Självförverkligande

Hur förhåller ni er till detta utnötta begrepp egentligen?

Personligen gäspar jag mig halvvägs till koma varenda gång ordet "självförverkligande" kommer upp på tapeten.

Minns en anställningsintervju för några år sedan angående ett extrakneg som lagerslav (!) på ett bemanningsföretag under studieuppehållet. Intervjuaren var nästan psykotisk och förklarade att han verkligen inte visste något bättre i världen än sitt "spännande" jobb. Han frågade mig vad jag "brinner för". "Varför går du upp på mornarna?". Hade just då inget bra svar eftersom man inte precis var förberedd på sådana frågor angående ett skitjobb vid sidan av heltidsstudier. Fan, knappt man hade mat för dagen. Men han såg ner på mig eftersom jag saknade en seriös aktiv hobby. (Sen att man mer eller mindre brann för studierna dög tydligen inte.)

Är det verkligen så viktigt att "brinna" för något på liv och död? Är det inte i mångt och mycket blott ett i-landsproblem och aningen överskattat?

Man åker inte ner till svältande barn i Afrika och skäller ut dem för att de inte "förverkligat" sig själva. För att förverkliga sig genom att ha en seriös aktiv hobby måste man ha tid, pengar och hälsa. Man är inte en bättre människa för att man klättrar i berg en gång i veckan än att man avstår från det.

För att "förverkliga" sig själv måste man ofta trampa på någon annan. Om jordens resurser ska kunna räcka till alla kan inte en fjärdedel av planetens invånare slösa med tillgångarna hur som helst bara för att ”förverkliga sig själva som individer”. Dock verkar detta gå hand i hand med samtidens kapitalistiska globalisering och individualism. Eller kanske människans naturliga egoism?

Läs gärna detta reportage om Staffan Nilsson i SVDs artikelserie "Terapisamhället" som har doktorerat på temat självförverkligande och han talar hellre om vikten av självinsikt.
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_9846091.asp

tja vadfan... tycker själva uttrycket, eller i alla fall vad det står för är rätt gay så att säga. (nej inte "gay" som i homosexuell. ni fattar...) att "förverkliga sig själv" är en lyx, och att se ner på sig själv, eller kanske till och med bli deprimerad för att man inte "förverkligat sig själv" är ett lyxproblem. det stressar upp många i det individualistiska samhället att man gärna ska vara någon förr eller senare, gärna tidigt i livet, det ska gärna gå snabbt också. jag menar; hur många gånger har ni inte stött på frasen "Men inte ska du väl jobba med det hela livet???" alla kan inte vara rockstjärnor och it-miljardärer eller nåt liknande, whatev liksom.

med det sagt så menar jag inte att man ska skita i allt och softa hårt att jobba mot personliga/gemensamma mål som man sätter upp (med pengar inblandade eller inte) brukar ju vara en tillfredställelse för en själv och andra.

lite larvigt det där med interjvuaren också men såna där frågor får man väl vänta sig på alla anställningsintervjuer, oavsett om det är biffvändartekniker på McDonken eller projektledare på ett världsomspännande IT-företag


om du menar "förverkliga sig själv" i betydelsen att försöka tjäna mest pengar innan man dör, eller kanske bara fixa till sig mest plats och resurser, ja i så fall lär man behöva armbåga sig fram en del... men om det är mer på det sättet som jag nämnde så behöver det inte nödvändigtvis involvera nedtrampande av andra, snarare tvärtom.

sämsta fallet av detta jag har stött på var i nån tidningsartikel (minns ej vilken tidning) om att bilda familj kontra karriär, där det stod något i stil med "Många kvinnor väljer studier och självförverkligande framför att gifta sig och bilda familj."

...?!

Så menar inte jag heller. Bara för att man ifrågasätter den samtida hysterin om "självförverkligande" är man inte automatiskt någon soffliggare som ägnar hela sin tid åt nonsens.


Absolut, det behöver inte vara mer dramatiskt än så.


Japp, men man har väl vant sig vid samtidens mentalitetstrender.


Haha, ungefär som om det vore viktigare att satsa på en "karriär" än att bilda familj och uppfostra barn. Det senare är ju vad livet går ut på. Men visst, alla har ett eget val och vad kan ärligt talat vara viktigare än att ägna sig åt sina intressen och dem man tycker om?

Bumpar den här tråden då jag är inne på detta spår just nu.

Har lite svårt själv för att förstå självförverkligande.

TS det finns studier som visar på att människor som har något att gå upp för på morgonen lever längre iallafall, om nu leva längre ska ses som något bra. Jag tycker det iaf.

Finns några böcker om självförverkligande? Har sett The Secret men vet inte vad jag ska tycka, det verkar mest handla om att be, har böner någonting med självförverkligande att göra?

Känner igen detta såväl och det är så tragiskt. Jag skulle på en arbetsintervju inför ett sommarjobb som trädgårdsarbetare. Eller ja en som sköter om utomhusarbete (klipper gräs, rensar rabbatter, krattar m.m), intervjuaren frågade om intressen och hobbys. Jag har inte direkt några intressen eller hobbys så sett, men jag sa att jag är ute och springer en del och umgås med vänner. Det märktes väl att hon såg ner på mig för det asså.

Jag ville bara ha jobbet för jag behövde inte pengar, inte stå och predika om intressen och hobbys.
Blir så trött på sånt här folk asså, verkar som att de är uppväxta på silversked och ser sig själva så perfekta och märkvärdiga.

Ja det är väldigt viktigt. Men ordet kanske får en skev betydelse när det slängs runt för att kunna rangordna individer.

Självförverkligande innebär ju det faktum att du lyssnar och tar till dig av det DU vill göra och uppnå av ditt liv.

Många människor har ju skrivit ned att det dom ångrade mest är inte vad dom gjorde. Utan vad dom inte gjorde. Alltså dom gjorde inte saker dom faktiskt ville, av diverse anledningar.

Man kan se en länk mellan depressivitet och avhållsamhet gentemot att lyssna på sig själv.

Det är intrikat länkat med självkänsla och självuppfattning. Båda faktorer som bygger välmående och karaktär.