Genuskontraktet - oss kvinnor emellan

Nej, inte enligt studier. En bebis är oerhört känslig och en moder utsöndrar helt andra signaler än en fader. Det är biologi, inte normer.

https://wtop.com/parenting/2017/05/why-prioritizing-motherhood-in-the-first-three-years-is-critical/




Små barn är ytterst känsliga och en moder och en fader utsöndrar inte alls samma saker eller intryck för barnet.

Så just i detta fall tror jag snarare att det var kvinnornas modersinstinkter som gjorde att de blev fientliga emot dig. Inte genusnormer.

Men om du läser längre upp så var jag precis lika närvarande som fadern. Dock är det en annan fråga som inte hör hemma i tråden. Jag tog fler exempel och det är fenomenet jag pratar om. Dessutom anser jag inte man ska shama folks beslut. Det må hända det finns små skillnader, men det finns många saker som påverkar barn och man får se till helheten.

Nej, normkritik är ett modern påhitt och är ideologiskt, det har inte med någon inneboende naturlig drift att göra.

Det är ju för att feminism också har blivit en norm. Kvinnor kallar sig feminister eftersom de blir utfrysta om de inte gör det. Det är inte för att alla kvinnor brinner för feministiska idéer. Det är precis samma beteende som det du kritiserar.

Spännande tes. 🙂 Du gör alltså gällande att mänskligheten i alla tider har inordnat sig under upplevda orättvisor utan att protestera fram tills någon uppfann normkritiken. Vem var det, var hände det och när?

Ok för de flesta kvinnor vet att så fort de säger något som killarna gillar blir andra kvinnor sura.

Det där genuskontraktet du snackar om är en pipe dream.

Förvänta dig inget av någon utifrån könstillhörighet är nog lite rimligare än att tro på kvinnors inbyggda altruism.

Ja, det är klart att det funnits uppror mot överheten då och då men i mångt och mycket har människan funnit sig i sin livssituation och gnetat på. Du tror väl inte att bönderna på medeltiden gick och pratade om normkritik? Eller att det är ett problem att kvinnor lagar mat och män slår med lie? Man hade sin plats och folk nöjde sig med det eftersom det hjälpte familjen att överleva.

Den franska revolutionen är väl en ganska klassisk händelse som man brukar beskriva som brytpunkten mellan det "gamla" och det "nya" samhället. Efter den kom kommunism och marxism som handlade mycket om att plocka isär samhället och kritisera maktstrukturer.

Du tror inte snarare att dessa "normer" har format sig efter biologi och överlevnadsstrategier?

Normer är kulturella. Om de var kopplade till biologi skulle alla människor ha samma normer? Men det är klart att normerna fyller ett syfte, det är ju det som är hela min poäng. Vi har byggt upp normer under tusentals år som har främjat oss att skapa grupptillhörighet, familjer och så vidare. Nu försöker man bryta ner dessa normer eftersom man fått för sig att det är skadligt att kvinnor och män inte är exakt likadana. Det är vansinne. Men nu börjar diskussionen glida lite väl långt ifrån trådens ämne.

Det beror på. Vissa normer är universella. Sedan om det beror på kultur eller biologi är irrelevant (svaret är båda två).

Att människan öht har kunnat överleva genom historien bygger på vissa universella normer. Dessa hör samman med skillnaden i biologi mellan män och kvinnor.

Fast nu var det detta jag påstod, och som du invände mot:
Huruvida ”normkritik” är en tillräckligt anrik sysselsättning för att den ska få förtjäna epitetet ”naturlig” får du diskutera med någon som delar ditt intresse för frågan, förslagsvis någonstans där den diskussionen är on topic. Jag vidhåller att det är en naturlig mänsklig reaktion att, som TS gör här, kritisera upplevda orättvisor. Din invändning att hon måste finna sig i det eftersom normbildning är ett naturligt mänskligt fenomen saknar underbyggnad.

Normkritik är en omskrivning av Marx', Derridas och Foucaults kritiska teorier.
Meningen är att utmåla sig eller hitta offer och med dem som "vapen" tillskansa sig makt eller medel för att "lösa problemet", men problemet, "normen" är normalt socialt accepterat utfall och det är inte normen som styr, utan våra egna livsval.
Man står alltså på huvudet och skäller mot fel träd.
Samtidigt.

På en annan nivå, ogillar människan orättvisor och som grupp/flockdjur har vi ganska lätt för att gå ihop för att bekämpa orättvisor.
Det är vad socialismen levt på i 150 år.
Och precis överallt har det slutat likadant.
En älskad ledare får makten och låter sig korrumperas och gynnar sen främst sig själv och sina närmaste, medan kritiker "råkar" försvinna, men värst av allt.
Alla andra får det sämre och till slut börjar liken trava upp sig i drivor.
100 miljoner, bara under 1900-talet.

Varsågod och läs på.