Transkollo för barn ställdes in efter hot (2023-06-05)

Det fanns inga transpersoner när du var liten eftersom ni inte hade föräldrar med regnbågspins (ett ord) på jackan och rosa hår.
Briljant analys av problematiken måste jag säga, hatten av. Vilket skarpsinne; denna intellektuella lyskraft som strömmar mot mig bränner ner okunskapens fyrbåkar och låter kunskapens och vetenskapens fana slå hårt i vinden. Tack min vän för ett klokt och insiktsfullt inlägg, ett exempel för oss alla att försöka efterlikna.

Det kan ju handla om att just du kanske inte kände någon som var trans - eller att den som du kände kanske inte vågade berätta det för dig.

Upplevelsen av att vara fel i sitt födda kön kommer normalt tidigt - förmågan att berätta om det och hävda sin egen könsidentitet kommer oftast senare - men de som vågar har funnits länge.
Mitt första möte med ett barn var på nittotalet, det var en pojke på 9-10 år som jag brukade möta tidigt på morgonen när jag gick ut med hundarna (vi pratar morgontimmar här mellan 3-5) han kom med klänning och handväska och gick bara fram och tillbaka på stråket jag gick, sen gick han hem och var pojke för hela slanten.
Jag tror han mådde bra i sina promenader och jag vet att han inte mådde så bra när han skulle vara pojke igen .. Han borde ha sluppit kravet på att anpassa sig.

Problemet försvinner inte för att du blundar. Barnen kommer fundera på det med eller utan kollo.

Det skeva här är väl att Sverige anordnar "transkollo" för BARN UPP TILL 12 ÅR!??

Självinsikt.

Jag sökte inte efter länken .. När du citerar något så är det din uppgift att ge mig länken för att visa i vilket sammanhang det citerade finns.

Du valde medvetet bort att länka eftersom du insåg att artikeln ovanför kommentaren hela tiden visade på forskning som motsäger det du vill säga.

Vi har varit rätt länge här på samma forum och mötts förr - jag vet att när du kommer med citat är de oftast tagna ur sitt sammanhang och förvrängda och därför länkar du inte -- precis som denna gång.
Jag vet hur ohederlig du är som debattör -- nu som förr.

Det skeva här är väl att Sverige anordnar "transkollo" för BARN UPP TILL 12 ÅR!??

Jag vill inte märka ord här, men om du säger att att är ett problem att barn funderar kring sin könstillhörighet, så kanske inte ett kollo med andra i samma situation är så lämpligt? Jämför ett barn som funderar kring om inte rasblandning är dåligt, och besöker ett kollo för andra barn med samma tankar. Ett kollo kan ju rent potentiellt förstärka sådana tankar, på ett sätt som inte är sunt?

Eller så är det inte ett problem? Att barn funderar kring sin könstillhörighet?

Jag har inga bra svar på dessa frågor.

Det kan ju handla om att just du kanske inte kände någon som var trans - eller att den som du kände kanske inte vågade berätta det för dig.

Upplevelsen av att vara fel i sitt födda kön kommer normalt tidigt - förmågan att berätta om det och hävda sin egen könsidentitet kommer oftast senare - men de som vågar har funnits länge.
Mitt första möte med ett barn var på nittotalet, det var en pojke på 9-10 år som jag brukade möta tidigt på morgonen när jag gick ut med hundarna (vi pratar morgontimmar här mellan 3-5) han kom med klänning och handväska och gick bara fram och tillbaka på stråket jag gick, sen gick han hem och var pojke för hela slanten.
Jag tror han mådde bra i sina promenader och jag vet att han inte mådde så bra när han skulle vara pojke igen .. Han borde ha sluppit kravet på att anpassa sig.

Tja enligt lag får ingen kirurg avlägsna någons friska lemmar bara för att de vill det, det är därför många med de här problemen försöker åstadkomma det själv eller åsamka så mycket skador på tex armar eller ben (att lägga sig över tågrälsen är inte helt ovanligt) att en kirurg inte har något annat val än att amputera. Så "vi" behöver inte ställa oss i vägen för något i det fallet.
Men du känner alltså att de här människorna istället för hjälp att överkomma sina mentala besvär och förlamande tvångstankar istället borde få hjälp att agera ut dem, uppfattar jag det rätt?

Vore det kanske till och med lite mysigt och härligt med ett läger för barn med dysmorfofobi där de kan träffa likasinnade och åttaåriga Elsa glatt kan diskutera hur hon på sin 18-årsdag ska få sin efterlängtade dubbla benamputation och hur familjen redan sparar till en fin permobil hon ska få, och och tioåriga Emil berättar för alla om öron-näsa-läpp-och tand-borttagningen han ska göra.

Kanske vi ska ha årliga solnedgångsparader med pompa och ståt och dans och fest för suicidala vuxna och barn som går och väntar på sina dödshjälpsbeslut?