpåse som flängde. Men där finns överskottshud, absolut. Men inte groteskt.
Huden på låren är lite lös fortfarande, särskilt upp mot ljumskarna.
Bristningar har nästan helt försvunnit i takt med att huden anpassat sig över tid.
Det är snart fyra år sen jag tappade vikten.
Jag stör mig inte på det. För jag har bestämt mig att inte göra det. Istället ser jag min lilla mjuka hudmage som en påminnelse om vilken positiv förändring min kropp genomgått. Och det är så jag lägger fram det när någon frågar om den, "ja, det ser då ut såhär för att jag en gång vägde 115 kilo, och nu gör jag inte det mer" och med den förklaringen är det ingen jävel som sett mig halvnaken/helnäck som rynkat på näsan och sagt "euw" utan alla har uteslutande blivit jävligt imponerade.
Kan tillägga att jag knappt tränat eller tränar nu heller, min viktnedgång var 100% en kostomläggning som även fick lite draghjälp av några utdragna perioder av infektioner.
Om jag var du så skulle jag inte försöka jaga någon idealkropp. Alla kroppar, även dom som inte genomgått stor viktnedgång, har skavanker. Och jag råder dig att ha tålamod att bo in dig i din nya kropp innan du börjar överväga estetiska förändringar. Min viktnedgång var jobbigast psykiskt, och är det delvis fortfarande, eftersom jag inte vant mig vid hur jag ser ut då jag varit överviktig större delen av mitt liv, mycket pga dåliga matvanor redan från barndomen. I början hängde huvudet inte med och jag såg mig själv som den där 115-kilospersonen även när jag vägde 70kg och köpte kläder i 3XL fast jag inte behövde dom längre. Än idag kan jag haja till när jag passerar ett skyltfönster eller en spegel och ser min siluett och bara "vänta, vem fan är det där?".
Du behöver landa i dig själv och lära känna ditt nya jag. Och se vad som händer med huden över tid. Inte boka tid för laser och plastikkirurgi. Mår du fortfarande piss över ditt utseende om något år så lägg hellre tiden och pengarna på terapi, det lär göra mer nytta.
Huden på låren är lite lös fortfarande, särskilt upp mot ljumskarna.
Bristningar har nästan helt försvunnit i takt med att huden anpassat sig över tid.
Det är snart fyra år sen jag tappade vikten.
Jag stör mig inte på det. För jag har bestämt mig att inte göra det. Istället ser jag min lilla mjuka hudmage som en påminnelse om vilken positiv förändring min kropp genomgått. Och det är så jag lägger fram det när någon frågar om den, "ja, det ser då ut såhär för att jag en gång vägde 115 kilo, och nu gör jag inte det mer" och med den förklaringen är det ingen jävel som sett mig halvnaken/helnäck som rynkat på näsan och sagt "euw" utan alla har uteslutande blivit jävligt imponerade.
Kan tillägga att jag knappt tränat eller tränar nu heller, min viktnedgång var 100% en kostomläggning som även fick lite draghjälp av några utdragna perioder av infektioner.
Om jag var du så skulle jag inte försöka jaga någon idealkropp. Alla kroppar, även dom som inte genomgått stor viktnedgång, har skavanker. Och jag råder dig att ha tålamod att bo in dig i din nya kropp innan du börjar överväga estetiska förändringar. Min viktnedgång var jobbigast psykiskt, och är det delvis fortfarande, eftersom jag inte vant mig vid hur jag ser ut då jag varit överviktig större delen av mitt liv, mycket pga dåliga matvanor redan från barndomen. I början hängde huvudet inte med och jag såg mig själv som den där 115-kilospersonen även när jag vägde 70kg och köpte kläder i 3XL fast jag inte behövde dom längre. Än idag kan jag haja till när jag passerar ett skyltfönster eller en spegel och ser min siluett och bara "vänta, vem fan är det där?".
Du behöver landa i dig själv och lära känna ditt nya jag. Och se vad som händer med huden över tid. Inte boka tid för laser och plastikkirurgi. Mår du fortfarande piss över ditt utseende om något år så lägg hellre tiden och pengarna på terapi, det lär göra mer nytta.
