Varför bråkar medelsvenssons om arv?

Efter vad man hört andra berätta så verkar det som om många är osams med syskon och andra släktingar om arv.

Jag kan köpa i fall som när båda har barn sedan tidigare att det blir komplicerat eller när några syskonbarn ska ärva en barnlös morbror och dennes fru, och att det blir bråk med fruns släktingar som också ska ärva.

Men att helsyskon blir osams om arv har jag svårt att förstå varför. Vill inte alla inblandade tex äga en gammal sommarstuga, ett skogsskifte eller dyl så är det ju bara att sälja eller att köpa ut varandra som gäller. Kan givetvis uppstå problem när all kanske inte har lika god ekonomi.

Det finns ju exempel på släkter där 30 personer äger andelar i en sommarstuga utan större slitningar och i andra släkter slutar man prata med sin syskon pg att någon inte tankat en gräsklippare.

Jag tror ofta att det är syskons partners som är boven i många fejder men jag kan ha fel.

Har ni någon intressant släktfejd eller arvstvist att berätta om och kunde den på något sätt ha undvikits?

Ja, fy fan. Jag har ett fall, men jag identifierar mig själv om jag berättar detaljer.

Men, min farmors faster avled i början av 1950-talet. Hennes arv skulle delas lika mellan farmor och hennes tre syskon. Innehållet var en villatomt i en by (någonstans) och lite tillhörande skogmark.

Det här fanskapet kunde aldrig slutföras. Alla arvingar i första generationen hade avlidit, flera i andra generationen hann avlida eller låg på långvården när jag och syrran tröttnade och hemställde till tingsrätten om en förlikningsman våren 2019.

Advokatfirman som utsågs av tingsrätten att sköta det hela behövde två år och tog 60-70% av arvet i arvode, jag kanske fick en 15,000 i näven till slut.

Förstår att du inte vill outa dig, men har några frågor. Men då pågick alltså det hela från 50-talet och framåt tills för inte alls så länge sedan.

Varför kan inte sånt här bara enkelt lösas genom en auktion? Det är väl onödigt om advokater ska ta allt.

Har det utvecklas till ovänskap i övrigt inom släkten? Var det en vrång person som är boven dramat eller har alla bara varit envisa?

Jag personligen tycker mig se att när det börjar bli något mera än bara ett hus med tomt inblandat så ökar chanserna till bråk.

Tre fjärdedelar av släkten hade kommit överens utan problem. Sälj tomten (skogsarealerna såldes av på 70-talet och reda pengar delades lika i fyra delar) och ta pengarna.

Men det hela hängde på en enda kärring. Den värsta människa jag någonsin träffat. En timme på ett advokatkontor räcker livet ut för mig. Min syster kunde inte vara med på det mötet, men jag beskrev kärringen som "Tänk dig vår morbror och din svärmor. Hon var värre än dem tillsammans." Korkad och paranoid över att någon skulle lura henne.

Jag har varit med om två släktbråk efter arv. När min farfar dog och senare när min morfar dog.

Det handlar bara om girighet. När det är flera syskon som ska dela på det, säg 4-5 st syskon så finns det alltid en snåljåp med bland syskonen som ska ha mer än vad de har rätt till.

Detta resulterar i att det aldrig blir någon uppdelning, de vägrar helt enkelt att skriva på de papper som ska skrivas på.

Han som skrev tidigare i tråden om 50-talet, det var samma sak som hände inom min släkt. Det här är nog extremt vanligt. Sen ligger arvet bara där och kan inte delas ut, samtidigt som åren bara går och går och inflationen äter upp tillgångarna.

I mitt fall så tog det 10-15 år innan arvet betalades ut efter farfar. Vi sa upp kontakten med den delen av släkten totalt eftersom de var så pass giriga. Före arvet så umgicks vi ofta, men inte efter det. Farfars död tog kål på hälften av släkten totalt.

Sen anser vissa syskon att det du fått är mera värt än vad det blev värderat till av mäklare. Ofta är det ju avstyckningar med i bilden av en tomt. Då tar man dit en massa mäklare för att värdera tomten. Det gjorde vi, vi tog dit 3 st olika mäklare.

Sen när delningen ska ske av tomterna så är det alltid någon som tycker att deras är värt mindre än de andras trots att det varit 3 olika mäklare där och värderat det hela.

Då hamnar man sen i exakt samma situation igen, de vägrar att skriva på alla papper. Det är så det funkar.

Så för att sammanfatta det hela så handlar det alltså ofta om värderingen. De kan inte komma överens om vad saker ska värderas till och därav blir det bråk och ofta faller inget arv ut på många år eftersom det finns giriga snåljåpar som tycker de har rätt till mer än vad de faktiskt har. Som vägrar att skriva på alla papper så att arvet faller ut. Det är detta som kallas arvstvister, en klassiker som du ofta läser om i tidningarna! ..

