Mäns sorg inför ensam ålderdom vs avsmak inför åldrande kroppar

Visst lite sorg har man väl känt. Dock när man insåg att man missat tåget efter 40+ samt att sannolikheten att man ska träffa någon som inte har ett enormt bagage och ofta väldigt otrevligt sådant och även blir allt svårare att ens hitta någon man skulle vara attraherad av, ja då släppte istället all sorg.

För min del tror jag jag hade behövt bli fäst vid någon när hon är på sin peak kring 20års åldern, för att jag skulle kunna vara attraherad av henne för hela livet, dvs som det var förr, med tidig pair bonding. Att i sena 40 års åldern göra det med en annan 40 åring med en massa bagage, kommer inte fungera tror jag, då jag inte ens är attraherad ytligt till att börja med. Man behöver det där ögongodiset man fick till unga vackra kvinnor för att bli så förtrollad.. att det ska vara värt hela alltihopa. Dvs kärnfamiljen, som ej existerar för de allra flesta längre.

Man inser att nu när man inte behöver försöka imponera på någon, inte behöver syssla med dyr dejting, ej behöver visa upp något fint hus, inte behöver en karriär, inte ens behöver jobba mer, iom att ens avkastning på kapial räcker för det enkla liv jag trivs med iaf, ja då känns det bra iaf.

Låter som att du skyller ifrån dig. Du fick inget som ung och måste överdriva och kalla det ”bagage” när andra har träffat killar i som ungdom. Det är helt normalt.

Men hade du nu träffat en 20-åring och ”pairbondat” med hade det med stor sannolikhet inte hållit. Man förändras och går olika vägar över tid. Ofta kanske man har sämre omdöme på den tiden pga dåliga livserfarenheter.

Men det är sant att man inte blir snyggare med tiden. Troligtvis inte du heller, som är uppåt 50.


Nej det är bara bitterhet rakt igenom från en som har insett att hans tåg har gått.

Mitt egna största problem är all extra vikt jag har lagt på mig med åren.