Familjeplanering är ett kontroversiellt ämne, som oftast för tankarna till Kina eller Indien. I dessa länder har institutionaliserad misogyni kombinerat med familjeplanering lett till ett kraftigt mansöverskott. I Sverige är dock misogynin knappast i närheten av vad den är i dessa länder, så det bör inte vara ett problem.
Jag tycker att vi bör ha en tvåbarnspolitik. Alla familjer som skaffar två barn ska kunna få stöd för det, men om man vill ha mer än två barn så ska man få bekosta det själv utan samhällets hjälp. Möjligen kan man ha ett kupongsystem, där de som skaffar färre barn kan sälja rätten att skaffa barn till de som vill ha flera, så att det uppstår balans på makronivå.
Dagens barnbidrag skapades i en helt annan tid (av Alva och Gunnar Myrdal) när det i princip var extrem fattigdom och det inte fanns kännedom om de snedvridna effekter som allt för generös välfärd kan ge en befolkning. Det fanns dessutom inte lika många andra bidrag på den tiden, och preventivmedel var betydligt sämre då vilket gjorde att oönskade barn var vanligt. Barnbidrag då var helt enkelt en slags akut lindring av fattigdom.
Tiden när barn och ungdomar vistas i skolor och annat är idag mycket längre, eftersom vi har gått ifrån systemet med hemmafruar. Det är ett pris vi betalar för en betydligt högre materiell standard och ett högre arbetskraftsdeltagande. Dagens system är inte byggda för storfamiljer med jättemånga barn, hela samhället kretsar kring att en familj har ett, två eller max tre barn. Det avspeglas i allt från hur våra kombibilar till bostäder ser ut, normen är att man ska ha in max tre ungar i baksätet och då är det ändå trångt. Likadant är de flesta lägenheter så små att det är svårt att ha många barn om barnen ska ha egna rum.
Ett problem för många familjer är att de större barnen inte kan göra läxor eftersom det är så mycket skrik från småbarnen hemma. Ett annat problem är att många ungdomar i tonåren är ute och drar på gatorna eftersom det är trångt hemma med stora barnaskaror. Detta leder till kriminalitet.
Barn är också någonting som många upplever som meningen med livet, och då är det ju orättvist att vissa får mening med livet än andra på det allmännas bekostnad. Är man av någon anledning väldigt högpresterande och drar in väldigt mycket pengar (typ ett par där båda har bra betalda jobb) kan jag förstå att man kan ha tre barn, men då tycker jag att tredje ungen ska betalas helt av familjen inklusive skolgång och all sjukvård utom akutsjukvård. De flesta som har fler barn betalar inte mer skatt.
Bör vi ha lagstadgad familjeplanering i Sverige?
Vilka negativa konsekvenser kan det få?
Jag tycker att vi bör ha en tvåbarnspolitik. Alla familjer som skaffar två barn ska kunna få stöd för det, men om man vill ha mer än två barn så ska man få bekosta det själv utan samhällets hjälp. Möjligen kan man ha ett kupongsystem, där de som skaffar färre barn kan sälja rätten att skaffa barn till de som vill ha flera, så att det uppstår balans på makronivå.
Dagens barnbidrag skapades i en helt annan tid (av Alva och Gunnar Myrdal) när det i princip var extrem fattigdom och det inte fanns kännedom om de snedvridna effekter som allt för generös välfärd kan ge en befolkning. Det fanns dessutom inte lika många andra bidrag på den tiden, och preventivmedel var betydligt sämre då vilket gjorde att oönskade barn var vanligt. Barnbidrag då var helt enkelt en slags akut lindring av fattigdom.
Tiden när barn och ungdomar vistas i skolor och annat är idag mycket längre, eftersom vi har gått ifrån systemet med hemmafruar. Det är ett pris vi betalar för en betydligt högre materiell standard och ett högre arbetskraftsdeltagande. Dagens system är inte byggda för storfamiljer med jättemånga barn, hela samhället kretsar kring att en familj har ett, två eller max tre barn. Det avspeglas i allt från hur våra kombibilar till bostäder ser ut, normen är att man ska ha in max tre ungar i baksätet och då är det ändå trångt. Likadant är de flesta lägenheter så små att det är svårt att ha många barn om barnen ska ha egna rum.
Ett problem för många familjer är att de större barnen inte kan göra läxor eftersom det är så mycket skrik från småbarnen hemma. Ett annat problem är att många ungdomar i tonåren är ute och drar på gatorna eftersom det är trångt hemma med stora barnaskaror. Detta leder till kriminalitet.
Barn är också någonting som många upplever som meningen med livet, och då är det ju orättvist att vissa får mening med livet än andra på det allmännas bekostnad. Är man av någon anledning väldigt högpresterande och drar in väldigt mycket pengar (typ ett par där båda har bra betalda jobb) kan jag förstå att man kan ha tre barn, men då tycker jag att tredje ungen ska betalas helt av familjen inklusive skolgång och all sjukvård utom akutsjukvård. De flesta som har fler barn betalar inte mer skatt.
Bör vi ha lagstadgad familjeplanering i Sverige?
Vilka negativa konsekvenser kan det få?
__________________
Senast redigerad av HugoStieglitz 2023-06-11 kl. 15:45. Anledning: stavfel
Senast redigerad av HugoStieglitz 2023-06-11 kl. 15:45. Anledning: stavfel