Substans är Subjekt, feedback på längre text.

VARNING LÅNGT INLÄGG.

Har snickrat på denna ett tag men behöver lite input och åsikter. Framförallt då gällande de hegelska termena om "Sein und Nichts". Nichts som "Intet" verkar rätt bra tycker jag. Sein dock, "Varat" verkar vara den vanliga översättningen men jag valde "Existens".

Substans är Subjekt - Hegels Dialektik

När man hör namnet Hegel tänker man oftast på ordet “dialektik”. Dialektiken är
känd som den centrala delen i Hegels filosofiska system. För att förstå Hegels
tankesystem, måste man förstå dialektiken. Men vad betyder dialektik? Oftast
reduceras det ned till frasen tes-antites-syntes, vilket är helt fel. Denna fras kommer
från Fichte som plockade upp den från Schelling (Hegels tidigare rumskamrat). Denna
fras som beskrivning av dialektiken återfinns inte i någon av Hegels texter. För att
kunna förstå Hegels dialektik, måste vi förstå från vilken historisk kontext Hegels
filosofiska system kommer. Hegel var den främsta exponenten av den tyska
Idealismen, en filosofisk rörelse som i största del utvecklades genom granskningen av
Immanuel Kants “Kritik av det Rena Förnuftet”.

I denna första kritik beskriver Kant förnuftets begränsningar. Enligt honom är denna
begränsning “saken i sig själv”. Detta betyder att vi i verkligheten aldrig skulle kunna
känna igen sanning om objekten, objekten omkring oss vi möter, då de är filtrerade
genom våra kategoriska och perceptuella apparater. När vi möter ett objekt som ett
träd, uppfattar vi först trädet i rum och tid. Trädets färger existerar endast genom det
ljus som reflekteras från trädet in i våra ögon. Alla andra uppfattningar om trädet
existerar endast för betraktaren, endast i relation till betraktaren. Från vår subjektiva
uppfattning om trädet kan vi aldrig objektivt bestämma om trädet också existerar i sig
självt i rum och tid, om trädet även har gröna löv utan en betraktare. Enligt Kant kan
vi genom vårt förnuft avgöra att det finns ett träd bortom vår uppfattning men att vi
aldrig kan veta vad detta träd är i sig självt. Med hans “Kritik av det Rena Förnuftet”
försöker Kant etablera ställningstagandens objektivitet utan att behöva förlita sig på
ett ogrundat antagande om saken i sig självt. Ett sådant antagande vore svårt att
underbygga då det skulle vara ett antagande om vad filosofer kallar “substans”. Vad
ska “substans” betyder här exakt?

Substans betyder den grundläggande materia varifrån allt är skapat, den första
principen. Ordet kommer från latinets “substansia”, “substrare” och betyder “Det
som finns inunder”. Presokratikerna (filosofer som praktiserade innan Sokrates i
antika Grekland) frågade sig vilken den första principen var kring substansen, den
ursprungliga materian. Thales antog, enligt Aristotele, att allting var baserat på
vatten. Anaximenes trodde den första substansen var luft. Anaximander var en
student hos Thales som antog att ursprungliga substansen var obestämd men
manifesterade sig i formerna eld, vatten, jord och luft. Demokritos, ännu en presokrat,
postulerade att atomen var den ursprungliga substansen. Enligt Demokritos rör sig
dessa atomer i ett vakuum. Detta ingenting emellan existensen gör det möjligt för
dem att röra sig. Lucretius antog att detta vakuum möjliggjorde atomerna att agera ut
sina fria böjelser, och att detta är ursprunget till den fria viljan. Detta skapar en viss
dualism in substansen. På den ena sidan finns atomer, på den andra sidan vakuum.
René Descartes är känd för att bygga vidare på denna dualism. Enligt honom finns det
inte bara en substans varifrån allting är uppbyggt, utan två, kropp och sinne, lekamen
och själv, objekt och subjekt.

