Vet inte hur jag ska tolka signaler och hjärnan spökar

Hej gott folk.

Så bara för att först ge en kort sammanfattning av min situation: Jag har alltid haft social fobi, vilket får mig att undvika fester eller andra samlingar. Ögonkontakt har inte heller varit min starka sida och jag har väldigt svårt att prata med främlingar, speciellt tjejer.

Jag har senaste tiden blivit lite bättre med ögonkontakt då jag kört på "exposure" taktiken. Så jag har nu som regel att varje gång jag är ute och promenerar så ska jag alltid möta andras blickar, och det har faktiskt gått uppåt. Men det finns ett problem som stör mig och jag vet inte om min hjärna spelar mig ett spratt eller inte.

T.ex varje gång jag passerar en tjej och hon ler/flinar åt mig så har jag väldigt svårt att ta det på ett positivt sätt, vilket nästan alla killar gör. I stället säger min hjärna "hon log inte åt dig, hon skrattade åt dig". Och jag får alltid ta fram telefonen, öppna selfie kameran och se om jag har snor i näsan eller något annat...för varför log hon annars, hon måste ha skrattat åt mig?

Nu vet jag ju att vi omöjligen kan veta vad andra personer tänker. Men vad känner ni? Det är som att min hjärna inte kan ta emot komplimanger. Jag säger inte att alla leenden är flirtiga blickar, det kan givetvis vara artighet.

Så kort och gott: När jag får leenden av personer jag passerar så tar min hjärna det alltid som att de skrattar åt mig. Har ni några tips/förslag? Finns det något jag kan göra för att tänka annorlunda, eller är det bara att acceptera att det alltid kommer vara ett mysterium?

Absolut inte avsikt att vara taskig men tänkte direkt på en kompis som är solklar aspergare. Har alltid haft väldigt svårt med socialt samspel och i äldre år använt sig av olika strategier som han läst sig till. Annars bara försök påminna dig om att de flesta du passerar på gatan har lika lite åsikter om dig som du har om dem.

Har du tänkt tanken på om du kan ha autism/asperger? Det är vanliga symptom att inte kunna förstå folks ansiktsuttryck mm.
Är det inte något sådant så bör du kunna träna bort detta. Dåligt självförtroende hos män brukar ligga i antingen trauman eller lågt testosteron.
Lågt testosteron är grunden till många sociala problem. Man blir helt enkelt en bekymrad mes som övertänker.
Och nej jag är ingen flicka. Har till och med provat att ta testosteron och märkt effekterna. Testo och dopamin är extremt viktigt för oss och det finns studier på det. Man får social fobi när båda hormoner är låga.

Prova semen retention ett tag. Många män vittnar om hur de blir helt nya människor och sociala fobin försvinner.

Läs böcker om kroppsspråket.

De flesta flinar inte. När man möter någons blick och man inte känner personen, är impulsen att le. Därför att en mött blick i sig inte säger något. Människan tittar i ögonen av olika anledningar, en är hot.

Därför ler man när man blir tittad i ögonen, man vill bekräfta att detta inte är en hotfull situation. Anledningen till att det kan kännas fejkat ÄR att det är fejkat. Det är ofta inte ett glatt ögonleende, utan bara ett munleende. Men man gör det ändå av en snäll anledning.

Möjligt, aldrig kollat upp det faktiskt. Skulle dock gissa på kasst självförtroende då jag inte har detta problem med vem som helst, men vem vet kanske är det någon form av autism.

Tack för ditt svar. Hur står det till med din vän i dag, har han/hon t.ex någon partner?

För att ha autism måste man ha olika sorters symptom. Att inte vara bra på det sociala kan inte vara det enda symptomet. Andra symptom är överkänslighet för intryck (ibland underkänslighet), starka intressen eller upprepade beteenden, man kan ha starka rutiner eller att man "måste" bli förvarnad om vad som ska hända, detaljtänk med eller utan systemtänk, svårighet eller ovilja till abstraktioner och ofta klumpighet.

Man kan ha både autism och social fobi.

Man kan ha en autismliknande bild som inte är full autism och social fobi.

Bäst att inte bry sig så mycket om matrix myror & andra tok huvfuden.

Jadå! Han tog sig genom både en bra utbildning och hittade rätt på familjefronten men hade tuffa skolår. Nu vet jag inte hur gammal du är men min uppfattning är många med dina utmaningar (diagnos eller ej) får det lättare med ålder då man både får möjlighet att styra sin tillvaro mer och lär känna sig själv. Ditt problem kan ju bottna helt i självförtroende men skulle det vara så att du har en lättare autism så kan många kompensera saker som inte kommer naturlig genom att lära sig strategier. Men på din grundfråga så påminn dig själv om att folk i allmänhet går runt fokuserade på sig själv, en blick eller leende från en främling betyder sannolikt ingenting.
Har du gett psykolog chansen att hjälpa dig med tankebanorna?

Grattis till framstegen ,jag tror det kommer bli bättre och försvinna (de tankarna) ju mer du övar på sociala situationer.

Du har social fobi av en anledning. En låg självkänsla som signalerar att alla kommer döma och hata dig. Det är helt enkelt din sociala fobi som ger sig till känna när du möter andras blickar. Ett sätt att överkomma dina hjärnspöken på är att senare försöka prata någon du fått ögonkontakt och fråga vad de tänkte när de mötte din blick.

Ett annat sätt är att helt enkelt komma ihåg att det är väldigt svårt för en person att så snabbt som det tar att möta någons blick, göra en tillräcklig bedömning för att det ska finnas något att skratta åt. Det är en normal instinkt att vara vänligt inställd till människor man får ögonkontakt med. Det är det absolut mest normala beteendet, och det vore mycket svårt för någon att så snabbt växla om till att skratta åt något de sett i dina ögon eller din uppenbarelse.