Hanna Theorin

Fanni kommer inte att få hjälp, hon måste själv ta den vilket jag tyvärr ser som högst osannolikt med tanke på att hon själv tycker att hon inte behöver den. Vill hon gå runt och må skit i sig själv så fine, hon är en vuxen människa och det är hennes egna liv hon vilar bort. Men ska hon ha ansvar för ett barn är det hennes jävla plikt att styra upp sig själv, det är liksom steg ett i att bli en okej förälder. Och nej, ett barn kommer inte att lösa hennes psykiska ohälsa/bipolära diagnos, oavsett vad hon inbillar sig själv.

Jag håller med delvis. Men i min värld är det inte jämförbart med sorgen och stressen som ofrivilligt barnlös och tröttheten som kommer med småbarnsåren. Det är som att jämföra äpplen och päron. Man kan inte som barnlös förstå småbarnsåren men man kan heller inte förstå ofrivilligt barnlösa om man inte varit där själv.

Vi kämpade i flera år och många i vår närhet "sprang om" oss familjemässigt och jag längtade starkt och djupt efter att få vakna av bebisskrik mitt i natten men jag kunde samtidigt njuta av allt det fina med att inte ha barn, så som långa sovmorgnar eller sena nätter på stan tillsammans.

Både jag och min partner bestämde oss tidigt för att inget kommer bli lättare under försöksåren om vi samtidigt har dålig attityd.
Att folk kommer med dumma kommentarer händer ju inte bara när man är barnlös, det hör ju till livet och då är det upp till en själv att bestämma sig för hur kränkt man blir.

Jag har fått dumma kommentarer i alla skeden i livet, både under försöksåren så som "njut av sovmorgonen medan du inte har barn" eller som gravid "höhö är det två där inne eller" när magen började synas.

Det är livet, och man kan inte bara dra täcket över huvudet när något blir lite jobbigt.
Att Fanni är trött av åren som ofrivilligt barnlös handlar ju mestadels om hennes psykiska ohälsa.

Hanna, ett litet tips (för vi vet ju att du är här inne och läser 😉 )!
För att lyckas som influencer så bör du nog se ditt föräldraskap från en annan sida. Man behöver inte hela tiden, i varje story/händelse/TT prata om ”hur jobbigt” det är att vara förälder. Ta istället upp det positiva, t ex hur bra och länge Lara sover, hur snäll hon är när ni åker på besök till nära och kära på rusta/dollarstore. Fokusera på det, fokusera på att skapa bra content och tjäna pengar än att göra dassiga ”vi testar”.. Hade du ändrat fokus till det positiva så hade du dragit in mer pengar vilket också hade genererat mer pengar till ett husköp, då kanske i dyra Lomma?

Å snälla Hanna, du är inte först i världen att ha världens lugnaste och snällaste unge. Du behöver inte hitta fel på henne. Det gör vi (skämtåsido). Nej men ärligt, inse att du har världens lugnaste unge och dela med dig av dem tipsen istället!

Fanni kommer inte att få hjälp, hon måste själv ta den vilket jag tyvärr ser som högst osannolikt med tanke på att hon själv tycker att hon inte behöver den. Vill hon gå runt och må skit i sig själv så fine, hon är en vuxen människa och det är hennes egna liv hon vilar bort. Men ska hon ha ansvar för ett barn är det hennes jävla plikt att styra upp sig själv, det är liksom steg ett i att bli en okej förälder. Och nej, ett barn kommer inte att lösa hennes psykiska ohälsa/bipolära diagnos, oavsett vad hon inbillar sig själv.

Har följt tråden ett tag men har inte kommenterat den innan.

Tänker på Fanni och hennes psykiska mående. Jag själv har Bipolär sjukdom & fick barn för cirka 3 månader sen. Jag kan säga trots att vi valde att försöka bli gravida när jag hade varit stabil i cirka 1 år, har en väldigt välinställd medicinering, besök hos min psykiater en gång i månaden & kurator har det varit tufft dessa första månader.
Första 20 veckorna av graviditeten valde jag att endast äta antidepressiva då jag är en orolig själ och var rädd att mina stämningsstabiliserande skulle påverka bebisen. MEN det gick hur bra som helst tack vare att jag hade mitt måndag-fredag jobb, stränga rutiner och en otroligt stöttande sambo. Jag fick en dipp 2 veckor efter förlossningen som nu har stabiliserats igen och då har jag som sagt ändå en väldigt välinställd medicinering.