Vissa människor verkar bli som galna när det handlar om pengar, det spelar nästan ingen roll hur mycket (eller lite) det handlar om. Andra blir processfascister istället, och kan plötsligt inte kompromissa om ens de enklaste frågor. En tredje kategori människor försöker tolka allt utifrån hur de tänker sig att den avlidne hade velat ha det, vilket gör det omöjligt att ha en rationell diskussion eftersom allt handlar om personliga uppfattningar om en människa som nu inte kan bli tillfrågad.

Det finns nog många anledningar till dessa reaktioner, inte minst att sorg kan ta sig väldigt olika uttryck hos olika människor. Därtill kommer släkters ofta komplicerade relationer, man gillar vissa och tycker sämre om andra. Mellan syskon handlar det nog också ofta om saker som sitter djupt, som hur de olika parterna själva tycker att de behandlats under uppväxten, och eventuella upplevda orättvisor kan komma upp till ytan.

De flesta som har en normalstor släkt och inte är ensambarn råkar nog ut för jobbiga arvsdiskussioner någon gång i livet. Min inställning är att jag inte blir osams med andra bara över pengar.

Bråk om arv handlar mer om att någon blivit snuvad på arvet. Inte bråk när alla äger lika stor del av en gammal sommarstuga.

Det kan ha gått till så att ett syskon fått släkting att sälja stugan till oerhört lågt pris och på så sätt fått kanske hela kakan när den andra fått smulor. Det behöver inte räknas som förskott av arv utan det finns vägar att göra folk mer eller mindre arvlösa

Finns snåla människor. Sedan tror jag arvstvist handlar om att relationen mellan barnen är dålig i grunden och att arvet blir som en tävling och värdering av en själv.

Vet en kvinna som blev oerhört förbannad på att hon i arvet fick en sak som var värd 7 miljoner. Bara för att hennes syster fick en sak som var värd 9 miljoner. Något hon i och för sig av accepterade till slut utan att dra in jurist men det visar lite hur vissa tänker. Mer rimligt vore att bli glad för att man fick en sak värd 7 miljoner.

Värt att nämna är att de hade affektionsvärde till de respektive sakerna så att göra omvänt hade varit otänkbart. Systerns sak råkade bara ha högre värde.

Är beredd att hålla med många.
I min släkt har det uppstått tvister, tack och lov berör det inte mig.

Människor blir helt galna när det handlar om pengar.
Blir giriga och blir ovänner med alla. Lägger sig i allt och ska ha mer och mer, inget duger.

"Men att helsyskon blir osams om arv har jag svårt att förstå varför. Vill inte alla inblandade tex äga en gammal sommarstuga, ett skogsskifte eller dyl så är det ju bara att sälja eller att köpa ut varandra som gäller. Kan givetvis uppstå problem när all kanske inte har lika god ekonomi."

Skulle säga att det som i regel handlar om att en part vill att de andra ska vara justa och ge kompisars, för "stannar i familjen" etc.
Kan ju även handla om saker med affektionsvärde där, vid auktion, sluten eller öppen, de olika arvingarna har olika förutsättningar att köpa. Säg att systern älskar Bruno liljefors tavlan, men som kulturarbetare aldrig haft mer än 10 Kkr i månaden, medan broder som jobbar i finnsns tycker tavlan är trevlig. Då har broder de ekonomiska musklerna att köpa ut tavlan ur arvet, men gör systern samma sak förverkar hon sin ekonomiska trygghet som arvet skulle ge. I den situationen kan mycket lustigt skapas som genererar konflikter

Jag tror inte detta har något enbart med Sverige eller med "Svensk medelklass" att göra, bråk om arv är något alla håller på med.
Det finns många gamla ordspråk av typen "När gud hämtar själen som kommer djävulen med arvingarna" eller "Då känner inte en peson innan du delat ett arv med denne" och dessa talesätt hittar man runt hela världen.

Grundtipset är att tidigt anlita en bodelningsman och att låta denna ta hand om allt.
Om man litar på att ens syskon eller andra arvingar ska tänka logiskt och förståndigt kan man mycket fort bli besviken och negativt överraskad.
Bouppteckning och det följande arvsskiftet ska alltid utföras av yrkespersoner utan personlig koppling till de inblandade, väljer man att utföra detta själv för att spara någon krona i arvode kan det ge upphov till en svårlöst tvist som skapar livslång osämja.
Det riskerar dessutom att bli mycket dyrare att inte anlita en bodelningsman.

Jag känner inte till något sämre sätt att äga en (fritids)fastighet än att syskon försöker sig på ett gemensamt samägande. Konfliktrisken är i princip 100% av så många skäl att det räcker till en hel bok.
Tänk inte ens tanken, vid arvskifte ska fastigheter säljas till en av arvtagarna (lösas ut) eller på den öppna marknaden. Ska någon av arvtagarna lösa ut de(den) andra ska man överlåta detta jobb till en yrkesman utan personlig koppling. Detta är inget som någon av arvtagarna ska syssla med på grund av framtida konfliktrisk.