Med “Kritik av det Rena Förnuftet” försöker Kant undvika antaganden om substansen
som vi nu har beskrivit. Enligt Kant kan vi inte påstå något om saken i sig själv som
vore objektivt. Hegel å andra sidan försöker göra ett påstående om substans som kan
vara objektivt. Han gör detta genom att flytta omöjligheten som Kant beskriver
emellan betraktaren (uppfattandet av saken) och saken i sig självt (trädet till exempel)
på en nivå av uppfattning till en nivå av ontologi. Genom att flytta omöjligheten blir
det inte längre en omöjlighet kring uppfattning, utan substans. Med andra ord,
problemet ligger inte längre mellan substans, saken i sig själv, och subjektet, det som
uppfattar, utan istället substansens natur. Hegel summerar sin ståndpunkt vis-à-vis
Kant i sitt stora verk “Andens Fenomenologi” i följande mening: “Det har kommit till
min insikt, som endast behöver rättfärdiga sig självt genom själva systemet, att allt beror
på, sanningen inte som Substans, utan istället uttryckt som Subjekt.” Denna mening kan
sammanfattas med satsen “Substans är Subjekt”. Den Slovenske filosofen Mladen
Dolar som tillsammans med Slajov Zizek och Alenka Zupancic ingår i den så kallade
“Slovenska Trojkan” påstår att denna sats är den fundamentala axiomen i Hegels
filosofi. För att förstå Hegels dialektik måste vi förstå denna sats som är central för
hans dialektiska system. I korthet, med denna sats och med sin dialektik försöker
Hegel försäkra att subjektet som möter och uppfattar objektet (Substans), själv är en
del av objektet. Objektet och subjektet är inte två fullständigt åtskilda substanser, utan
två sidor av en och samma substans. Från Hegels perspektiv blir omöjligheten för
subjektet att uppfatta objektet i sin helhet, omöjligheten för den en och samma
substansen att uppfatta sig själv i sin helhet. För Hegel finns bara en substans, men
denna substans är inte helt identisk med sig själv och kan inte förstå sig själv helt.
Detta är Hegels tes, men vad är Hegels argument för denna egenartade tes?
Hegels argument för denna position är faktiskt relativt lätt att förstå sig på. Hans
argument är att det är logiskt omöjligt att en substans existerar som är fullständigt
identisk med sig själv. Det Rena, det som är fullständigt likt sig själv, är bokstavligen
tomt och helt utan innehåll enligt Hegel. Dualismen och monismen hos substanser -
det vill säga att två substanser existerar som Kropp och Själ eller monism, att det bara
finns en substans, idén om att allt är uppbyggt av en och samma rena substans
(atomer, vatten osv) - förutsätter i båda fallen att det finns substanser som är
fullständigt lika sig själva. I dualismen har vi två separata substanser som kropp, och
kropp är helt identiskt med sig själv samt har vi själv som också är helt identisk med
sig själv. Enligt Hegel kan denna rena inte existera, eller det kan bara existera som
tomhet. Varför då? Hegel förklarar detta mycket tydligt i sitt Magnum Opus “Logikens
Vetenskap” med exemplen om Existens och Ingenting. Det börjar med dualism. Om
Existens och Intet existerar som en dualism, måste de i sina rena former kunna finnas
oberoende av varandra. Hegel undrar därmed vad det Rena Intet skulle kunna vara.
Om intet skriver han:
“Intet, det rena intet, är helt enkelt likhet med sig själv, fullständig tomhet, obestämd- och
innehållslöshet; oskiljaktighet i sig själv.”
Man kan föreställa sig detta som ett fullständigt mörkt rum. Man ser ingenting
och detta intet har ingen skiljaktighet någonstans, den är helt enkelt fullständigt lik
sig själv överallt. I denna föreställning måste man också eliminera betraktaren då
denna är olik Intet. Det är endast fullständigt tomhet. Vad är då ren Existens? Hegel
skriver följande:
“Existens, den rena Existensen - utan någon ytterligare bestämning. I sin obestämda
omedelbarhet är den bara lik sig själv och inte olik något annat, samt har ingen skillnad
inom eller utom sig själv.”
Detta kan man föreställa sig som ett fullständigt ljust rum. Man ser inget utom
rent vitt ljus, men det skulle lika gärna kunna vara svart mörker då det inte finns
något som denna vithet kan vara i kontrast till. Det är fullständigt likt sig själv. Den
rena existensen och det rena intet är alltså exakt likadana. De är båda tomheter, och de
är tomheter då de är fullständigt lika sig själva - fullständig likgiltighet. Denna rena
tomhet kan förstås som den ursprungliga substansen. För att någonting ska födas ur
denna tomhet måste den vara annorlunda sig själv, tomheten måste vid ett tillfälle bli
sig själv olik, eftersom Existens och Intet, som vi vet, är två fullständigt olika saker.
För att existens och intet ska kunna existera som existens och inte måste de direkt
relatera till varandra, annars faller de tillbaka till att vara ren tomhet och vore samm
sak återigen. Existens och Intet kan inte finnas oberoende av varandra. Existens är
endast Existens eftersom Existens inte är Intet. Och Intet är endast Intet eftersom det
inte är Existens. Men om det bara finns en substans, som Hegel säger, måste denna
vara olik sig själv om skillnaden mellan Existens och Intet ska kunna introduceras
överhuvudtaget. Hegel avvisar dualismen. Det finns bara en substans och ingenting
utanför den substansen. Och om det bara finns en substans kan ingen extern kraft ha
introducerat olikheten. Det kan inte finnas en andra substans som gör olikheten
möjlig. Det är ett fel i den första (och enda) substansen. Denna första substans måste
bli olik sig själv vid något tillfälle, det är detta fel i substansen som gör någon form av
särskiljaktighet möjlig, och med det gör någon form av existens möjlig. Det faktum att
substansen har ett fel följer nödvändigtvis från det faktum att något existerar
överhuvudtaget, eftersom det i sin totala likhet är tomt, då det rena är tomhet och inte
existerar alls.

