Jag är ett stort Purple-fan, men
Stormbringer (som var det album de turnerade för den gången) är inte en av mina favoriter. De gick från pulserande, tuff bluesrock och fokuserade gitarrsolon på
Burn ett år tidigare till ett mycket mer soul- och "slow funk"-influerat sound och det fungerade bara inte. Blackmore var också otillfreds med den här svängen och han lämnade bandet senare 1975.
Tekniskt sett är
Stormbringer kanske inget dåligt album men det känns oftast inte som att det hettar till eller svänger, låtarna känns också mer formulärmässiga än de brukar vara med Purple.
Love Don't Mean a Thing är kul - Glenn Hughes stönar fram en text som låter som en parodi på "jag är utfattig och livet är jävligt-blues", detta samtidigt som han förmodligen tjänade någon miljon pund i månaden och åkte runt i jetplan vid denna tid. Den stönande rösten och textrader som följande blir bara för mycket:
A woman who ain't got a dime,
I can't use her, no.
If she aint got no cash, man,
I gotta refuse her
Now I need a woman with a whole lotta will
So she can help me, baby,
Help me pay my bill! -
I need my mo-oney;
Gotta have my moneeey!

(man frågar sig på exakt vilket sätt den viljestarka damen ska "hjälpa honom betala" hans räkningar,,,)
Sillstryparn & co hade jag däremot gärna sett live och naturligtvis även TGS.
Hade det varit 1984 och Perfect Strangers-turnén vs Schlager-EM med Herreys så hade jag alla gånger gått och sett Purple.