Vilken sorts människor är ni Vuxna som läser serietidningar?

Jag har läst serietidningar i hela mitt liv.
25 centimeter slak.

Den här sortens frågor känns väldigt olämpliga på ett anonymt diskussionsforum? Känns inte ens som en diskussion. Mer som en jävla Sifo-undersökning.

Är det inte bättre att vi diskuterar vilka vi tror det är som läser serier?

Jag läser själv inte serietidningar men man kan ju också isåfall ställa sig frågan varför vuxna människor idag tittar på The Boys, The Walking Dead och Preacher eller går och ser den senaste Marvel filmen det är ju ungefär lika töntigt isåfall om det nu skulle vara töntigt att läsa serietidningar.

Själv hoppas jag på att Hollywood snart gör en live action Python det hade nog blivit en bra adaption.

På 70- och 80-talet läste i stort sett 100% av alla barn serier.

Många läste och kastade och såg det inte som mer än förströelse för stunden. Men som med allt annat som är så spritt som serierna var så finns det alltid några som nördar ner sig mer än andra. Som åkte till antikvariat och köpte gamla tidningar och jämförde hur serien utvecklats. Som lade tecknares och manusförfattares namn på minnet. Som åkte till Stockholm och köpte Marvelserier från USA där de låg några år före Sverige i handling + gav ut massor av material som aldrig ens översattes till svenska.

Har man haft ett så stort intresse för något i ungdomen så är det nog naturligt att ett visst intresse lever kvar även i vuxen ålder. Inte konstigare än att vuxna går och ser de nya Star Wars filmerna för att ta ett exempel.

Sedan finns det ju även serier som är riktad till en lite äldre publik. Tidiga Arne Anka eller Klas Katt t.ex.

Jag hade länge kvar ett visst serieintresse från barn och ungdom, men det har med tiden i stort sett dött ut så kanske blir man för gammal till sist. Numera nöjer jag mig med att le åt Hälge när jag läser tidningen till morgonkaffet.

Men det här med att det skulle vara lågutbildade eller efterblivna som läser serier som vuxna som TS är inne på håller jag inte alls med om. Det var nördarna. Dvs. snarare de mer högutbildade. De som läste mest serier i skolan var även de som läste mest böcker. (Sedan finns det naturligtvis också några som är ungefär som Comic Book Guy i Simpsons även i verkligheten, där man kan ana en diagnos bakom seriemanin. Men de är inte så många.)

Critics who treat adult as a term of approval, instead of as a merely descriptive term, cannot be adult themselves. To be concerned about being grown up, to admire the grown up because it is grown up, to blush at the suspicion of being childish; these things are the marks of childhood and adolescence.

When I was ten, I read fairy tales in secret and would have been ashamed if I had been found doing so. Now that I am fifty, I read them openly. When I became a man I put away childish things, including the fear of childishness and the desire to be very grown up.
Två citat av C.S. Lewis att ta vara på.

Jag läser serietidningar av samma anledning som jag läser andra böcker. -Det är oftast bra, spännande, och ibland roliga, berättelser. En bild kan, som de säger, säga mer än 1000 ord.
Och jag gillar eskapistiska berättelser.

Jag antar att det handlar om vad man gillar för typ av litteratur. Och att jag får den i ett sekventiellt format istället för prosaiskt i detta fall.

Men visa mig den bok som handlar om gigantiska robotar som gömmer sig på jorden genom att byta fysisk skepnad till fordon?
Visa mig en bok som handlar om en arméveteran som sen präst och nu åker runt och utför exorcism?
Eller varför inte om en hur en soldat från andra världskriget som staten utfört experiment på, och gjort honom starkare, snabbare, uthålligare, intelligentare och bättre på alla sätt och vis, blivit nedfryst och sen upptinad i modern tid. Och nu utför han hjältedåd på New York citys gator.
Som böcker skulle nog dessa saker inte funka. Men i serier ges den där lilla möjligheten att ta det ett steg längre.

Du får ta del fantastiska historier, om du bara lägger bort din lilla barnsliga tanke om att du inte får läsa serier för att du är "vuxen". -Inget elakt eller diss!

Och om du vill veta vad jag är för typ, om jag stämmer in i din lilla mall?
Jag hade en god barndom, om än separerade föräldrar.
Jag har en fast anställning
Bor ensam, och utan förhållande
Har en diagnos inom autism-spektrumet

Såna här saker behöver dock inte betyda någonting. Jag har en kompis/bekant som är högutbildad forskare och lever i ett stadigt förhållande och utan diagnos. Han är också en serienörd.

Håller med Popesize ovan.
Vill även framhäva seriemediets enorma bredd. Det är exempelvis skillnad på Laban och Alan Moores From Hell.
Lever ordinärt liv och har aldrig ägt en propellerkeps.
Att försöka kartlägga vilka personlighetstyper som läser serier känns lönlöst helt enkelt.

Jag är 46 och läser fortfarande 91:an och Uti vår hage, för att det är en lyteskomik och en humor som är folklig och där jag kan dra associationer till folk jag känner eller känt IRL.

Jag har själv tecknat karikatyrer och serier sen jag var barn och det är därför jag fortfarande gillar det.

Det har för mig varit ett sätt att klara verkligheten med alla dumdryga och stereotypa människor man har haft att göra med. Att kunna göra parodi på dem.

Jag själv är diagnoserad autiskt / sociopat och läser och ser mest animerat jag har helt omöjligt att relatera till riktiga människor, men animerat är jag mer känslig än kvinnor ibland. Men tror inte det är specifikt att jag är intresserad av serier i vuxen ålder. Läste mest spindelmannen när jag var yngre, kollade på en del brittiska serier som är rätt så underhållande även för vuxna, som Judge Dredd och även manga. Jag läser eller ser på i princip sedan ung aldrig något live action utan endast tecknat.

Typ alla som är födda innan 90-talet läser serier vad jag vet, om än kanske bara på skithuset eller i bastun.

Är du för ung för serietidningar, TS?

De är hoppet.

Jag läste mycket serier som barn. Men slutade när man kom upp i tidiga tonåren. Tidigare i somras hittade jag en samlingsbok med Kalle & Hobbe på en loppis som jag nu under stormen läst i sommarstugan. Det var rätt mysigt under de förutsättningarna. Tror dock inte att jag kommer börja läsa nåt regelbundet igen. Har varken tid eller egentligt sug.

Det finns filmer för barn och filmer för vuxna.
Det finns barnböcker och vuxenböcker.

På samma sätt finns det serietidingar för barn och serietidningar för vuxna.
Som vi sett så har MÅNGA serietidningar blivit bra filmer och tvserier.

Det finns så mkt mer än fåniga superhjältar och Kalle Anka.

Jag är egentligen inte mkt för superhäjltar men finns guldkorn.
Läser just nu Bendis Daredevil och den är fantastisk.