"Hur jobbigt var det att göra lumpen?" är en fråga jag ofta får, och ofta ser i diverse forum. Svaret blir ofta något i stil med att det blir så jobbigt som du själv gör det eller att det inte går att mäta eftersom det är så individuellt.
Jag skulle därför vilja lägga in ett bra citat som kan hjälpa fjunen
att definiera hur det kan vara ibland på vissa tjänster.
Något man kan fundera över..
Jag skulle därför vilja lägga in ett bra citat som kan hjälpa fjunen
att definiera hur det kan vara ibland på vissa tjänster.
Citat:
Taget någon annanstansifrån:
Q: ”Alla säger att det är det psykiska som är det jobbigaste med utbildningen (Kustjägarna, Fallskärmsjägarna), men vad är det igentligen som gör att det psykiska blir jobbigt, vad får man gå igenom?”
A: ”Det jobbiga är påfrestningarna på många områden samtidigt: du är hungrig, trött, blöt och frusen alltsomoftast, och förväntas dessutom prestera rätt extremt under tidspress. Och att över en längre tid vara hungrig och trött, och samtidigt avkrävas något, har få svenskar faktiskt upplevt före militärtjänsten.
Jag är långt ifrån någon kustjägare, men redan mina mesiga erfarenheter säger att det kan vara nyttigt för en gymnasist att föreställa sig nedanstående scenario:
Det är en vardagskväll. Du har bråkat med din tjej eller kille och känner en oro i magen för hur det ska gå med förhållandet. Du går ut och dricker lite på kvällen. Efter midnatt kommer du på att du klockan åtta morgonen därpå måste slå personbästa på tre kilometer för att få höjt betyg i gympa.
Samtidigt som magen börjar utkräva en sån fyllehunger att du bestämt dig för att satsa de sista 35 kronorna av studiebidraget på en tunnbrödsrulle kommer du också på att du glömt bort det historiaprov som ligger precis efter gympan, och som också kommer att vara avgörande för ditt betyg.
När du kommer till gatuköket är det just stängt, och med vrålande tarmar ger du dig bort mot bussen hem. I regnet som skapar snöslask och våta fötter längtar du efter bussens värme och att bara få komma hem och sova. Du förbannar att dina föräldrar är borta, att du glömt handla och att det därför inte finns käk hemma heller, när du ser att nattbussen just lämnar hållplatsen.
Våta kläder, kalla fötter, grishungrig, astrött, förbannad och en malande oro över hur det ska gå med kärestan - läget kunde vara bättre för en person som inom tio timmar ska hinna ta sig hem i slasket, somna hungrig, vakna två och en halv timmar senare, trött, med huvudvärk och ännu mer hungrig, göra personbästa i löpning och skriva ett prov som inte hunnit förberedas.
Ungefär en sån extrem psykisk press kan man, med maximal otur och klantighet, komma i det civila. I lumpen kan du - och på KJ kommer du att - hamna i sådana situationer, under flera dygn, helt utan att ha gjort bort dig först.
Det är psykisk press.”
Q: ”Alla säger att det är det psykiska som är det jobbigaste med utbildningen (Kustjägarna, Fallskärmsjägarna), men vad är det igentligen som gör att det psykiska blir jobbigt, vad får man gå igenom?”
A: ”Det jobbiga är påfrestningarna på många områden samtidigt: du är hungrig, trött, blöt och frusen alltsomoftast, och förväntas dessutom prestera rätt extremt under tidspress. Och att över en längre tid vara hungrig och trött, och samtidigt avkrävas något, har få svenskar faktiskt upplevt före militärtjänsten.
Jag är långt ifrån någon kustjägare, men redan mina mesiga erfarenheter säger att det kan vara nyttigt för en gymnasist att föreställa sig nedanstående scenario:
Det är en vardagskväll. Du har bråkat med din tjej eller kille och känner en oro i magen för hur det ska gå med förhållandet. Du går ut och dricker lite på kvällen. Efter midnatt kommer du på att du klockan åtta morgonen därpå måste slå personbästa på tre kilometer för att få höjt betyg i gympa.
Samtidigt som magen börjar utkräva en sån fyllehunger att du bestämt dig för att satsa de sista 35 kronorna av studiebidraget på en tunnbrödsrulle kommer du också på att du glömt bort det historiaprov som ligger precis efter gympan, och som också kommer att vara avgörande för ditt betyg.
När du kommer till gatuköket är det just stängt, och med vrålande tarmar ger du dig bort mot bussen hem. I regnet som skapar snöslask och våta fötter längtar du efter bussens värme och att bara få komma hem och sova. Du förbannar att dina föräldrar är borta, att du glömt handla och att det därför inte finns käk hemma heller, när du ser att nattbussen just lämnar hållplatsen.
Våta kläder, kalla fötter, grishungrig, astrött, förbannad och en malande oro över hur det ska gå med kärestan - läget kunde vara bättre för en person som inom tio timmar ska hinna ta sig hem i slasket, somna hungrig, vakna två och en halv timmar senare, trött, med huvudvärk och ännu mer hungrig, göra personbästa i löpning och skriva ett prov som inte hunnit förberedas.
Ungefär en sån extrem psykisk press kan man, med maximal otur och klantighet, komma i det civila. I lumpen kan du - och på KJ kommer du att - hamna i sådana situationer, under flera dygn, helt utan att ha gjort bort dig först.
Det är psykisk press.”
Något man kan fundera över..
