Jag kommer kalla 5-meo-dmt för Bufo i hela tripprapporten. Bufo är ett gift som utsöndras från körtlarna på en specifik grodart som lever i Mexiko, kallad The Colorado River toad, eller Sonoran Desert toad, eller bara Bufo Alvarius.
Det var sensommar, jag var i ett varmare land så temperaturen låg på 30 grader. Vi var ca 8 personer som skulle röka Bufo tillsammans i en ceremoni, och vi skulle göra de utomhus. De hade lagts fram stora filtar på marken med en kudde på vardera filt. Vi satte och på varsin filt och blev tilldelade en ögonmask.
Alla fick en varsin liten glaspipa där grodgiftet låg i. Shamanen skulle gå runt till alla en och en och tända glaspipan. Vi hade fått instruktioner om hur vi skulle andas in röken, och jag kände mig väldigt lugn med de i och med att jag har rökt vanligt DMT där röken också är tung. Shamanen kommer till mig som nummer två, och jag börjar inhalera röken ur pipan. Till min förvåning är röken mycket starkare än vanligt DMT och jag börjar med att hosta ut röken, men snart så får jag till tekniken och sväljer röken. Egentligen skulle man signalera med handen att man inte ville ha mer, så att Shamanen kunde ta undan pipan, men jag började märka att verkligheten började ändra karaktär och att jag började försvinna ifrån den, så jag hann inte göra någonting mer förutom att böja mig bakåt så huvudet nuddade kudden, fick på mig ögonmasken, och sen var jag helt borta.
På mindre än 1 sekund så var jag mitt i pekaren av trippen. Kraften av trippen var de starkaste jag någonsin känt. De är den absolut intensivaste känslan och upplevelsen jag haft. De fanns ingen som helst tid eller möjlighet för att spreta emot, ifrågasätta eller tveka. Mitt ego dog på 1 sekund. Jag vart extremt chockad över hur trippen kändes men de enda jag fokuserade på var att släppa taget. Jag hade ingen känsla av kroppen överhuvudtaget, jag tänkte inte ens på att jag hade en kropp, eller att jag var människa.
Jag var bara rent medvetande, ingeting annat, och jag var ett med allt. De enda jag såg var ett vitt gigantiskt sken med dova mönster i som knappt gick att urskilja. Jag kunde se de vita skenet samtidigt som jag var en del av de. Upplevelsen var så intensiv att de enda jag kunde “göra” var att “vara” i den. Jag släppte taget om allt! Om mig, om min identitet, om mitt ego, om min kropp, om upplevelsen. Jag släppte allt med att försöka förstå vad som händer. Jag känner en enorm frihet, en enorm fred, en enorm befrielse. Befrielsen var den starkaste känslan i de här vita skenet. Jag har ingen uppfattning av tid, och jag tänkte inte ens på vad tid var för något, de var helt oväsentligt där. Jag var i evigheten, och evigheten var den skönaste platsen jag nånsin varit på. Trots den absurda upplevelsen så kändes de fullkomligt normalt för mitt medvetande att vara på den här platsen.
Jag och de andra tolkade den här platsen som där vi är innan vi föds, och dit vi kommer när vi dör. De kändes som att de var bakom ridån av vår verklighet. Där var allt perfekt. Precis som de skulle vara. Och vi var hållna av någonting som inte går att beskriva. Vi tillhör något tillsammans, vi är ett, en fantastisk plats. Om de skulle vara nirvana så förstår jag fullkomligt.
När effekterna börjar mattas av så sköljer en våg av eufori och glädje över mig, jag skriker av glädje och jag hör mig skratta för att jag var i sån chock över vad som precis hade hänt mig. Jag hör av min vän bredvid mig börjar skratta när hon hör mig (vilket hon i efterhand sa var otroligt härligt).