Forts.

Denna olikhet i en och samma substans är det subjekt Hegel nämnde i det
ursprungliga citatet. “Substans är Subjekt” eftersom subjektet inte är en andra
substans som agerar på den första, utan den första substansen måste ha haft olikhet i
sig själv från början. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek formulerar denna betydelse
av Subjekt i sin bok “Less than Nothing” på följande vis:
“För att förstå den radikala kopplingen mellan Subjektet och Intet (tomheten) måste man
vara mycket precis gällande Hegels berömda uttalande om Substans och Subjekt. Subjektet
står för Substansens ofullkomlighet och ofullständighet, för dess inre motsägelser och inre
rörelse - då Intet som korsar Substansen inifrån förstör dess enighet.”
Genom denna självdifferentiering, med andra ord, genom subjektet i
substansen kan både Existens och Intet existera som sig själva då de nu uppnått en
minimal distans mellan sig och kan särskiljas. Eftersom de inte är Rena och inte kan
existera oberoende av varandra, då de i sådant fall återigen skulle vara oskiljaktiga i
sin tomhet, alltså kommer de alltid förorena varandra. Man kan föreställa sig detta
med hjälp av ett Möbiusband. Ett Möbiusband förefaller ha två sidor, men egentligen
har det bara en sida. Om vi försöker hålla oss till och isolera en sida av bandet kommer
vi oundvikligen hamna på den andra sidan, på samma sätt om vi försöker separera en
sida från en annan kommer hela bandet försvinna. En sida kan inte existera skiljt från
den andra. Hegel kallar denna nödvändighet hos substansen att baseras på sin
motsats för “Sich anders werden” (ordagrant Bli Sig Annorlunda).
Existensen blir i
Intet annorlunda sig självt, och den behöver denna andra, för utan denna andra vore
den tom igen. Substansen blir annorlunda sig själv (måste bli sig annorlunda) för att
inte vara tomhet. Just detta att bli annorlunda sig själv, just detta annorlunda är den
minimala olikheten i sig själv. Vid ett visst tillfälle är substansen (eller tomheten)
annorlunda sig själv och det är endast på grund av detta den inte är tomhet. Från
denna ståndpunkt att bli annorlunda, den minimala olikheten i substansen från
ståndpunkten av kontaminering av motsatsen kan substansen för första gången i
retrospekt bestämma vad den var i sin tomhet.