Citat:
När det gäller kosten så äter jag en kalorisnål kost med en hög andel protein, mestadels kyckling, lax och proteinshakes. Rikligt med sallad och även fullkornsprodukter. Ligger på underskott vilket gör att jag inte fattar varför det inte händer nåt med magen alls. Har gjort detta en ganska lång tid. Därav är det rätt troligt att det rör sig om löst skinn med tanke på bristningarna, som vad jag har hört dödar elasticiteten helt i huden.
Huden är ett levande organ, den anpassar sig småningom.
Ständig kalorireduktion leder bara till sänkt metabol bashastighet. Tillämpa istället periodisk fasta, det vill säga att du äter under sex timmar per dag, utan att bekymra dig om kalorier.
Fortsätt äta kyckling, lax och proteinrik mat, men skippa shakes och annan processföda. Tillämpa LCHF, med dragning åt keto (behåll grönsakerna, släng brödet).
Har man en gång utvecklat fett kring magen, tenderar kroppen att hålla fast vid den kudden som en extra tillgång. I medicinsk mening är det ofarligt, och det är inre fett kring organen som är det egentliga problemet (fettlever).
Man kan inte påverka kroppens prioritering, utan den smälter först inre fett kring organen, och reducerar därefter i ansikte, lemmar och överkropp, och allra sist fläsket runt magen.
Det går att fila bort, oavsett ålder, men många kan intyga att det är svårt. Det är inte bara diet och kost som spelar in, utan även stress. Mycket kaffe, litet sömn eller oro ger höga nivåer av kortisol, som bidrar till insulinresistens och därmed fetma kring mellangärdet.
En plan kan därför se ut så här:
1. Keto
2. Periodisk fasta 18:6
3. Minska kaffe och alkohol (rödvin okej)
4. Styrketräna, främst armar och ben, men även bål
5. Konditionsträna som komplement
6. Goda sömnvanor
Bra jobbat med viktnedgången!
Du är 25 år då borde huden tighta till sig med tiden. Även om du gått ner mycket så kan det också hända att du behöver gå ner mer för att tappa det sista fettet. 181 cm och 80 kg kan faktiskt innebära att du har en del att ta av trots allt.
OM det är så att du har fett kvar så se det som något positivt. Fettminskning är betydligt billigare och enklare än att ta hand om än överbliven hud.
Kan du posta en bild på överkroppen både framifrån och bakifrån så hade det nog varit enklare att bedöma om det är fett eller hud.
Du är 25 år då borde huden tighta till sig med tiden. Även om du gått ner mycket så kan det också hända att du behöver gå ner mer för att tappa det sista fettet. 181 cm och 80 kg kan faktiskt innebära att du har en del att ta av trots allt.
OM det är så att du har fett kvar så se det som något positivt. Fettminskning är betydligt billigare och enklare än att ta hand om än överbliven hud.
Kan du posta en bild på överkroppen både framifrån och bakifrån så hade det nog varit enklare att bedöma om det är fett eller hud.
Först och främst grattis ts till din prestation. Jag har varit med om en liknande resa. Vid 18års ålder vägde jag 98kg på 173cm. På ett år gick jag ner till 60,5kg och var i en liknande situation. Även om jag gick ner alla kg så var det på det sämsta sättet. Har haft stora komplex över detta i många år, försökt bulka och deffat med små förbättringar. När jag var 25år var jag ganska smal, inte alls så muskulös men såg okej ut. Däremot om jag stod på alla fyra så hängde huden väldigt mycket, och hade stora komplex. Träningen blev av i perioder.
Efter ha låtit kroppen förfalla på nytt så var jag i dålig form igen. Jag är lite osäker på tider nu men jag var runt 31år, vägde runt 86-88kg och fick nog. Jag bestämde mig för att inte vara samma person längre och började om med träningen. Jag startade även en journal här för att dokumentera resan. Har haft en mycket bättre struktur och bättre bulkar som har resulterat i mer muskelmassa och har inte alls det hängiga kvar. Liksom jag har haft nu samma midjemått på 73kg som när jag gick ner till 60,5kg, så muskelmassa gör stor skillnad. Kanske tog mig lång tid, nästan 15 år innan jag blev nöjd. Men det berodde mycket på brist på kunskap i vad jag gjorde.
Du kommer för tillfället inte kunna fortsätta äta ett underskott och bygga muskler samt kompensera för magen. Du behöver en bra strategi för att bulka nu ock det är läskigt när man kämpar med övervikt. Det kan även gå fel och man tror att allt jobb tidigare blir bortkastad men det är inte helt sant. Det är ingen rak och kort väg för att utvecklas.
