Grotesk gotik?

"Om man mot bakgrund av den skisserade historiken fördjupar diskussionen genom att se närmare på en av de texter som allades "skräckel", visar sig denna vara en originell variant av gotisk roman. Det är Nikanor Teratologen (alias) Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992), som kritiker haft svårt att genrebestämma och därför till exempel kallat "skräckel". Jag vill istället betrakta den som den första svenska gotiska black metalromanen. I likhet med den andra vågens black metalmusik framställs Teratologens verk som om den har sitt ursprung bland mörker, ondska, svartalver och troll i skandinaviens nordligaste mörka skogar.

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen som gotisk black metal

När Niclas Lundkvist debuterade med romanen Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992), under pseudonymen Nikanor Teratologen, kom hans roman att diskuteras utifrån "skräckel"-begreppet av Magnus Brohult (SvD 1992-08-14) och den kallas också "skräckel" av Per Svensson i Den leende mördaren (1994, s 14). I det följande vill jag istället läsa romanen utifrån gotik och black metal. En recension som kom relativt nära min läsning är Leif Nyléns, där romanen visserligen jämförs med författare som Rabelais, men där Nylén sedan lägger till de mycket träffande orden: "Lite satanistisk hårdrock bör nog också vara med, fast spelad på tomflaskor och lusig kam" (DN 1992-08-10). Hos Teratologen utspelar sig båda romanerna i Norrland, där de vilda, dräpande, trollkunniga och filosofiskt skolade huvudpersonerna beter sig som två troll eller svartalver, mot fond av mörka skogar, troll och oknytt m.m. Ordet troll nämns också, liksom orcher. Stämningen i Nikanors bok är av samma sort som t ex i låtar av vissa black metalgrupper, till exempel Emperor. Teman och motiv likaså. Båda beskriver mörka, ödsliga, kalla och vidsträckta skogar, i vilka representanter för en förgången, ond oc mörk, men ganska förromantisk tid, lever och vänder sig mot dagens värld. De skildrar huvudpersoner som tänker "slå tillbaka" och samtidigt gå under genom att bli ett med mörkret, ondskan och natten. I låten "The Burning Shadows of Silence", på det black metalalbum som ofta räknas som det viktigaste av alla, In the Nightside Eclipse (1994), (se t ex Adam Wasylyks "Black
Metal Picks", i Unrestrained, nr 15 2001, s 20) befinner sig jaget i ett nattlandskap, bland "majestätiska berg", i mörka, kalla, oändliga skogar i vilka bäckar rinner som "tårar av sorg" medan "himlen blöder" och "vindarna gråtar". Låten slutar med att jaget säger sig klättra upp på en kall tron, i en melankolisk atmosfär för att för alltid brinna "in i de tysta skuggorna". Detta är ren gotik, komplett med melankoli och undergång:

Benighted darker and darker as I walk through the woods, into the silent shadows. As the sky goes from dark to black ice cold whispers burns [sic] my skin. From nowhere to the deepest of my soul they speak unto me... grievance of sadness, like the gift of sorrow. A moon, a bloodred full moon lights my black hearts night. Lightning cracks the sky and thunders roll, through the night a chaos of storms arise. Burning flames catch my eyes... Purgatory. Into the shadows so dark I hear the open... Into the silent shadows I crawl, upon the throne so cold, atmosphere of melancholy. I will forever burn... Into the silent shadows. [Min kurs.]
De ä där vi kom ifrån, å dit vi ska, så de ä lika bra å börja vänja av sä me å leva... [Min kurs. s 25, 26, 29, 38]

När Teratologens roman kom ut, 1992, var black metal-traditionen ännu ganska okänd, knappt etablerad och kallades ofta för death metal. Det är svårt att avgöra hur mycket av Teratologens inspiration som kan sökas i black och death metal och musikaliska referenser i texten är sparsamma. Finns de så handlar det om industrimusik eller heavy metal. Så lyssnar en av huvudpersonerna vid ett tillfälle (s 78) på en av de allra mest klassiska black metalskivorna, Venoms At War with Satan (1984). Själv nämner inte Teratologen "black metal" men "death metal" nämns i fortsättningsromanen Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1998): "'Morbid Angel' å 'Deicide' vill att ja ska skriva texter åt dom... Dom kalla mä 'grandpa of death metal'..." (s 199). Gränserna mellan dessa genrer är, som nämnts, flytande vid den tid då romanen skrevs, d v s kring 1990, men när death metal nämns hos Teratologen är det i samband med banden Deicide och Morbid Angel, två deathmetal-grupper vars musik ligger nära black metal (se t ex Baddeley 1999, s 171).