Den slovenske filosofen Mladen Dolar relaterar detta retrospekt, samt fallet från
likhet med sig själv till den kristna myten kring människans syndafall.
“För att kunna bli någonting måste det ta risken att bli annorlunda, att passera in i det
andra. Självet är tomt i sig själv om det inte tar risken att adoptera det andra. Detta är
‘Sich-Anders-Werden’ och det gäller för vilken entitet som helst. Ursprunget hos vilken
entitet som helst är tomt såvida den inte tar risken för själv-främmandegörande (bli sig
annorlunda) [...]. Ett annat sätt att föreställa sig detta är med syndafallet [...]. Ur ett bibliskt
perspektiv, det fanns ett paradis, följt av ett fall från detta paradis, detta är det vanliga
narrativet. Hegels idé om fallet är snarare detta: Vi börjar med fallet. Och paradiset, som är
vad entiteten var när den var helt lik sig själv, är en retroaktiv konstruktion. Alltså måste
saker falla för att kunna bli sig själva. Det är endast efter fallet vi kan utröna och
efterkonstruera vad saken i sig själv var i sitt ursprung, innan fallet var saken bara tomhet.
Den har bara en retroaktiv idé om ett substantiellt ursprung. Enligt Hegel är ursprunget
tomt. Ursprunget är inte en total helhet varifrån utveckling sker (Spinozas idé om
pantheism), det är en tomhet, och endast när vi faller från denna idé om
själv-identifieringens paradis, endast då kan vi retroaktivt se vad som föregick fallet. Men i
vårt imaginära kan vi inte undvika att skapa ett narrativ från den fyllda helheten som sedan
föll.

Hegels poäng är alltså att detta paradis där den minimala olikheten i substansen inte
har skett än, existerar endast i retrospekt. För utan denna minimala olikhet, utan
fallet finns det ingenting som faller. För att någonting som kan falla ska kunna
existera så måste det falla. Den minimala olikheten måste först existera för att vi ska
kunna se tillbaka och fråga oss vad renhet en gång var. Den enda existerar bara efter
att den delats upp i två. Slavoj Zizek relaterar denna paradox om att någonting måste
falla ur sin själv-identifiering för att i efterhand kunna se tillbaka och utröna vad det
faktiskt var i sig själv, till kvantfysik. I sin bok “Sex and the Failed Absolute” skriver
han följande:
“Om vi påminner oss om paradoxen kring fotonen utan massa: Vi föreställer oss en vanlig
partikel som ett objekt med massa, och när dess rörelse accelereras, växer denna massa. En
foton å andra sidan har ingen massa i sig själv, fotonens massa är ett resultat av att dess
rörelse accelererats. Paradoxen här är ett ting som alltid i förhållande till sig själv har ett
överskott. I sitt normala tillstånd är det tomt.“.
Fotonen är i likhet med sig själv, i stillhet, ingenting. Endast när den går
utanför sig själv, endast som överskott, endast i rörelse, kan den bli någonting så att
det ens kan finnas en massa som sätts i rörelse. På samma sätt finns inte Existens som
ett neutralt tillstånd och Intet finns inte i likhet med sig själv. I enhet med sig själva är
Existens och Intet tomma koncept. De kan inte existera. Endast efter att de fallit ur
denna självenhet vinner de sig själva, men detta vinnande av sig själva följs alltid av
att de förlorar sig i sin motsats igen. De kan endast vinna sig själva i deras motsats, det
vill säga, en annan. I detta sammanhang använder Hegel termen
“Sich-Anders-Werden” (att bli utöver/annan sig själv). Existens måste bli en annan
sig själv i Intet för att kunna bli sig själv. Alltså blir det främmande sig själv. Det har
fallit ur den totala enhetens paradis. Denna differentiering duger dock inte eftersom
detta innebär att de alltid har varit förlorade i deras främmande andra. Därför är
Existens och Intet alltid försöket att bli sig själva igen. Enda problemet med detta är
att om de upphäver skillnaden mellan varandra, så upphäver de sig själva. Alltså
försöker de konstant bli sig själva. Slavoj Zizek formulerar denna nödvändighet av
fallet ur själv-identifieringen och den retroaktiva effekten av detta fall som myten om
universums uppkomst. Han skriver följande: “Vid den logiska begynnelsen finns ett
överskott som uppkommer ur Tomheten (kanske homologt till emergensen av någonting ur
ingenting -Tomheten- i kvantmekaniken) och endast i ett sekundärt drag postulerar detta
+ (i förhållande till Intet) retroaktivt ett själv-identiskt något som det i förhållande till är
ett överskott; men detta postulat, denna förvandling av + till Enhet, måste slutligen
misslyckas, överskottet förblir, alltså får vi Enhet med överskott.” Eftersom den första
substansen som är helt lik sig själv är tomhet måste ett överskott komma från denna
tomhet, en minimal olikhet (i/från tomheten), en punkt då substansen inte är helt lik
sig själv. Och endast i retrospekt kan överskottet dra slutsatsen att det var överskott
till någonting som en gång var i fullständig likhet med sig själv.
Hegel antar därmed att subjekt och objekt är två sidor av samma substans då rena
substanser är tomma och därmed utesluts monism och dualism. Substansen måste
alltså ha en punkt av olikhet hos sig själv, en punkt av olikhet där substansen ändrar
sig själv (blir) till objekt och subjekt. Denna enhet som är i sig själv men ändå
annorlunda är det som kallas “dialektisk”. Existens och Intet är motsatser men de kan
endast existera som motsatser i förhållande till varandra. Frågan är nu hur detta
förhåller sig till det Kantianska problemet kring tinget-i-sig-själv.
Låt oss återvända till vårt exempel med trädet. Hur förklarar Hegel
uppfattningsprocessen från hans dialektiska synvinkel? Från hans synvinkel är
betraktaren och trädet inte längre två fullständigt separata substanser utan delar av
en och samma substans. För att förstå vad Hegel menar här följer vi
uppfattningsprocessen steg för steg.

