Hur ofta tänker ni på självmord?

Konstant på sistone.. Jag bryr mig knappt om alternativet längre..

Har tänkt på självmord varje dag, och har gjort det i flera års tid.

Jag har totalt misslyckats med livet. Allt som kan gå fel, har gått fel.

hela tiden har så mycket sorg och skit har en mamma jag hittade hängd 2017 i sin lägenhet.
Har en pappa med Huntingtons sjukdom är jätte sjuk.
Har en mycket nära bror som gick bort 2022 fick propp i lungan strax efter han blev covid vaccinerad för övrigt helt frisk. Har en dotter 4 år som precis insjuknade i typ 1 diabetes , lider även av typ 1 diabetes. Har precis en fru som vill skilja sig
Vill verkligen inte längre har tappat tron på allt.
Det ända som smärtar mig så otroligt mycket är min dotter att inte få se henne igen. Har för övrigt kronofogden så är även skuldsatt vet inte vad jag ska göra har ingen att prata med ingen

Vissa veckor när måendet är som sämst blir det dagligen. Annars några gånger i veckan. Hela vuxenlivet har varit värdelöst för mig, alltid känt jag hängt på en skör tråd och att jag bara låtit allt passera i misslyckanden.

Någon som hittade mig, ja.

Ingen smärta överhuvudtaget, vilket säkert gjorde mig lugnare. Jag har väl inte riktigt märkt av någon skillnad efter försöket, mer än att jag inte klarar av att ta tabletter längre. jag får en fruktsansvärd smak i munnen.

Låter lättande. Tyvärr är jag för feg för att ta tag i saken. Men vill verkligen inte vara här. Hatar det här tragiska, tröstlösa och hopplösa stället. Denna sorgliga sörja till tillvaro.

Hela tiden nu, varje vaken minut. inte självmord specifikt, men döden.

Märkligt att etniska svenskar har sådan existentiell ångest i sitt eget land att de kan tänka sig att ta livet av sig. Mitt intryck är att detta inte är ett problem bland folk som har invandrat. Är detta ett korrekt påstående eller bara en fördom? Svenskar är sårbara i en individualistisk kontext och nysvenskar är starka i en kollektiv kontext. Nysvenskar mördar hellre andra än att kontemplera självmord, iaf. de som aldrig klarar av att respektera svensk lag.

Det är dock en skön frid när man släpper taget, ger upp kampen. Efter man bearbetat sorgen över att man nått vägs ände.

Varje dag! Ibland flera gånger om dagen, ibland ett fåtal gånger per dag.
Mitt liv blev inte som jag hade hoppats på. Jag kom fel in i vuxenlivet från början, och dom problemen som uppkommit längs vägen ser jag inte längre lösningar på. Det känns som att bada i sirap, ju mer jag kämpar desto värre blir det. Det hjälper inte till att jag drabbats av utmattningssyndrom som aldrig tycks bli bättre. Eller det började som utmattningssyndrom och som övergått till utmattningsdepression. Tror jag lever på övertid, ändå är jag inte ens 40. Skrämmande men samtidigt så ser jag snart inget annat alternativ. För den sortens liv jag lever är inte värt att leva.

Skulle jag vilja göra det igen, så vet jag att jag vågar. Tråkigt nog.

Men snacka om det istället. Skit i alla som låtsas att dem förstår. Få ur dig skiten här. Vi lyssnar, även fast det är en klen tröst.

Lättande? På ett sätt, absolut. Känslan var inte läskig på något sätt, kroppen stängde av allt ändå.

Tackar för omtanken. Men det är aningen bättre för tillfället så det lär inte bli aktuellt som det ser ut.

Antar att man bara domnar bort då. Är såklart beroende av vilken metod man använder. Men det var som att bara somna för dig?