Jag hoppas verkligen att Fanni tar tag i sitt mående och har kontakter inom psykiatrin som kan stötta henne och hjälpa henne för annars kommer det nog bli tufft för henne.

Har följt tråden ett tag men har inte kommenterat den innan.

Tänker på Fanni och hennes psykiska mående. Jag själv har Bipolär sjukdom & fick barn för cirka 3 månader sen. Jag kan säga trots att vi valde att försöka bli gravida när jag hade varit stabil i cirka 1 år, har en väldigt välinställd medicinering, besök hos min psykiater en gång i månaden & kurator har det varit tufft dessa första månader.
Första 20 veckorna av graviditeten valde jag att endast äta antidepressiva då jag är en orolig själ och var rädd att mina stämningsstabiliserande skulle påverka bebisen. MEN det gick hur bra som helst tack vare att jag hade mitt måndag-fredag jobb, stränga rutiner och en otroligt stöttande sambo. Jag fick en dipp 2 veckor efter förlossningen som nu har stabiliserats igen och då har jag som sagt ändå en väldigt välinställd medicinering.

Jag hoppas verkligen att Fanni tar tag i sitt mående och har kontakter inom psykiatrin som kan stötta henne och hjälpa henne för annars kommer det nog bli tufft för henne.

Håller helt med om att hon måste söka hjälp, även om det gör ont att erkänna för sig själv att man behöver hjälp. Ett barn kan säkert lösa det hålet i henne som består av barnlöngtan, men det är rätt uppenbart att hon har ett betydligt större problem än bara en smärtsam barnlängtan. Jag hoppas att hon verkligen får sig en tankeställare om det under graviditeten, eller iallafall när hon håller sitt oskyldiga lilla barn. När jag gör något dåligt (kommunicerar dåligt med min partner, tar något han säger personligt och blir sur snabbt etc.) känner jag direkt att jag vill förändra det för min bebis skull, och sen tar jag tag i det... För mig känns det väldigt märkligt att kunna kolla på sin lilla bebis och inte ens vilja försöka göra något så att den ska få en trygg och bra uppväxt. Jag hoppas verkligen att Fanni kommer känn att hon vill göra det för sitt barns skull. Jag struntar i om hon väljer att slösa sitt liv genom att inte ta tag i sina problem, men barnet är helt oskyldigt och förtjänar att föräldrarna gör vad de kan för att det ska ha det bra.

Har följt tråden ett tag men har inte kommenterat den innan.

Tänker på Fanni och hennes psykiska mående. Jag själv har Bipolär sjukdom & fick barn för cirka 3 månader sen. Jag kan säga trots att vi valde att försöka bli gravida när jag hade varit stabil i cirka 1 år, har en väldigt välinställd medicinering, besök hos min psykiater en gång i månaden & kurator har det varit tufft dessa första månader.
Första 20 veckorna av graviditeten valde jag att endast äta antidepressiva då jag är en orolig själ och var rädd att mina stämningsstabiliserande skulle påverka bebisen. MEN det gick hur bra som helst tack vare att jag hade mitt måndag-fredag jobb, stränga rutiner och en otroligt stöttande sambo. Jag fick en dipp 2 veckor efter förlossningen som nu har stabiliserats igen och då har jag som sagt ändå en väldigt välinställd medicinering.

Jag hoppas verkligen att Fanni tar tag i sitt mående och har kontakter inom psykiatrin som kan stötta henne och hjälpa henne för annars kommer det nog bli tufft för henne.

Håller helt med om att hon måste söka hjälp, även om det gör ont att erkänna för sig själv att man behöver hjälp. Ett barn kan säkert lösa det hålet i henne som består av barnlöngtan, men det är rätt uppenbart att hon har ett betydligt större problem än bara en smärtsam barnlängtan. Jag hoppas att hon verkligen får sig en tankeställare om det under graviditeten, eller iallafall när hon håller sitt oskyldiga lilla barn. När jag gör något dåligt (kommunicerar dåligt med min partner, tar något han säger personligt och blir sur snabbt etc.) känner jag direkt att jag vill förändra det för min bebis skull, och sen tar jag tag i det... För mig känns det väldigt märkligt att kunna kolla på sin lilla bebis och inte ens vilja försöka göra något så att den ska få en trygg och bra uppväxt. Jag hoppas verkligen att Fanni kommer känn att hon vill göra det för sitt barns skull. Jag struntar i om hon väljer att slösa sitt liv genom att inte ta tag i sina problem, men barnet är helt oskyldigt och förtjänar att föräldrarna gör vad de kan för att det ska ha det bra.