För Hegel är det första steget (1) ett träd som ett fullständigt objekt, utan
betraktare. I det andra steget (2) fastställer betraktaren att han uppfattar trädet och
att det endast är ett träd då han uppfattar det som ett. I det tredje steget (3) har vi två
träd: ett träd-i-sig-själv (1) och ett träd-för-sig-själv (2) från betraktarens
synvinkel. Min perception missar trädet. Framträdandet av trädet-för-mig inkluderar
inte trädet-i-sig-själv i sin helhet, men endast genom min uppfattning kan trädet
vara ett träd. Trädet har alltså alienerat sig själv i en motsats, i något som det inte är,
men endast genom detta kan det vara ett träd, precis som Intet bara kan vara Intet
genom dess distinktion från Existens. Det finns en distinktion mellan
trädet-för-sig-själv och trädet-i-sig-själv.

Forts.

Detta är subjektet i trädets substans, det är den minimala punkt då trädet blir
olikt sig själv. Men endast på grund av denna olikhet är trädet inte längre tomt utan
ett träd som uppfattningar och träd-i-sig-själv. Substansen är för-sig-själv genom
oss, genom betraktaren (subjektet i substansen) och endast genom detta kan det
också vara i-sig-själv, men har alltid förlorat sig själv i sin motsats som resultat.
Betraktarens (subjektet i substansen) misslyckande att begripa trädet-i-sig-själv är
egentligen substansens misslyckande att fullständigt begripa sig själv. Den rent
subjektiva uppfattningen av trädet, trädet-för-sig-själv, kan inte referera till något
träd då det inte har något objekt. Och trädet som ett rent objekt, utan betraktare,
trädet-i-sig-själv, vore lika tomt eftersom det skulle förlorat all sitt träd-varande.
Utvecklingen av trädet som idé, utforskandet av trädet är det evinnerliga försöket att
begripa trädet-i-och-för-sig-själv. Det skulle innebära att uppenbarelsen och
saken-i-sig-själv går emot fullständig oskiljaktighet, total likhet. Genom detta
utforskande utvecklas idén om trädet och försöker komma till sig själv, precis som
Existens och Intet som ständigt förorenas i varandras motsatser alltid är på väg mot
sig själva. Precis denna omöjlighet hos substansen att vara helt lik sig själv, med andra
ord, den totala oskiljaktigheten av trädet-i-sig-själv och trädet-för-sig-själv samt
substansens väg tillbaka till sig själv är vad Hegels Dialektik betyder.
Sammanfattningsvis: Dialektik är enheten av någonting som är olikt sig själv.
Endast i denna dialektiska form kan någonting överhuvudtaget existera. Eftersom 1:
Det finns bara en Substans, eftersom det Rena är tomt. 2: Denna substans måste vara
olik sig själv, eftersom det Rena är tomt och 3: som ett resultat av detta har
substansen alltid förlorat sin likhet, själv-identifiering och är därmed alltid på väg
tillbaka till sig själv, till själv-identifiering. Dialektik är alltså Hegels förklaring om
varför någonting existerar överhuvudtaget istället för ren tomhet och hans svar är att
någonting existerar eftersom substansen är olik sig själv i en viss punkt.
Det måste vara olikt mig, då det rena är tomt.