Jag har ADHD och EIPS. Mina största svårigheter är att hantera känslor och då även impulserna som kommer med alla starka känslor.
Mitt liv har varit en gropig bana med många hinder, men riktigt nerslagen blev jag inte förrän jag träffade min f.d partner. Efter 7 år av psykisk och fysisk misshandel, gaslightning och manipulering valde jag att lämna och polisanmäla.
En anmälan som lades ner ganska snabbt. Polisen har begått tjänstefel i mitt ärende. Såpass att det har blivit ett större pådrag nu från övre håll.
Men tillbaka till ämnet. Den enda hjälp jag fick var en timmes telefonsamtal varannan vecka från kvinnojouren. Psykiatrin och vården erkände till mig att de inte har några resurser och jag fick rådet att dricka alkohol när ångesten blev för mycket att hantera.
All stress jag levt med under 7 års tid hade dessutom resulterat i ett högt blodtryck. Ett undertryck på 150 och en vilopuls på 160 gjorde att psykiatrin tog bort min ADHD-medicin. Fick blodtryckssänkande men även med ett mer normalt blodtryck blev jag ändå inte återsatt på min medicin. Så jag står fortfarande med endast antidepp.
Den första tiden efter uppbrottet med min partner fixade jag inte att vara ensam, inte ens en sekund. När mina vänner inte var hos mig satt jag maniskt på tinder och jag träffade flera män som gjorde lite vad de ville med mig. Inklusive att hålla fast mig, tysta mig och bara ignorera mig när jag bad dem sluta för att det gjorde ont.
Efter ett tillfälle kunde jag inte sitta ner på flera dagar för att en man hade våldtagit mig såpass kraftigt i alla hål. Ändå var detta bättre än att vara själv med alla tankar och känslor.
Alkohol kunde inte döva ångesten ens lite så jag började med droger igen. (Efter att ha varit ren i 12 år).
Drogerna (amfetamin, crystal meth, heroin, cannabis och diverse benso) och självskadebeteende hjälpte till att bedöva känslorna, ångesten och alla minnen och jag kände att jag kunde börja leva ett normalt liv igen. Umgicks med vänner igen och gick på sociala events.
Men efter ett halvår blev det ohållbart då drogerna tog över mer och mer så jag bestämde mig för att sluta.
BAM! Så kom alla känslor, ångest och minnen tillbaka.
Efter att nu ha varit ren i några veckor orkade inte kroppen mer.
Jag bara bröt ihop. Grät okontrollerat i över ett dygn. Visste inte att man kunde gråta så mycket ens. Jag överdriver inte när jag säger att allt gråtande gjorde att ögonen svullnade upp så det såg ut som jag fått stryk.
Så igår orkade jag inte längre. Jag satte mig och löste allt praktiskt och gick sedan ner till tågspåret.
Men nån gud finns det nog för det kom aldrig något tåg. Säkert en rejäl försening av något slag, så efter att ha suttit vid sidan av spåret och frysande väntat några timmar gick jag tillbaka hem.
Min mamma ringde och var orolig och jag fick en trevlig utskällning av hur mitt mående drabbar alla andra människor och att jag måste växa upp. Mina diagnosproblem borde jag ha lärt mig att hantera vid det här laget för jag är ju faktiskt vuxen nu.
Som att när man uppnått en viss ålder så försvinner alla problem och alla npf-delar bara automatiskt går upp i rök.
Jag förstår att hennes ord Säkert kommer från att hon var rädd och orolig, men de gör inte mindre ont för det.
Har pratat med vården tidigare i veckan och deras aktion var att skicka mig på provtagning med pisseprov och undra om de skulle höja min antidepp lite till.
Det är ohållbart att det ska vara såhär. Jag berättar därför min historia (anonymt) för jag hoppas och önskar att det ska bli en ändring. Jag vill verkligen inte att någon annan i liknande situation ska gå runt och behöva lösa allt själv eller med hjälp av vänner.
Vänner och familj är inte vård och det är inte deras ansvar att behöva stötta för att vården inte har tillräckligt med resurser.