Du behöver alltså öka kalorierna långsamt. Ha ett bra träningsprogram för din nivå. Jobba vidare med en kost som håller livet ut. Förbättra din sömn, återhämtning, behärska stress, skaffa stabil aktivitet genom dagarna, jobba med ditt psykiska mående. För att det inte ska bli för övermäktigt så ändra inte allt på en gång utan lägg till en sak i taget. Och när du gör en förändring så ska det kännas realistiskt att göra det sedan livet ut.
Vet inte om något av det här hjälpte. Men jag lovar att du behöver inte vara i din situation resten av livet. Men det krävs arbete att ta sig ur.
Efter ha låtit kroppen förfalla på nytt så var jag i dålig form igen. Jag är lite osäker på tider nu men jag var runt 31år, vägde runt 86-88kg och fick nog. Jag bestämde mig för att inte vara samma person längre och började om med träningen. Jag startade även en journal här för att dokumentera resan. Har haft en mycket bättre struktur och bättre bulkar som har resulterat i mer muskelmassa och har inte alls det hängiga kvar. Liksom jag har haft nu samma midjemått på 73kg som när jag gick ner till 60,5kg, så muskelmassa gör stor skillnad. Kanske tog mig lång tid, nästan 15 år innan jag blev nöjd. Men det berodde mycket på brist på kunskap i vad jag gjorde.
Citat:
... Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Citat:
När det gäller kosten så äter jag en kalorisnål kost med en hög andel protein, mestadels kyckling, lax och proteinshakes. Rikligt med sallad och även fullkornsprodukter. Ligger på underskott vilket gör att jag inte fattar varför det inte händer nåt med magen alls. Har gjort detta en ganska lång tid. Därav är det rätt troligt att det rör sig om löst skinn med tanke på bristningarna, som vad jag har hört dödar elasticiteten helt i huden.
Du kommer för tillfället inte kunna fortsätta äta ett underskott och bygga muskler samt kompensera för magen. Du behöver en bra strategi för att bulka nu ock det är läskigt när man kämpar med övervikt. Det kan även gå fel och man tror att allt jobb tidigare blir bortkastad men det är inte helt sant. Det är ingen rak och kort väg för att utvecklas.
Du behöver alltså öka kalorierna långsamt. Ha ett bra träningsprogram för din nivå. Jobba vidare med en kost som håller livet ut. Förbättra din sömn, återhämtning, behärska stress, skaffa stabil aktivitet genom dagarna, jobba med ditt psykiska mående. För att det inte ska bli för övermäktigt så ändra inte allt på en gång utan lägg till en sak i taget. Och när du gör en förändring så ska det kännas realistiskt att göra det sedan livet ut.
Vet inte om något av det här hjälpte. Men jag lovar att du behöver inte vara i din situation resten av livet. Men det krävs arbete att ta sig ur.
Citat:
Tror du behöver fettsuga ut det sista från nedersta magen och ta bort överskotts huden. Det gör dom på fetsugningskliniker. Hej!
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Huden anpassar sig. Det tar ett tag
Svårt att säga utan att ha sett dig, men det låter som lös hud. Operation är ganska drastiskt, börja med att hålla vikten och ha tålamod. Du kan säkert få några cm extra kött att fylla ut med om du tränar hela buken, främre magmuskler, obliquer och rygg, men förvänta dig inga mirakel. Tex cablecrunches, dynamisk sidoplanka och marklyft.
Ett visst mått av acceptans är sunt! Gör vad du kan o var nöjd med det. Alla bär med sig bagage från saker vi upplevt och valen vi gjort. En hängig mage är trots allt inte en dealbreaker för de flesta!
Ett visst mått av acceptans är sunt! Gör vad du kan o var nöjd med det. Alla bär med sig bagage från saker vi upplevt och valen vi gjort. En hängig mage är trots allt inte en dealbreaker för de flesta!
Citat:
När det gäller kosten så äter jag en kalorisnål kost med en hög andel protein, mestadels kyckling, lax och proteinshakes. Rikligt med sallad och även fullkornsprodukter. Ligger på underskott vilket gör att jag inte fattar varför det inte händer nåt med magen alls. Har gjort detta en ganska lång tid. Därav är det rätt troligt att det rör sig om löst skinn med tanke på bristningarna, som vad jag har hört dödar elasticiteten helt i huden.
