Jag har varit utanför, både familj, släkt och nu i min kompisgrupp

Jag kommer inte ha kontakt med vare sig släkt eller familjen. Det är ett avslutat kapitel.

Jag är trettioårig man. Jag har gråtit och känt sorg under lång tid nu. Det blir inte bättre. Jag har det väldigt kämpigt överallt just nu.

Tiden går fruktansvärt fort. Bara början av 2023 var allt gått. Egentligen för i princip exakt ett år sedan, blev det start på mycket gott hos mig.

Nytt jobb + kom närmare med en specifik vän. Början av 2023 började denna kompis och jag umgås enskilt. Men någonstans under april började allt krascha och det kom i princip meddetsamma med allt.

Liksom att denna kompisen som jag tycker om, såg mig plocka pant. Plocka pant blev min extra inkomstkälla. Jag fylldes av skam. Jag plockar inte pant längre. Jag har tidigare blivit obrydd när bekanta sett mig, men inte inför denna kompisen. Jag vankades upp och fylldes av skam och självhat. Hur jag kunde vara så girig.

Men plötsligt förlorade jag jobbet också. P.g.a mindre jobbpass, eftersom stället förflyttades till en mindre lokal. Jag fick goda referenser dock.

Jag hoppades på att finna nytt jobb så fort som möjligt. Men jag gjorde inte detta.

Därefter skrev jag in mig på AF. Jag blev intresserad av en utbildning som heter fordonsmekaniker. Men jag har inget körkort. Jag är så himla dålig när det kommer till att plugga teori, att jag inte ens vågar skriva in mig på körskolan. Det hade varit skönare om jag hade pengar + stöd. Precis som min storebror fick.

Så jag försöker tänka om, angående om bilmekaniker-utbildningen.

Sedan Juli har tårar kommit och stora sorg. Det känns helt enkelt som om jag har förlorat alla mina vänner. Jag har varit dum i huvudet och känns som om jag varit energitjuv. Jag har varit udda. Jag vet inte hur jag egentligen uppfattas. Men jag känner att ingen vill ha något med mig att göra.

Det finns en liten ''förening'' inom vår kompisgrupp. I denna ''verksamhet'' anordnas det småsaker. I princip alla blir utvalda för olika uppdrag, utan att begära om det. Jag hade hoppats att jag hade blivit handplockad, men aldrig blivit det.

Jag har dock begärt om att ställa upp som volontär för ''verksamheten''. Jag fick respons att de behöver volontärer, men jag har aldrig hört något av dem sedan dess. Jag tror dessutom en ny person i gruppen blivit handplockad. Det känns verkligen som om jag är utanför. Lik min erfarenhet inom släkt och vänner.

Så är jag enormt utanför. Jag har gråtit och har egentligen aldrig gråtit såhär mycket. Det kanske låter konstigt, men jag har känt denna sorg och egentligen brukar jag inte känna sorg över sådan här saker. Jag brukar oftast klara av att vara obrydd och gå vidare.

Men jag har inte gjort det. Jag kan inte rå för att jag känner sorgen. Det är bara att jag fullkomligen är utanför och har känslan av att bli lämnad.

Jag gråter när jag skriver detta.

Det är starkt av dig att berätta, tack för det. Och bra att du har koll på dina känslor. Det är inte sjukt eller farligt att gråta. Men trist förstås.

Jag tror framförallt att du behöver okeja dig själv. Inte fastna i att du är annorlunda - det är vi allihop! Du har bra egenskaper, du kan utföra och behålla ett jobb, du fick bra jobbreferenser, och så vidare. Pga din ursprungsfamiljs oförmåga har du kanske fastnat i en känsla av att du skulle vara mindre värd. Du skulle behöva upprätta dig själv, sträcka på dig mentalt och praktiskt.

Det är svårt att förändra världen, det är lättare att förändra sig själv. Men det kräver arbete. Man kan göra tankeövningar, men även träna praktiskt och få bra erfarenheter i vardagen som i sin tur sakta omformar ens tänkande om sig själv..

Jag tycker du ska satsa på dig själv genom att träffa en terapeut. Det är som en coach som leder och pushar dig. Man kan använda en sådan hjälp till att komma underfund med sig själv, eller vara mer praktiskt inriktad på hur man ska hantera vardagen och livet mer konkret. Eller en kombo.

Det som är bra med att må bättre i sig själv, är att det även smittar av sig på omgivningen, de märker att du är lättare och gladare och det blir ringar på vattnet. Jag var också sådan förr att jag väntade på att andra skulle ta kontakt och bjuda in mig vilket ledde till - ingenting. Då blev jag arg och sur och det märktes säkert utårät och förbättrade förståelse inte situationen. Jag förstod sedan att jag själv måste våga ta initiativ.

Jag tycker du kan ta kontakt med din gamla kompis. Självklart finns det inget skamligt i att panta burkar, det gör väl alla, eller borde göra. Leta mat och grejer i containrar har ju blivit superhett! Men jag tycker också att du ska våga byta sammanhang. Behåll kyrkan om du övervägande mår bra där, då är det en friskfaktor, men annars skulle du kunna pausa det för ett tag. Kolla upp andra aktiviteter, hobbies, resor. Träffa nytt folk.

Och utbildning, absolut! Det år både meningsfullt medan det pågår, en sysselsättning, bildning och utveckling, ger nya umgängen, samt kan förstås leda till nya jobbmöjligjeter. I vissa utbildningar ingår kanske körkortsundervisning. Det ska AF kunna ge info om.

Du är garanterat bra på några saker, ägna dig åt det! Och tona ner resten. Framförallt, tona ner kraven på dig själv. Lyft huvudet!

Igen, lite terapi borde alla ha. För att sortera, belysa och navigera. Ibland även behandla, finns mediciner att pröva vid NPF t ex. För en del betyder det allt för att må och funka bättre. En diagnos är också en biljett till annan hjälp och stöd.

Stort lycka till, det kommer bli bättre!

@Djicp orkade inte läsa hela inlägget i början men såg att du skrev in dig på AF men inte har något körkort.

Vad du än gör just nu, eller vad som händer framöver gör det till en prioritet att skaffa körkort även om det tar lång tid. Grejen med körkort är att det är jättebra att ha. När man väl tagit körkortet krävs det enligt mig att man åtminstone kör bil i cirka 2år ganska mycket. Därefter sitter körningen, vanan att köra bil etc ganska bra. Efter det behöver man inte köra bil om behovet inte finns. Du kommer inte glömma bort hur man kör och de flesta skyltar, regler osv.

Utbildning i sig är också mycket bra, även om det inte ger dig så mycket i långa loppet beroende på vad du gör. Se det som en sysselsättning. Det kan vara komvux eller andra saker, det spelar inte så stor roll egentligen.

Den stora faran är tristess, när man känner meningslöshet osv. En vardag där man lever instängd utan kontakt med andra är livsfarligt och inte bra. Hur jobbigt det än är måste man försöka hålla igång, hålla sig flytande etc. Ta sig ut och röra på sig hur trist och deppig man än är, för de flesta (inklusive mig själv) har jag jobbiga perioder och bra perioder, det gäller att kämpa sig igenom de jobbiga perioderna.

Det är också bra att fundera på saker under lång tid, eller med tidens gång. Då brukar problem få en bättre lösning när man tar sig tid istället för att stressa fram saker som inte blir bra.