Det behöver bli en ändring och det nu, helst igår.
Mitt liv har varit en gropig bana med många hinder, men riktigt nerslagen blev jag inte förrän jag träffade min f.d partner. Efter 7 år av psykisk och fysisk misshandel, gaslightning och manipulering valde jag att lämna och polisanmäla.
En anmälan som lades ner ganska snabbt. Polisen har begått tjänstefel i mitt ärende. Såpass att det har blivit ett större pådrag nu från övre håll.
Men tillbaka till ämnet. Den enda hjälp jag fick var en timmes telefonsamtal varannan vecka från kvinnojouren. Psykiatrin och vården erkände till mig att de inte har några resurser och jag fick rådet att dricka alkohol när ångesten blev för mycket att hantera.
All stress jag levt med under 7 års tid hade dessutom resulterat i ett högt blodtryck. Ett undertryck på 150 och en vilopuls på 160 gjorde att psykiatrin tog bort min ADHD-medicin. Fick blodtryckssänkande men även med ett mer normalt blodtryck blev jag ändå inte återsatt på min medicin. Så jag står fortfarande med endast antidepp.
Den första tiden efter uppbrottet med min partner fixade jag inte att vara ensam, inte ens en sekund. När mina vänner inte var hos mig satt jag maniskt på tinder och jag träffade flera män som gjorde lite vad de ville med mig. Inklusive att hålla fast mig, tysta mig och bara ignorera mig när jag bad dem sluta för att det gjorde ont.
Efter ett tillfälle kunde jag inte sitta ner på flera dagar för att en man hade våldtagit mig såpass kraftigt i alla hål. Ändå var detta bättre än att vara själv med alla tankar och känslor.
Alkohol kunde inte döva ångesten ens lite så jag började med droger igen. (Efter att ha varit ren i 12 år).
Drogerna (amfetamin, crystal meth, heroin, cannabis och diverse benso) och självskadebeteende hjälpte till att bedöva känslorna, ångesten och alla minnen och jag kände att jag kunde börja leva ett normalt liv igen. Umgicks med vänner igen och gick på sociala events.
Men efter ett halvår blev det ohållbart då drogerna tog över mer och mer så jag bestämde mig för att sluta.
BAM! Så kom alla känslor, ångest och minnen tillbaka.
Efter att nu ha varit ren i några veckor orkade inte kroppen mer.
Jag bara bröt ihop. Grät okontrollerat i över ett dygn. Visste inte att man kunde gråta så mycket ens. Jag överdriver inte när jag säger att allt gråtande gjorde att ögonen svullnade upp så det såg ut som jag fått stryk.
Så igår orkade jag inte längre. Jag satte mig och löste allt praktiskt och gick sedan ner till tågspåret.
Men nån gud finns det nog för det kom aldrig något tåg. Säkert en rejäl försening av något slag, så efter att ha suttit vid sidan av spåret och frysande väntat några timmar gick jag tillbaka hem.
Min mamma ringde och var orolig och jag fick en trevlig utskällning av hur mitt mående drabbar alla andra människor och att jag måste växa upp. Mina diagnosproblem borde jag ha lärt mig att hantera vid det här laget för jag är ju faktiskt vuxen nu.
Som att när man uppnått en viss ålder så försvinner alla problem och alla npf-delar bara automatiskt går upp i rök.
Jag förstår att hennes ord Säkert kommer från att hon var rädd och orolig, men de gör inte mindre ont för det.
Har pratat med vården tidigare i veckan och deras aktion var att skicka mig på provtagning med pisseprov och undra om de skulle höja min antidepp lite till.
Det är ohållbart att det ska vara såhär. Jag berättar därför min historia (anonymt) för jag hoppas och önskar att det ska bli en ändring. Jag vill verkligen inte att någon annan i liknande situation ska gå runt och behöva lösa allt själv eller med hjälp av vänner.
Vänner och familj är inte vård och det är inte deras ansvar att behöva stötta för att vården inte har tillräckligt med resurser.
Det behöver bli en ändring och det nu, helst igår.