Träna mer och ligg på ett litet överskott något år så du bygger muskler. Du blir inte fast av att träna med underskott. Mer muskler fyller ut det som blivit slappt.
Citat:
Hej!
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Jag kan skicka kort på min kropp så kan du känna dig vacker
Ärr efter 3 större operationer
5 barn varav 1 tvillingpar
Gått upp och ner i vikt hela livet
Personligen tycker jag att operation är fel väg att gå
Operation är alltid en risk
Lär dig älska dig själv som du är
Popp, du har en friskare och hälsosammare kropp än någonsin! Var tacksam för det! Njut av det!
Acceptera hur kroppen ser ut! Bli inte din egen fiende.
Du är mycket mer än din kropp. Låt inte små oväsentliga detaljer i utseendet hindra dig från att må bra och gilla dig själv.
Acceptera hur kroppen ser ut! Bli inte din egen fiende.
Du är mycket mer än din kropp. Låt inte små oväsentliga detaljer i utseendet hindra dig från att må bra och gilla dig själv.
Citat:
Viktigaste nu är att låta kroppen vänja sig vid den nya vikten och som sagt börja bygga muskler för att fylla ut och forma kroppen till det bättre. Hej!
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Har under de senaste två-tre åren gått ner ca 20 kg i vikt från strax över 100 kg till 80-81 som idag (som 181 cm lång man). Har varit supertaggad under hela resan. Blev klar med viktnedgången i mitten av 2022 och har sedan dess hållt vikten, tränat regelbundet både kondition och styrketräning.
Nu står jag inför ett stort dilemma, eller flera stycken. Därför frågar jag om det ens är värt att försöka kämpa vidare eller om det helt enkelt är så att min kropp är förevigt förstörd.
Ställer jag mig på vågen (har en kroppsanalysvåg) visar den bra siffror. Kläder passar helt ok också förutom att nedre delen av magen (antingen fett eller hud) hänger ut över byxkanten något skulle man kunna säga.
Värt att nämna är att jag har rejält med bristningar på båda sidorna på magen (speciellt synliga i soljus i spegeln, annars ganska svagt synliga och de har bleknat rätt mycket med tiden med). Hela magen känns väldigt lös och den sjunker nästan ihop när jag sätter mig ner.
Grejen är den att jag rent storleksmässigt på kläder och även i övrigt är ganska så smal numera, men trots detta helt degig i kroppen. Har styrketränat för att försöka fixa till det här med muskelbyggande, och jag antar att det är den enda vägen att kunna få det att se någorluna okej ut. Har lyckats få till lite muskelmassa på överkroppen och det har hjälpt, men magen är hopplöst likadan. Jag kommer fokusera på detta framåt nu och hoppas på att det åtminstone ger en liten förbättring.
Inte kul att leva såhär med en av Sveriges fulaste kroppar, speciellt inte som 25 år gammal. Det är mitt eget fel att jag gick upp i vikt, jag vet. Jag har varit överviktig sedan barnsben och helt enkelt haft otur med allt i det genetiska lotteriet.
Jag har redan nu insett att det mest realistiska målet för mig är att se okej ut i kläder i alla fall. Att någonsin visa sig på en strand i ett badhus är en omöjlighet för all framtid numera känns det som.
Jag har provat det mesta, även varit på en plastikklinik. Visserligen har jag inte gjort några ingrepp men jag har genomfört ett antal LPG-behandlingar samt exfolierar huden regelbundet med olika skrubbar, dermarollers och allt. Så jag är beredd att pröva precis allt.
Det jag är mest fundersam över är om magen är lös hud eller fett. Är det fett känns det som nästan helt omöjligt att bli av med. Men även om jag skulle fettsuga mig skulle säkert huden hänga med alla bristningar. Så jag vet inte om det är värt det riktigt.
Vad tycker ni är rätt väg att vandra härifrån? Vad hade ni gjort i den här extremt kniviga sitsen? Är kirurgi den enda lösningen?
Du behöver inte bulka eller något sådant.
Ät bra och följ ett bra träningsschema så kommer du succesivt få mer muskler och mindre fett så länge du ökar i vikterna du lyfter.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera