Jag söker tips och råd kring att leva med någon typ av neurodivergens och klara av att skapa ett liv som är fungerande utan att behöva ta medicin eller åtminstone minimalt med medicin.
Vet att det är återkommande i vissa trådar som handlar om tex ADHD eller ångestsyndrom att någon upplevt en lång period med medicinering men slutligen hittat en annan väg framåt. Vore intressant och givande att samla dessa erfarenheter (och nya liknande diskussioner alltså) på något sätt i en dedikerad tråd.
Rent allmänt tillhör jag den grupperingen som anser att det mesta vi i dagsläget kallar för neurodivergens och som samtidigt är högfungerande i någon mening är variationer inom vår art och att det endast är i mötet med det nutida samhället som problem uppstår. Dvs, snarare ett sjukt samhälle än en sjuk individ.
Självfallet finns det individer som har så pass omfattande "ovanlighet" att det knappt går att leva utan medicinering oavsett omgivning och samhälle. Detta har jag all respekt för och är på inget sätt emot medicin för dem som behöver det.
Denna tråd är för de som har ett liv som inte riktigt funkar med nuvarande samhälle men som på ett eller annat sätt kunnat anpassa sig själva och/eller sin omgivning så att det ändå är drägligt.
Personligen har jag fått olika diagnoser senare i livet då jag är lite äldre (runt 50) och klarat mig ganska bra då jag haft turen att växa upp i en trygg miljö samt haft hyfsade intellektuella förutsättningar i övrigt.
Men, för tillfället använder jag både antidepressiva medel, sömnmedel och adhd-medicin. Och jag tror och hoppas att det inte är något som egentligen behövs om jag bara kan "lösa chiffret" så att säga och skapa ett liv som bättre rimmar med min person. Har även tendenser till att vara skeptisk mot precis allt (tex läkarkåren, farmakologi etc) samt hypokondriskt övertänkande och annat stirrigt.
Har plågsamt klarat mig genom livet (mycket ångest och "misslyckanden") men först efter 35 som jag ens erkände att jag kanske behövde hjälp. Men då blev det snabbt å andra sidan att man erbjuds ett livslångt medicinmissbruk av ämnen som man egentligen inte vet vad de gör men hjärna och kropp i långa perspektiv... Ja, ni som är här vet ju.
Hur som, hur är det, är ni några som tagit er ur ett medicinberoende och under en längre period (dvs flera år) fungerat bra. Hur gjorde ni? Vad var det viktigaste? Funkar det nu? Var är era bästa tips och råd?
Jag flikar gärna in med ett par egna erf. senare om tråden får någon fart.
Vet att det är återkommande i vissa trådar som handlar om tex ADHD eller ångestsyndrom att någon upplevt en lång period med medicinering men slutligen hittat en annan väg framåt. Vore intressant och givande att samla dessa erfarenheter (och nya liknande diskussioner alltså) på något sätt i en dedikerad tråd.
Rent allmänt tillhör jag den grupperingen som anser att det mesta vi i dagsläget kallar för neurodivergens och som samtidigt är högfungerande i någon mening är variationer inom vår art och att det endast är i mötet med det nutida samhället som problem uppstår. Dvs, snarare ett sjukt samhälle än en sjuk individ.
Självfallet finns det individer som har så pass omfattande "ovanlighet" att det knappt går att leva utan medicinering oavsett omgivning och samhälle. Detta har jag all respekt för och är på inget sätt emot medicin för dem som behöver det.
Denna tråd är för de som har ett liv som inte riktigt funkar med nuvarande samhälle men som på ett eller annat sätt kunnat anpassa sig själva och/eller sin omgivning så att det ändå är drägligt.
Personligen har jag fått olika diagnoser senare i livet då jag är lite äldre (runt 50) och klarat mig ganska bra då jag haft turen att växa upp i en trygg miljö samt haft hyfsade intellektuella förutsättningar i övrigt.
Men, för tillfället använder jag både antidepressiva medel, sömnmedel och adhd-medicin. Och jag tror och hoppas att det inte är något som egentligen behövs om jag bara kan "lösa chiffret" så att säga och skapa ett liv som bättre rimmar med min person. Har även tendenser till att vara skeptisk mot precis allt (tex läkarkåren, farmakologi etc) samt hypokondriskt övertänkande och annat stirrigt.
Har plågsamt klarat mig genom livet (mycket ångest och "misslyckanden") men först efter 35 som jag ens erkände att jag kanske behövde hjälp. Men då blev det snabbt å andra sidan att man erbjuds ett livslångt medicinmissbruk av ämnen som man egentligen inte vet vad de gör men hjärna och kropp i långa perspektiv... Ja, ni som är här vet ju.
Hur som, hur är det, är ni några som tagit er ur ett medicinberoende och under en längre period (dvs flera år) fungerat bra. Hur gjorde ni? Vad var det viktigaste? Funkar det nu? Var är era bästa tips och råd?
Jag flikar gärna in med ett par egna erf. senare om tråden får någon fart.