Ytterligare ett exempel på inslag som förenar Teratologen med black metal är
pseudonymen. "Nikanor Teratologen" liknar de alias av samma slag som tagits av alla black metal-artister sedan genren uppkom. Till genren hör nämligen att artisten ska ta sig ett "demoniskt" alias. Alice Cooper, som var en viktig tidig föregångare till genren, påstod sig ha tagit sitt namn från en häxa som avrättats för länge sedan och som lovade gruppens sångare ära och rikedom om han bar hennes namn. Black-/Deathmetalnamnen skiljer sig från andra genrers alias. Black/Deathmetalartister vill ha namn med demoniska kopplingar, medan till exempel punkare väljer humoristiska namn (Sid Vicious, Johnny Thunders, Billy Idol), hårdrockare väljer "tuffa" men i någon mening realisstiska namn (Ozzy Osbourne, Joey Tempest) och hip hoppare väljer "coola" namn (Puff Daddy, Notorious Big). Death/Blackmetalartisternas
demoniska namn syns i Venoms artistnamn "Cronos", "Abaddon" och "Mantas", Mayhems "Euronymus", "Dead" och "Necrobutcher", Bathorys "Quorthon", "Greve Grishnackh" i Burzum, "Nocturno Culto" och "Fenris" i Darkthrone, "Isahn", "Samoth" och "Faust" i Emperor och "Erkekjetter Silenoz" i Dimmu Borgir. "Nikanor Teratologen" är, menar jag, snarare besläktade med sådana death/blackmetalnamn. Pseudonymen Nikanor Teratologen skiljer sig genom sin demoniska/gammaltestamentliga prägel, från andra författares pseudonymer, vilka dessutom tenderar att vara realistiska (Ellis Bell, George Orwell).

Romanens sataniska inslag hör samman dels med black metal, men innehåller även hänvisningar till The Satanic Bible (s 69), Aleister Crowley (passim), Temple of Set (s 137). Många antikristna inslag finns, t ex möts huvudpersonerna i en kyrka, varpå morfar sitter och kedjeröker på altarrundeln och fimpar på Jesusfiguren (s 10). Det är både ett typiskt
sataniskt trots eller orespekt mot kyrkan men också typiskt black metal, där exempelvis Burzums debutskiva på omslaget visar visar bilden av en nedbränd träkyrka och där skivan såldes tillsammans med en tändare (se Burzum, 1992). I likhet med norska blackmetalmusiker som Euronymus, förklarar Pyret: "De gällde å komma på ett sätt å ödelägga världalltet" (s 157) och han bär ett uppochnedvänt kors i halskedja (s 197). "Mannen i svart", d v s Djävulen, berörs också (s 271).

I romanen finns även en uppsjö i referenser till nutida verk inom olika studier, ofta inom genrena skräck och gotik. I samband med diskussionen av rollspel ovan kan man nämna att huvudpersonerna spelar Drakar och Demoner (s 86) och ännu mer signifikant är det att de när de därefter spelar rollspelet Sagan om ringen vill Pyret spela uruk-hai (s 91). Ordet gotik används inte, men däremot får vi veta att Morfar vid ett tillfälle "tänder en Morgoth" (min kurs. s 111) och att Teratologen själv är "gotskäggi" med svart skjorta och Torshammare (s 228f). Pyret själv har "trollklippt" hår (s 269), vilket kan, men inte behöver, föra tanken till goth. Bland alla andra referenser kan nämnas A Clockwork Orange ("Korova Milkbar"), Frankenstein, splatterfilmer, Burroughs, Omen, Evil Dead, Suspiria, Cannibal Holocaust, The Texas Chain Saw Massacre, The Shining ("Overlook Hotel"), Friday 13th, Halloween (Michael Myers och Jason), "La Horla" ("Horla"), Les chants de Maldoror ("Maldoror"), Hellraiser ("cenobiter") och många referenser till Lovecraft och dennes texter (s 66, 105-205, 221-299).

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen kan alltså till stor del läsas som en black/death metal-gotisk roman. Romanen innehåller gotiska inslag som passar väl in på gotikens kärna. Berättelsen är subjektiv eftersom den påstås bygga på ett upphittat manuskript bestående av huvudpersonens dagboksanteckningar skrivna med färgade kritor på tapetbitar och skickade till Nikanor Teratologen. Den har en stämning av undergång, skildrar en förlorad, för huvudpersonerna bättre, ordning och är labyrintisk på flera plan, bland annat genom att den påstås bygga på upphittat manuskript. Mot slutet av berättelsen finner man t o m en transformerad gotisk borg i form av en lada, ett "fuse", som bl a utmärks av att vara formad som en "labirint" (s 259) och som tycks större på insidan än utsidan: "Utifrån hade fuse int verka så mäktit, men väl inne verka de oändlit." (s 260). Ladan ligger i kuslig miljö, bland förhistoriskt stora växter och det rymmer bland annat en levande död kvinnofigur. Olösbarheten genomsyrar romanen, dels när morfar dör och huvudpersonen Pyret lämnas ensam, men också när läsaren får veta att även Pyret troligen mördats."