Jag har viss erfarenhet av Pálinka, den ungerska alltså. Jag köper min sprit från en gammal man, bekant till min frus familj. Han lever i en avlägsen by i nordvästra Ungern, en by känd för sina utsökta plommon. Gubbens Pálinka brukar håla mellan 55 - 60%. Enligt oss smakar den bäst när den lagrats i minst ett till två år. Ju äldre den blir desto mer oljig och len blir den. En "nybränd" Pálinka är rå och hård i smaken. Just våran gubbe lagrar sin sprit i stora glasflaskor, vissa med storlekar upp mot femtio liter. Förseglade med kork och stearin. Invirade i halm och tyg i sin mörka källare under det gamla bondhuset i sten. Gubben bränner bara hundratalet liter varje säsong och mest för eget bruk. Han säljer bara till nära bekanta. Så det gäller att komma i tid när han signalerar att han vill bli av med några liter.
Mig veterligen finns det många olika exempel på dessa anonyma och okända fruktdestillat. De mest uppskattade och kända är nog plommon, aprikos, päron samt Törkölypálinkan som tillverkas av resterna från vintillverkning, och påminner mer om Grappa i smaken.
Den äldsta Pálinkan jag haft äran att bekanta mig med var en Szilvapálinka dvs. plommon-Pálinka som påstods vara runt trettioår gammal. Det är tydligen uteslutande de hembrända sorterna som håller högst kvalité då de statliga oftast, tyvärr, är kassa och vattniga. Trots de senaste årens regleringar i vad som får heta Pálinka och inte. Vissa människor lagrar sin Palinka i årtionden men utan en pålitlig etikett är det svårt att avgöra hur gamla de verkligen är. En stor del i en lyckad produkt ligger alla fall i mäsken och hur noga man varit med den. Förövrigt var denna plommon-Pálinka, jag smakade, utsökt i smaken.
Just smaken är den jag älskar. Aromen framträder starkast några få sekunder efter det att man svept en snaps. Efter att, den värsta, chocken på tungan lagt sig. Framträder den fantastiska fruktaromen som gör sig påmind länge, länge tills det är dags att ta en i det andra benet. Smaken är verkligen stärkande. Både för kropp och själ.
Palinka är ett elixir som nästan alltid lämnar ett leende hos den som har turen att få smaka.
Mig veterligen finns det många olika exempel på dessa anonyma och okända fruktdestillat. De mest uppskattade och kända är nog plommon, aprikos, päron samt Törkölypálinkan som tillverkas av resterna från vintillverkning, och påminner mer om Grappa i smaken.
Den äldsta Pálinkan jag haft äran att bekanta mig med var en Szilvapálinka dvs. plommon-Pálinka som påstods vara runt trettioår gammal. Det är tydligen uteslutande de hembrända sorterna som håller högst kvalité då de statliga oftast, tyvärr, är kassa och vattniga. Trots de senaste årens regleringar i vad som får heta Pálinka och inte. Vissa människor lagrar sin Palinka i årtionden men utan en pålitlig etikett är det svårt att avgöra hur gamla de verkligen är. En stor del i en lyckad produkt ligger alla fall i mäsken och hur noga man varit med den. Förövrigt var denna plommon-Pálinka, jag smakade, utsökt i smaken.
Just smaken är den jag älskar. Aromen framträder starkast några få sekunder efter det att man svept en snaps. Efter att, den värsta, chocken på tungan lagt sig. Framträder den fantastiska fruktaromen som gör sig påmind länge, länge tills det är dags att ta en i det andra benet. Smaken är verkligen stärkande. Både för kropp och själ.
Palinka är ett elixir som nästan alltid lämnar ett leende hos den som har turen att få smaka.