Hjälp mig i min sitation i mitt förhållande

Hej på er!
Det här är mitt första inlägg här, men jag tror att jag har kommit rätt. Jag står inför ett dilemma: Jag är 21 år gammal och har varit tillsammans med min flickvän i 3,5 år. Vi bor ihop och delar på det mesta, inklusive pengar och bil. För att ge er lite bakgrund till hela problemet, kommer jag att dela upp det i sektioner och försöka förklara så bra jag bara kan.

När jag var 11 år gammal blev jag kompis med en tjej som sedan blev en av mina bästa vänner. Åren gick, och när vi var cirka 13 år gamla började känslor uppstå mellan oss. Hon blev min första stora kärlek, men det blev inget på grund av att jag inte ville förstöra vår fina vänskap. Under åren från 13 till 16 var vi lite av och på; vi pratade varje dag, och det var tydligt att båda ville vara med varandra. När vi var 16 orkade vi inte mer. Hon hade en pojkvän, men vi förklarade för varandra hur vi kände och kyssdes i en skog. Vi pratade igenom det och kom överens om att hon skulle göra slut med sin pojkvän och att det äntligen skulle vara vi. Efter några dagar fick jag ett sms att det inte fungerade, att hon inte kunde göra slut med sin pojkvän och att det fick vänta. Jag blev riktigt sårad av det och skrev det till henne, men vi kom över det och förblev vänner.

När jag var 17 blev jag tillsammans med en annan tjej, och under det förhållandet blev min barndomsvän singel. Vi hade kontakt hela tiden, men jag berättade för min dåvarande flickvän om vår historia. Det ledde till att jag absolut inte fick träffa eller prata med min barndomsvän. Blind som jag var gick jag med på det, och utan någon förklaring till henne tog jag avstånd. Jag var tillsammans med den tjejen i cirka 2 år, och under den tiden var det massor av svartsjuka inblandat. Jag ville vara vän med min barndomsvän, som en gång var min bästa vän. Vi hade kontakt av och till, och samma situation uppstod igen: vi träffades och kyssdes, och denna gång bestämde vi att jag skulle göra slut. Men jag gjorde samma sak som hon gjorde; jag vågade inte göra slut, vilket sårade henne också. Efter det följde ett år av bråk och svartsjuka från min dåvarande flickvän (med all rätt, jag var uppenbart kär i den andra tjejen).

Det tog slut med min dåvarande flickvän efter 2 år. Under den tiden hade jag släppt tanken på oss, men jag hade fortfarande tankar om att jag och min barndomsvän skulle gifta oss och skapa ett liv tillsammans. Jag blev singel, gjorde det man alltid gör när man blir singel - festade som bara den och träffade andra tjejer. Jag var singel i cirka 2 månader innan jag blev tillsammans med min nuvarande flickvän, som jag blev helt galet kär i. Under den perioden fanns det inget annat än min nuvarande flickvän; det gnistrade mellan oss, hon var helt enkelt perfekt. Nackdelen var att hon var bästa kompis med min barndomsvän, vilket skapade mycket problem i mitt tidigare förhållande. Jag försäkrade henne om att jag inte hade känslor för min barndomsvän och hennes före detta bästa vän. Vi har ett underbart förhållande; vi har nu varit tillsammans i 3,5 år utan några problem alls. Vi bor ihop, bråkar inte mycket och är ganska överens om det mesta.

Problemet uppstod för cirka 4 veckor sedan när jag var ute, och där var min första kärlek - hon som jag velat vara med i så många år, bortsett från de senaste 3,5 åren. Allt kom över mig; jag blev galet full den kvällen och skickade ett meddelande till henne att jag ville prata, samt ringde henne. Hon svarade och sa att hennes pojkvän var i närheten och inte gillade att jag pratade med henne. Jag gick hem till lägenheten där jag och min nuvarande flickvän bor. Under de 4 veckorna har jag grubblat och ifrågasatt om mitt nuvarande förhållande verkligen är rätt, inte bara med tanke på den andra tjejen, men jag har fått en stark känsla av att jag behöver vara själv och reda ut mig själv.

