Kontextualism och kunskap.

Man kan säga att man har kunskap i en kontext men inte en annan. Beroende på hur höga krav man ställer på rättfärdigande och/eller vad man lägger i kunskapsbegreppet.

Ibland så har man lägre krav på rättfärdigande för att kunna säga att man har kunskap, ibland högre ställda krav.

"X vet P om X har uteslutit alla möjligheter som är oförenliga med P" ställer höga krav på när X har kunskap om P.
X vet P och har inte uteslutit alla möjligheter som är oförenliga med P ställer mindre krav på när X har kunskap om P.


Det verkar som man talar förbi varandra och att det enbart råder en möjligen skenbar oenighet.

Då till exempel en person A menar att X har inte kunskap om P och en person B menar att X har kunskap om P, och A lägger i begreppet kunskap ett högt krav på när X kan sant sägas ha kunskap och person B tänker sig att propositionen eller meningen i ordet kunskap är en annan, att X vet P och har inte uteslutit alla möjligheter som är oförenliga med P.

På liknande sätt att det råder en möjligen skenbar oenighet om jag säger det regnar ute, och du säger det regnar inte ute. då de uttrycker olika saker, som att "Det regnar i Borås" och Det regnar inte i Söderköping.

Sanningen är här beroende av tid och plats eller beroende av kontext.

Finns det saker som man med rätta kan ignorera och inte behöver utesluta för att korrekt säga att man har kunskap som olika scenarion av sceptisism eller något annat? Har ni några insikter om ovanstående?

Kontextualism (inom kunskapsteorin) är tesen att ordet "kunskap" är kontextsensitivt. Olika tankar om vad i kontexten som avgör dess betydelse skiljer olika kontextualister från varandra.

Ett ord tänks vara kontextsensitivt om dess referens eller betydelse beror på kontexten vari det nyttjas. Påstådda exempel på det som påverkar (eller ingår i) kontexten är vem som talar/skriver, vem som lyssnar, var man talar, när man talar, vad som nyligen har sagts, och trosuppfattningar hos de som talar.
Vad man med "jag" refererar till beror t.ex. på vem som använder ordet; vad man med "här" refererar till beror bl.a. på platsen man befinner sig på (och annat mer komplicerat, t.ex. vad man nyligen har sagt, avgör storleken hos den ungefärliga platsen man begränsar sig till).
Om två människor går, och den ene plötsligt yttrar: "Han vann tävlingen." – utan att någon av dem nyligen talat om en tävlare och utan att de ser en tredje person som tävlar – kan vad man med refererar till med "han" tänkas bero på övertygelser båda har. T.ex. kanske båda tror att att en släkting tävlar, något som de tidigare dagar har uppmärksammat, och därutöver gäller bl.a. att talaren tror att hans åhörare har den tron.

Jag misstänker att det kan vara svårt att på ett upplysande och korrekt sätt definiera "kontext", och många filosofer verkar nöja sig med att anföra exempel på det som tänks påverka den. Förslagsvis kan man tänka sig att mängden av en ordanvändnings extrinsikala egenskaper till fullo avgör dess kontext. Men att nöja sig med en dunklare förståelse, och utgå från typiska exempel, duger nog också det.

För tydlighetens skull må betonas att kontextsensitivitet knappast måste höja risken för verbal/skenbar oenighet. Antag t.ex. att en man står med sin fru i ett rum. Han säger följande till henne: "Här är ingen katt." De går sedan in till ett annat rum, och där säger hon: "Här är en katt." Det är då inte fråga om en verbal/skenbar oenighet. Både mannen och hans fru förstod vad han i den första kontexten refererade till med "här", och vad hon i den andra kontexten refererade till med "här". De förstod också att de i de olika kontexterna inte lät "här" referera till samma plats, och hade båda en åtminstone hyfsad förståelse för vad som påverkar ordets referensrelation.

Verbal oenighet kan uppstå om två människor i en diskussion med varandra nyttjar sig av samma ord, den ena låter det ha en viss betydelse medan den andra låter det ha en viss annan betydelse, och de är omedvetna om att så är fallet. Eventuellt att det beror på flertydighet hos ett ord (nyttjat i en viss sats och i en viss kontext).
Tänk dig att två gubbar är vid en sjö, och den ene säger "Fiskarna är snabba.", som den andre besvarar med "Nej, fiskarna är inte snabba." Problemet är att en har fisk i åtanke, och den andre tänker på de som fiskar. (Det är i detta fall den bestämda flertalsformen som resulterar i mångtydighet.) Det är förmodligen i situationen blott fråga om mångtydighet, och inte (också) kontextsensitivitet.

(Det är f.ö. värt att påpeka att kontextsensitivitet och mångtydighet antagligen ofta har ett nära förhållande. Vad som t.ex. är en rimlig tolkning av det mångtydiga lär bero på kontexten.)

Trots det jag nämnde är det måhända så att den specifika versionen av kontextualism du har i åtanke höjer risken att människor talar förbi varandra. I varje fall om betydelsen hos "kunskap" bara beror på vilka möjligheter de riktat sin uppmärksamhet mot, och inte på vad de faktiskt har sagt till varandra.
Somliga kontextualister vill inte att något mentalt skall påverka kontexten, och fokuserar i stället på vilka möjligheter man i en viss konversation har nämnt, snarare än på vad deltagare i en konversation själva har uppmärksammat.

En tämligen vanlig invändning mot kontextualism om kunskap är att besynnerliga konversationer i stil med följande verkar acceptabla enligt kontextualistens synvinkel:

A: "Är det där ett hus?"
B: "Jag vet att det är ett hus."
A: "Kan du rimligen utesluta att det är en hallucination?"
B: "Nej, det kan jag inte."
A: "Så du erkänner att du inte vet att det är ett hus?"
B: "Nu vet jag inte att det är ett hus, men det jag påstod förut är fortfarande sant. Kontexten har förändrats så jag låter nu verbet "vet" ha en annan betydelse än det hade när jag besvarade din första fråga."

Detta sätt som kontextualisten talar på verkar vara i konflikt med många människors spåkintuitioner.

I exemplet du ger är det bara ett språkligt problem och har inget med att det kan finnas två sanningar eller olika kunskaper. Om någon säger att det regnar ute, menar den att det regnar utanför där han är och att han befinner sig inne. Någon annan kan missuppfatta det, avsiktligt eller oavsiktligt och säga att det inte alls regnar ute, då han befinner sig någon annanstans där det inte regnar.

Men det finns inte två sanningar om samma sak för det. Där det regnar, regnar det och där det inte regnar, regnar det inte, är två olika sanningar om två olika saker, om vi förutsätter att ingen ljuger. Men oavsett förändrar det inte vad som faktiskt är sant. Problemet är alltså språkligt, att förstå vad den andra säger.

Det kan inte finnas två olika sanningar om samma sak. Man kan ha olika åsikter om vad som är sant och dra olika slutsatser utifrån den kunskap man har, men det kan aldrig finnas två sanningar om samma sak, även om man inte vet vad som faktiskt är sant. Det kan inte regna och inte regna på en och samma plats.

Man kan även anse att man har en sanning om något, men kan man inte visa att det faktiskt är så, kan man inte säga att det är en sanning, bara att man anser att det är sant.