Det stämmer att anställda inom psykiatrin inte får sväva utanför ramarna. De som vet vad de gör finner dock ofta lösningar inom ramarna. Det finns även en del typer inom psykiatrin som inte borde arbeta med människor, men som inte begriper det själva.
Psykiatrin kan absolut hjälpa människor som lider av psykisk ohälsa. Däremot verkar det finnas många som vill ha psykiatrisk vård trots att något behov av sådan inte finns. Som någon skrev här i tråden så är det nog vänner de flesta behöver, och att om folk bara hade någon att dela sin vardag med så skulle de må bättre. Det är inte bearbetning av problem dessa behöver, utan bara vänskapliga samtal. Samtalsterapi består inte av den sortens samtal, eller ska åtminstone inte göra det.
Inne på t.ex. akutpsyk finns det patienter som lär känna varandra, känner igen sig i varandra, och är bekväma med att prata med varandra, och ändå mår de inte bättre. Dessa patienter behöver behandlas av någon med såväl akademisk kunskap om folk i allmänhet som intuition och intresse för patienten som unik individ samt en förmåga att hålla avstånd och vara målinriktad. Ingen vän kan fylla den rollen. Så jo, psykiatrin kan hjälpa människor som har ett ärligt behov av psykiatrisk vård.
Västvärlden tycks ha kommit av sig känslomässigt. Självkännedomen, självtilliten och den där intuitiva regleringen av ens inre liv fungerar nog fortfarande, men många vet inte hur de ska göra. Därför tror folk att de lider av kemiska brister i hjärnan eller har en och annan diagnos, fastän deras riktiga problem är självkunskapsbrist. Dessa kommer inte bli hjälpta av psykiatrin, för det de behöver är umgänge med jämnåriga och bättre vägledning från sina föräldrar – vägledning som tidigare generationer fick i små, små doser vareviga dag under uppväxten, men som nu koncentrerats till fåtaliga och intuitivt avgränsade verbala lärdomar så att föräldrarnas skärmtid inte ska bli lidande. Psykiatrin är inte till för dessa, utan för människor vars psykiska problem inte kan lindras eller botas enkom genom att leva livet och komma andra människor nära.
Sedan är psykiatrin, från lekmäns synvinkel, ett virrvarr av titlar, diagnoser och begrepp. Den patient som är förvirrad angående sitt eget tillstånd kommer därför ha svårt att efterfråga rätt sorts behandling, och fel sorts behandling kan lämna ärr efter sig. Lägg därtill att patienter och f.d. sådana har väldigt olika problem och behov, och därför inte kan hjälpa varandra hitta rätt. Jag såg ett inlägg i psykologiforumet där någon skrev ”se till att få en riktig psykolog, för psykoterapeuter är värdelösa”. För den som skulle bli mest hjälpt av en psykoterapeut kan detta råd verka avskräckande.
Ett annat problem är anställda inom psykiatrin som har för specialiserade intressen. Till exempel kanske de bara finner symptomjakt och diagnosticering stimulerande, vilket får dem att försumma patientens behov av att bli behandlad som en hel människa. Eller tvärtom – att en patient som bara vill bli utredd och diagnosticerad luras till att prata om sig själv i tron att det ingår i utredningen, och sedan visar det sig att terapeuten/psykologen bara var nyfiken. Detta skulle enkelt lösas genom att anställda från första början är öppna med vad de kan och inte kan göra samt vad de tänker och inte tänker göra – en öppenhet som många patienter frånhålls, så vitt jag har kunnat se.
Sedan har vi det ständiga problemet med samhällsideologer inom psykiatrin. Den senaste tiden har det varit transaktivister, som tycker att allt från tvångssyndrom till barndomstrauma kan slätas över med en ny könsidentitet. Innan dess var det feminister, som tyckte att ätstörningar orsakade av allt från tvångssyndrom till barndomstrauma kunde botas med samtal om kroppsideal. Innan dess var självförvägran och självskadebeteenden hittepån som ideologerna tyckte att man kunde bota genom att inte ta patienter med nämnda symptom på allvar.
Sist men inte minst har vi ”akademiska periodare” – anställda inom psykiatrin som främst stimuleras av forskning men samtidigt saknar intellektuell uthållighet. Dessa använder sina patienter som bollplank närhelst de vill testa någon metod och se hur patienten reagerar, och bryr sig inte nämnvärt om huruvida patienten mår dåligt av detta eftersom resulterande dåligt mående är ”data”, det också.
Summa kardemumma: om vi bortser från patienter med kass sjukdomsinsikt, patienter som vägrar samarbeta trots god sjukdomsinsikt, och anställda vars arbete inskränks av diverse ramverk, så finns det fortfarande vissa sorters anställda som skadar sina patienter och skrämmer bort folk med behandlingsbehov från framtida behandlingar.
Men jo, psykiatrin kan hjälpa människor om de anställda vet vad de gör och har rätt handlag och lynne.
Nuförtiden pratas det om psykedeliska substanser och artificiell intelligens som terapeutiska medel istället för att patienten behandlas genom att prata med en annan människa. Jag vet inte vad dessa metoder kan ha för effekter, men hoppas att de leder till att saker som samtalsterapi upphör vara ett alternativ för de som inte känner sig bekväma med det. Alla anställda är människor, människor är inte ofelbara, och vårdskador på psyket kan sitta i tills man dör – om psykisk misshandel kan skada människor så är det klart att felaktig psykisk behandling kan göra detsamma.
Jag vet inte om jag svarade på trådstartarens fråga, riktigt, men det här är vad jag hade att säga.
Livet blir olidligt annars! En del psykologer kan kartlägga hur man funkar i såna situationer o ge råd hur man ska kunna få större vänskapskrets. Vill man ha ngn som e vänlig mot en e psykolog utanför psyket el kurator bättre. El var det så du tänkte, folk söker för o få stöd o skaffa vänner o få stöd i brist på bra vänner? Det kan säkert va så, många sjukdomar o dåligt mående generellt gör det svårare med det sociala.
