Vad får ni ut av relationer? Är mainstream relationer meningsfulla för er?

Om och i så fall när insåg ni att de flesta människor, kollegor, romanser, bekanta, "vänner" mm var meningslösa att ha kvar i era liv som vanligt umgänge? Vad fick er till förståelse om att det var dags att mogna och gå era egna valda vägar utan inblandning av andras tyckanden och viljor, och till att ensam fatta de korrekta besluten gällande era liv och låta andra leva parallellt med er bäst de vill?
När släppte ni fångarna loss som förut kanske bara band fast er i inget av särskilt värde... När insåg ni att de flesta människor inte tillför er något och därför är meningslösa och tom kontraproduktiva till ert välmående eller är relationer meningsfulla för er att ha och i så fall vilka? Vad ger era relationer er för slags nöjen respektive tråkigheter och besvär?

Det har alltid fascinerat mig att människor inte kan gå sin egna väg för att andra människors tyckanden står i vägen. Jag har massor med vänner men låter inte dem diktera vad jag gör. Man kan ha kakan och äta den också.

Man har vänner för att det är roligt att göra saker med andra människor ibland. Det är också roligt att höra andra människors perspektiv på saker, även om det ibland är jättekorkade perspektiv.

Att vara själv hela tiden blir tråkigt i längden, även om jag för det mesta föredrar att vara själv.

Så värst roligt att göra saker med andra är det faktiskt nog inte för någon om de i grunden inte har begär att tillfredsställa som relationerna är tänkta att tillfredsställa men som oftast leder till stress, gräl, ovänskap, tävlande prestige, skrävel och andra tråkigheter.
Det gäller att välja sina relationer med omsorg och med smak utifrån vad som är, eller i vart kanske känns, meningsfullt.
Nyktert sett så är klarar sig alla nog bättre utan säkert 9 av 10 relationer de har.

Jag tycker det är roligt att gräla och att tävla i prestiege, tricket är att inte ta det så seriöst. Sen är också människor väldigt roliga när de blir arga och börjar gasta och håller på. Det gäller bara att inte börja skratta åt dem när de visar sig så sårbara, för då kan det sluta i att man blir ovänner.

Att gå omkring och förvänta sig att andra ska tillfredställa en på olika sätt låter perverst. Men jag hade ändå blivit din vän för jag tycker din syn på vänskap är rolig. Du vill liksom ha mentala kukar i hjärnan och hjärtat låter det som.

Ingenting.

Finns en anledning till att han gett upp med förhållanden. Är hellre singel.

Menar du relationer rent allmänt? Förstår inte vad du menar med ”mainstream relationer”. Finns det någon annan typ av relationer som skiljer sig avsevärt från den typen av relationer som gemene man har?

Det gäller att välja vilka människor man har i sitt liv och påminna sig om varför man väljer dem.

Det gäller att sätta realistiska gränser och efterleva dem.

Det gäller även att titta inåt och fråga sig själv: Är jag en person med stora känsligheter eller sårbarheter, som inte kommer att kunna tolerera att interagera med så värst många andra? Kommer jag lätt att känna mig sviken och trampad på, ofta oförstådd eller begränsad? Isf. kan man bearbeta eventuella trauman, öka sin emotionella flexibilitet och bygga en stabilitet/självkänsla som borgar för lättsamhet och klacksparkar inför sånt som tidigare hade känts som påhopp, respektlösheter eller illvilja.

Relationer som inte leder nånstans mer än till att bibehålla relationerna för relationernas egen skull.
Kanske men jag känner mig färdig med relationer oavsett. Relationer måste ge mig nått för att ha dem, inte jag ha relationer för att ge andra något. Ömsesidighet är det som gäller.
Om man inte kan man föra vettiga, mogna, respektfulla, lugna, djupa och analyserade samtal så kan jag vara relationbefriad.

Du verkar inte färdig med relationer.
Men du verkar färdig/less på de relationer du har haft - dynamiken i dem och din roll i dynamiken.
Har du varit dålig på att välja människor?
Har du varit dålig på att sätta gränser?
Har du varit dålig på att granska egna beteenden?

Nog ganska säkert dålig på det mesta men jag är inte och har inte velat vara den som tar initiativet att sätta tex gränser utan då tystnar jag, lyssnar en stund, retar mig och sen får det vara bra med det. Slut.
Jag kommer aldrig uttala att jag har gränser eftersom det inte är min uppgift att lära andra vad som är bra moral och inte. Om folk behandlar Kungen eller Anders Eklund annorlunda än mig eller vice versa så har de gått får långt för då har de gjort skillnad på människor.

Att ens kunna ha den här attityden som du har, har inte varit möjligt mer än några årtioden rent historiskt. Relationer har alltid växt fram ur ömsesidigt beroende. Man har behövt samarbeta inom byn, hålla sig väl med människor så att man kunnat köpa mat, få hantverkstjänster utförda osv. Den som varit "relationsbefriad" har varit jävligt illa ute.
Det är det extrema välfärdssamhället och industrialismen som ställt allt på ända. Man kan kvittera ut sin lön, behålla sin anställning även om man är ett asshole och så kan man gå hem och runka i stället för att träffa andra. Man lever i illusionen att man inte behöver någon annan.

Men om banken kraschar, strömmen går och stormarknaden klappar igen, då ligger man jävligt pyrt till som "relationsbefriad". Ingen kommer skydda dig när främlingar kommer och vill tömma din lägenhet på värdesaker, och ingen kommer vilja dela med sig av sin mat.

Du verkar fråga dig "vad ska jag med vänner till?", och det undrar jag också. Du följer minsta motståndets lag, och skiter i det helt enkelt. Det ska vara på dina villkor, annars får det kvitta. Hoppas du är lycklig i ditt liv där ingen bryr sig om du lever eller dör.

Bra frågor. Rätt mycket ser ut och känns krystat. Jag tycker det är skönt att slippa ffa att umgås med män. Även kärringar och mammor, är skönt att slippa. Känns oftast som dom flesta har stora hål i skallen och ljusår från sådana man skulle säga har något 'det'.

Känner inte igen mig i att leva i relationer som jag ej trivs med. Till en del andras ogillande.

Å andra sidan, i nya möten måste man inte ha så jävla bråttom med att det måste bli jättebra fort.
Sedan finns det väl en tidsgräns för när man tröttnar eller märker att personen i fråga ändå inte förstår en, känner en, eller kanske har något egentligt intresse av en, eller drar jämt.