Förra helgen gick min flickvän ut på en fest hos några gemensamma vänner. Jag var ute på annat håll med andra vänner. På den festen var min barndomsvän, och så fort min flickvän kom in på festen ville hon prata med henne. Hon visade smsen jag hade skickat, vilket inte var konstigt förutom att jag sökte kontakt efter 3,5 år. Min barndomsvän pratade med min tjej och bekräftade allt jag själv har tänkt. Hon sa att det är jag och hon som ska vara tillsammans, att vi ska gifta oss, och att hon fortfarande, efter alla dessa år, inte kan släppa mig. Min flickvän blev självklart riktigt arg och åkte hem och konfronterade mig. Jag sa att det inte är som hon tror och att jag inte har några känslor för den här tjejen. Den senaste veckan har varit tortyr för mig. Känslorna över att jag behöver vara själv har tagit över, tillsammans med känslorna för den här tjejen som nu har bekräftat allt jag har känt tidigare.

Av mina 21 år på jorden har jag varit tillsammans med 2 tjejer i totalt 5,5 år och fick enbart 2 månader som singel utan någon som helst återhämtning och lärde mig inte att vara själv. Är gräset grönare på andra sidan? Om jag känner såhär nu, kommer jag någonsin kunna leva med min flickvän? Det är så många frågor, och det känns som livet är i spillror. Dessutom har jag lyckats bygga upp ett framgångsrikt företag som kräver 12 timmars arbete om dagen, vilket bidrar till stress.

Vad ska jag göra? Hur uppfattar ni min situation?"

Sorry för lång text behövde skriva av mig

Ingen annan som kan bestämma det åt dig än du själv. Du måste känna efter hur du känner det. Men har du inte tid med flickvän för att du jobbar kommer du nog aldrig att ha det för du kommer mest troligt alltid jobba. Om du däremot vill vara fri och ligga runt så säg det, men gräset är inte grönare på den sidan. Nu kanske din nuvarande gör det lätt för dig och dumpar dig för att du raggar på dina ex. Det vore klokt och hon är ung så varför ska hon slösa bort sin ungdom på någon som inte tycker att hon duger

Gräset är grönare där du sköter det, trimmar, odlar , vattnar och ser till. Tillämpa detta svaret på din situation. Livet är fullt av vägval där man helst vill undvika framtida ånger, detta här blir ditt val.

Ett ordspråk säger att "jagar man två harar samtidigt förlorar man båda". Ur ditt personliga perspektiv, gör en lista för och emot vardera val och jämför. Ur empatiskt perspektiv så är du faktist ihop med nån vid nuläget och hon förtjänar företräde.

Vad är det för jävla trams du håller på med TS?
Du tänker välja bort din trogna tjej sedan 3,5 år mot en tjej som bara förstör för dig.
Är du knäpp?

Din barndomskamrat är inget förhållandematerial. Du har en sambo som älskar dig o henne vill du dumpa på tippen för en fantasi. Skärp dig för fan.

Jag uppfattar det som att du och din barndomsvän lever i någon slags uppmålad illusion, och att ni känner er trygga med varandra eftersom ni var vänner som barn... Ni flyr till varandra så fort förälskelsefasen lagt sig med er pojkvän/flickvän. Ni jagar varandra när ni känner er ensamma och tror att det kommer bli bättre än det förhållandet ni är i, men hade ni verkligen tyckt om varandra på riktigt så hade ni inte nekat och tvekat när det väl kom till kritan.
Ni vill inte vara i en relation med varandra, utan tycker mer om spänningen, avundsjukan och tryggheten. Annars hade det redan varit ni för länge sedan.

Alla förhållanden blir mer eller mindre tråkiga och vänskapliga tillslut ändå, så du lär uppnå samma känsla med alla tjejerna oavsett vem du väljer.

Den första kärleken sitter alltid i hårdast, men som jag ser på saken så har erat förhållande varit toxiskt med tanke på att varken du eller hon har kunnat göra en uppoffring för att vara med varandra. Min tanke kring det här är att du behåller din tjej du haft i 3.5 år och att din första kärlek förblir din vän.

Du är ung. Du har knappt varit vuxen som singel. Inte konstigt om du har en känsla av att du behöver vara själv. Tror du ska ta en paus från båda dessa och allt vad kvinnor är ett tag - var själv, hitta din röst, din identitet utan att vara påverkad av en relation.