Vänja sig vid ensamhet

Gillar man sig själv så är man inte ensam. Hittar man därtill sin passion (vilket inte är vare sig enkelt eller självklart något sakerna) så existerar knappt ensamhet längre.

Det är mål att sträva efter om man vill slippa känna sig ensam. Men var beredd att det kan ta tid.

Medans jag rationellt sett vet att det är dåligt så är det svårt att motstå 24 timmar om dygnet. Det är inte för att säga att det är en ursäkt att ta dåliga beslut men du förstår nog vad jag menar, mina tankebanor ser inte alltid ut som när jag skriver detta inlägg i denna stund.

Det är klart jag missar något. Vi är sociala varelser och män har generellt en stark sexuell drift. Jag tolkar min plågsamt intensiva längtan efter partner som något rent biologiskt som jag inte tänkt ut själv. Jag vet ju hur det är att ha vänner, gå ut på helgerna eller bara hänga hemma hos någon. Igår gick jag på en promenad och såg nattlivet i staden. Det är svårt att överhuvudtaget vistas utomhus utan att bli påmind vad jag missar och vilka saker jag är på väg att sabba. Jag är inte i en position idag att ta iniativ för sociala interaktioner då jag mår så pass dåligt men samtidigt så är det ju denna oförmågan som drar ner mig till botten. Därav måste jag lära mig att åtminstone uthärda i ensamheten så att jag kan må bättre. Det tycks bara vara en ond sprial som kommer leda till missbruk/död mycket snart.

Du missar det du saknar och som du på skälig grund har anledning att sakna eller tro på skulle förändra din känsla av ensamhet.

Sex går att ordna men du blir inte mindre ensam om jag packar ner dig i en container fylld med 100 andra slumpmässiga personer.

röja stan och "nattlivet i staden" Är du fortfarande i puberteten?