Jag ligger kvar på filten på marken med ögonmasken på, och känner hur jag sakta kommer ner tillbaka i kroppen igen. De var en långsam process att komma ner igen, jag landade sakta likt ett löv som föll ner från ett träd till marken. Om jag hade haft ett lock på huvudet, så kändes de som att de var vidöppet, och energin strålade in ovanifrån och ner in i kroppen. Jag hade enorma vibrationer i hela kroppen, de kändes som en enorm energisk katarsis och de var de skönaste jag någonsin känt. Jag började märka att de kändes som om någonting kröp på min kropp (vilket sen visade sig vara myror), men när jag var uppe i de vita skenet så kände jag ingenting.
Jag kände mig pånyttfödd. Jag kände mig otroligt renad, rensad och fräsch. Jag var full av extrem glädje, eufori och kärlek. Så ren. Så lätt. Så klar. Inget ego. Bara rent medvetande. Kändes som att jag vägde som luft. Efter att jag tagit av mig sovmasken och ställt mig upp så börjar vi alla skratta och kramas. Och vi kramas. Och kärleken i dom kramarna var utanför den här världen, så äkta de var. De kändes som att vi var i samma tripp fast ändå inte. Vi sa alla till varann att vi ville tillbaka, vi ville göra de igen. Och ja - jag ville tillbaka. Den platsen jag var på var den absolut underbaraste och skönaste platsen jag nånsin varit på. Jag hade kunnat göra de igen. Och jag kommer göra de igen.
Den efterföljande veckan så händer något jag inte alls var beredd på. Under nätterna när jag låg och sov så återupplevde jag hela Bufo upplevelsen och speciellt känslan “Att släppa taget och dö” och jag insåg i drömmarna att jag måste göra de, för om jag spretar emot kan jag få en snedtripp, så jag släppte taget - gång på gång - och fick återuppleva extasen av att dö och bara vara de rena medvetandet igen. Detta kallades tydligen för “Bufo reactivation” och de kan hända efteråt men de är inte så vanligt.
I flera veckors tid efteråt så var jag bara de rena medvetandet, helt utan ego, och jag fick väldigt mycket insikter av att vara i de tillståndet - bland annat att lidandet bara finns i egot, så om du t ex skapar lidande för dig själv så är de ditt ego som gör de. För att vara själen, eller “de rena medvetandet” så existerar inget lidande.
Och döden är jag inte längre rädd för. Jag är övertygad om att de finns mer, och att de är en bättre plats än här.
Det var sensommar, jag var i ett varmare land så temperaturen låg på 30 grader. Vi var ca 8 personer som skulle röka Bufo tillsammans i en ceremoni, och vi skulle göra de utomhus. De hade lagts fram stora filtar på marken med en kudde på vardera filt. Vi satte och på varsin filt och blev tilldelade en ögonmask.
Alla fick en varsin liten glaspipa där grodgiftet låg i. Shamanen skulle gå runt till alla en och en och tända glaspipan. Vi hade fått instruktioner om hur vi skulle andas in röken, och jag kände mig väldigt lugn med de i och med att jag har rökt vanligt DMT där röken också är tung. Shamanen kommer till mig som nummer två, och jag börjar inhalera röken ur pipan. Till min förvåning är röken mycket starkare än vanligt DMT och jag börjar med att hosta ut röken, men snart så får jag till tekniken och sväljer röken. Egentligen skulle man signalera med handen att man inte ville ha mer, så att Shamanen kunde ta undan pipan, men jag började märka att verkligheten började ändra karaktär och att jag började försvinna ifrån den, så jag hann inte göra någonting mer förutom att böja mig bakåt så huvudet nuddade kudden, fick på mig ögonmasken, och sen var jag helt borta.
På mindre än 1 sekund så var jag mitt i pekaren av trippen. Kraften av trippen var de starkaste jag någonsin känt. De är den absolut intensivaste känslan och upplevelsen jag haft. De fanns ingen som helst tid eller möjlighet för att spreta emot, ifrågasätta eller tveka. Mitt ego dog på 1 sekund. Jag vart extremt chockad över hur trippen kändes men de enda jag fokuserade på var att släppa taget. Jag hade ingen känsla av kroppen överhuvudtaget, jag tänkte inte ens på att jag hade en kropp, eller att jag var människa.
