Hur ofta tänker ni på självmord?

Oj vad många svar på hur ofta en person har självmordstankar. Det är en väldigt mörk tanke och du befinner dig oftast i ett väldigt mörkt ställe i huvudet när du tänker på det.

Jag har för första gången i mitt liv haft seriösa självmordstankar som började komma i september 2025 och jag har möts av just den tanken: hade jag haft ett skjutvapen hade jag skjutit mig själv vid flera tillfällen när det var som jobbigast, men fan om det inte är jävla jobbigt att planera sin egen död. Varje alternativ jag har funderat på har haft för stor chans för överlevnad med permanenta skador, och då blir ju livet inte särskilt mycket bättre.

Tänker på självmord dagligen men oftast så håller tankarna bara i någon minut. Ungefär en gång i veckan blir tankarna så jobbiga att de försvårar vardagen.

Mer eller mindre varje dag i varierad grad.
Tidigare har dessa tankar varit hysteriska, tydliga och känts som mina egna.
Numer är dessa tankar mer gnagande. Det har gått från tankar som känts som mina egna uttalade tankar till tysta övertygelser och det är nästan läskigt.
Lever på lånad tid, fast jag lever inte. Jag sover. Knarkar. Har ingen vilja längre. Hatar varenda vaken minut.

Jag har dessa gnaganade tankar/övertygelser mer eller mindre varenda vaken minut.
Existerar. Inte mer.

Aldrig tänkt någonsin i mitt liv för jag hade något att kämpa för. Men nu

Skulle du vilja utveckla hur tankarna låter?

För mig så säger vissa tankar att jag inte förtjänar att leva, andra att det inte är lönt att leva. Är nyfiken på hur det låter oss andra.

Varje dag, varje jävla dag...

Dom säger att ett aktivt suicid pågår i 20 minuter. I mitt huvud känns det som att tanken aldrig försvinner. Pistolhylsa mot tinningen, rep runt halsen, osv.

Det är så otroligt svårt att förklara. De tankarna du beskriver är exakt så som det har låtit tidigare. Det fanns en desperation och en frustration över mina val de senaste 10 åren och en vag längtan till förändring - som dessvärre inte sällan varit för överväldigande och som lett till ännu mer självhat och minst sagt destruktiva perioder.

I dagsläget är dessa tankar fortfarande uttalade i mitt huvud - jag vill dö då jag inte kan leva."pundarjävel, patetiska fitta, häng dig för allas skull etc"
Spenderat min ungdom (15-33) i djupa depressioner och har med goda förutsättningar och älskande familj.

Nu är dessa tankar ofta "tysta", det kommer nästan som en insikt om att det är totalt omöjligt att förändra situationen. Att besulutet redan är taget, att självmord är oundvikligt och dessutom ofta känslan av att leva på lånad tid.

Existerar. Inte mer inte mindre. Viljan har försvunnit och i mina djupa depressioner börjar bli riktigt obehagliga.

Ett rörigt svar på en enkel fråga.
Kan försöka utveckla ytterligare.

Så behöver det inte vara. Jag har tänkt på det varje dag sen puberteten, det är bara orsaken och syftet som förändrats. Idag förfinar jag bara alternativ och omprövar om jag klarar av det och när det eventuellt skulle behövas. Från depressiv kemi via svindlande existentiell ångest till mest pragmatisk.

Jobbigt att du har det så.

Det är alltså inte jobbigt. Det är en tankenöt som föddes ur dålig kemi men inte dog med en bra. Det testar min fattning- liksom och känns kreativt inte depressivt.

Tänk att du har depressiva tankar och inte dom som bör ha det..

Intressant
Det är helt enkelt en IQ-fråga
Själv tröttnade jag
Man kan göra livet så roligt att det inte ens finns på kartan

Och så finns det sådana som inte fattar någonting. Sitter i en mental rullstol men tror att dom är snygga!