Jag var bara rent medvetande, ingeting annat, och jag var ett med allt. De enda jag såg var ett vitt gigantiskt sken med dova mönster i som knappt gick att urskilja. Jag kunde se de vita skenet samtidigt som jag var en del av de. Upplevelsen var så intensiv att de enda jag kunde “göra” var att “vara” i den. Jag släppte taget om allt! Om mig, om min identitet, om mitt ego, om min kropp, om upplevelsen. Jag släppte allt med att försöka förstå vad som händer. Jag känner en enorm frihet, en enorm fred, en enorm befrielse. Befrielsen var den starkaste känslan i de här vita skenet. Jag har ingen uppfattning av tid, och jag tänkte inte ens på vad tid var för något, de var helt oväsentligt där. Jag var i evigheten, och evigheten var den skönaste platsen jag nånsin varit på. Trots den absurda upplevelsen så kändes de fullkomligt normalt för mitt medvetande att vara på den här platsen.
Jag och de andra tolkade den här platsen som där vi är innan vi föds, och dit vi kommer när vi dör. De kändes som att de var bakom ridån av vår verklighet. Där var allt perfekt. Precis som de skulle vara. Och vi var hållna av någonting som inte går att beskriva. Vi tillhör något tillsammans, vi är ett, en fantastisk plats. Om de skulle vara nirvana så förstår jag fullkomligt.
När effekterna börjar mattas av så sköljer en våg av eufori och glädje över mig, jag skriker av glädje och jag hör mig skratta för att jag var i sån chock över vad som precis hade hänt mig. Jag hör av min vän bredvid mig börjar skratta när hon hör mig (vilket hon i efterhand sa var otroligt härligt).
Jag ligger kvar på filten på marken med ögonmasken på, och känner hur jag sakta kommer ner tillbaka i kroppen igen. De var en långsam process att komma ner igen, jag landade sakta likt ett löv som föll ner från ett träd till marken. Om jag hade haft ett lock på huvudet, så kändes de som att de var vidöppet, och energin strålade in ovanifrån och ner in i kroppen. Jag hade enorma vibrationer i hela kroppen, de kändes som en enorm energisk katarsis och de var de skönaste jag någonsin känt. Jag började märka att de kändes som om någonting kröp på min kropp (vilket sen visade sig vara myror), men när jag var uppe i de vita skenet så kände jag ingenting.
Jag kände mig pånyttfödd. Jag kände mig otroligt renad, rensad och fräsch. Jag var full av extrem glädje, eufori och kärlek. Så ren. Så lätt. Så klar. Inget ego. Bara rent medvetande. Kändes som att jag vägde som luft. Efter att jag tagit av mig sovmasken och ställt mig upp så börjar vi alla skratta och kramas. Och vi kramas. Och kärleken i dom kramarna var utanför den här världen, så äkta de var. De kändes som att vi var i samma tripp fast ändå inte. Vi sa alla till varann att vi ville tillbaka, vi ville göra de igen. Och ja - jag ville tillbaka. Den platsen jag var på var den absolut underbaraste och skönaste platsen jag nånsin varit på. Jag hade kunnat göra de igen. Och jag kommer göra de igen.
Den efterföljande veckan så händer något jag inte alls var beredd på. Under nätterna när jag låg och sov så återupplevde jag hela Bufo upplevelsen och speciellt känslan “Att släppa taget och dö” och jag insåg i drömmarna att jag måste göra de, för om jag spretar emot kan jag få en snedtripp, så jag släppte taget - gång på gång - och fick återuppleva extasen av att dö och bara vara de rena medvetandet igen. Detta kallades tydligen för “Bufo reactivation” och de kan hända efteråt men de är inte så vanligt.
I flera veckors tid efteråt så var jag bara de rena medvetandet, helt utan ego, och jag fick väldigt mycket insikter av att vara i de tillståndet - bland annat att lidandet bara finns i egot, så om du t ex skapar lidande för dig själv så är de ditt ego som gör de. För att vara själen, eller “de rena medvetandet” så existerar inget lidande.
Och döden är jag inte längre rädd för. Jag är övertygad om att de finns mer, och att de är en bättre plats än här.
