Tjena allihopa.
Har egentligen aldrig haft något jag anser varit tillräckligt intressant eller givande. Det här börjar bli ohållbart för tanken är ju att jag ska bli gammal. Hela min 20 års period, (nästan,) så har jag slösat bort värdefull tid pga jag varit ockuperad i flykter, i en eller annan form. Det kan handla om betting, telefoni, internet, (i synnerhet youtube.) Faktiskt väldigt mycket youtube. Det har lett till en viss förvirring. I brist på att ha hittat riktiga tips, (eller har jag sett förbi de bara,) så kollar jag på all möjlig värdelös jävla sörjan. Allt ifrån Angry Karrens till att navigera sig runt alltefter de man kollat på. Lovar, det är as mycket timmar av mitt liv som bara gått till spillo.
Varför det?
Det centrala problemet är just att finna sig ointressant, uttråkad långsiktigt med depressioner som följd. Berusningsmedel, spel om pengar. Allt för att fylla tomrummet. Det tynger mig varje dag, framförallt varje morgon. Har inte riktigt något att somna till, och vakna inför.
Har gjort en del justeringar i mitt liv. Påbörjat KBT, caliathletics, (en träningsform där du enbart använder kroppen - inga verktyg förutom när det gäller squats, deadlift och axelpress.
Så vad har jag alltid varit duktig kring? Mycket handlar om det jag inte är duktig på. Har hög press på mig själv och mina tankar tynger mig med tveksamhet, maktlöshet, trötthet och en form av otrolig håglöshet. Alltid velat "vara någon" i världen. Kan se på serien som The Playlist och i avund, som följer till att jag slår på mig själv ännu mer för att inte jag är den wow-snubben likt många andra som har något de verkligen, verkligen brinner för - sedan arbeta med något där klockan inte spelar någon roll - den bara tickar.
Hursomhelst. Alltid varit duktig på idrott samt träning och kost. I synnerhet att vara smidig med kroppen. Ta sig igenom trånga utrymme, spring, simning, lära sig om övningar, ta mig till informationen väldigt enkelt. Säga ofta att jag är trög och värdelös men sanningen är ju att det jag vill det lär jag mig. Men det är ju inte mycket? Inte mycket jag försöker kring heller längre. Har gjort så fel så att det är svårt att justera om sig.
Men har verkligen tänkt nu ett litet tag. Lagt ifrån mig den vidriga telefonen, stängt dator och TV sedan bara tänkt. Reflekterat. Tänkte att jag ska ta mig till tipset om att skriva ned sina tankar. Vad tror ni?
Så mina intresse leder mig till en PT utbildning eller annat som har med kroppen att göra. Är mycket social, trevlig, förtroendegivande och empatisk. Det här skulle alla bekräfta i mitt sammanhang med alla möjliga. Hade drömt om ett arbete där du kan använda talet bara. Men är så rädd att inte lära mig på arbetet. Har blivit så tankespridd och slö i huvudet. Ägnade 4 år åt ett jobb jag nästan grät inför att åka till. Men som inte gjorde en förändring. Hatade det. Fy fan vad jag hatade det. Kan inte gå in för något jag inte tycker om, jag kan inte!
Så kommer den dåliga självkänslan som säger: "Ahhh, det kommer säkert inte finnas arbete, eller att något annat blir fel.
Är så jävla rädd för nya sammanhang. Är jävligt osäker i många sammanhang men i det jag känner mig trygg i går jag med rak rygg och en självsäker känsla. Det har varit otroligt tufft fram till gymnasiet ungefär. Fick studera om hur du skulle vara och göra när du umgås och socialiserar med nya och befintliga människor. Saker som att kolla på vänster öga två sek, höger två sek, ner till näsan sedan repeat. Kroppsspråk. Att inte vara socialt awkward. Är fortfarande lite naiv och vill tro det bästa om människor men det blir back fire.
Har alltid, alltid känt att vägen för att älska mig själv och inte slå på mig så mycket är att hitta något som identifierar mig som individ. Vem är nextlife egentligen? Vad utgör nextlife? Har han tillräckligt mycket för sig eller uppfattas han som tråkig och tom?
I allt för många år nu. (Är 28 förövrigt.) Så har den mesta utav tiden bara gått åt spillo. Inte tagit till mig något givande för mig själv överhuvudtaget. Lite kanske. Läser ju en del men det är några få ämne som väcker min nyfikenhet. Har tittat på allt som har med WW2 att göra. Kan argumentera och påtala min sak. Det är ju också ett tecken på att där visst finns saker, eller? Men det är som jag nämnd inte mycket. Inte tillräckligt mycket för mig iaf. Undrar om jag någonsin kommer bli nöjd? Varit mycket tankar på att pengar skulle lösa allt. Ha..
Vad tror ni? Ursäkta om det var rörigt. Tänker att jag kan formulera mig väl i skrift även om jag fick stämpeln lågbegåvad i tonåren. Hade inte hittat mig själv och mådde mycket dåligt faktiskt. Det har slått på mig ordentligt mycket. Mycket.
Så min självkänsla är hela tiden upp eller ner utan balans. Hur fan ska jag göra, mina herrar och damer? Någon här som går igenom samma tankemönster? Har ni varit där och vad gjorde ni för att komma ur det? Har ni något ni verkligen brinner för?
Tack för att Du tog din tid att läsa detta, i synnerhet om du gör ett inlägg.
nextlife.
Har egentligen aldrig haft något jag anser varit tillräckligt intressant eller givande. Det här börjar bli ohållbart för tanken är ju att jag ska bli gammal. Hela min 20 års period, (nästan,) så har jag slösat bort värdefull tid pga jag varit ockuperad i flykter, i en eller annan form. Det kan handla om betting, telefoni, internet, (i synnerhet youtube.) Faktiskt väldigt mycket youtube. Det har lett till en viss förvirring. I brist på att ha hittat riktiga tips, (eller har jag sett förbi de bara,) så kollar jag på all möjlig värdelös jävla sörjan. Allt ifrån Angry Karrens till att navigera sig runt alltefter de man kollat på. Lovar, det är as mycket timmar av mitt liv som bara gått till spillo.
Varför det?
Det centrala problemet är just att finna sig ointressant, uttråkad långsiktigt med depressioner som följd. Berusningsmedel, spel om pengar. Allt för att fylla tomrummet. Det tynger mig varje dag, framförallt varje morgon. Har inte riktigt något att somna till, och vakna inför.
Har gjort en del justeringar i mitt liv. Påbörjat KBT, caliathletics, (en träningsform där du enbart använder kroppen - inga verktyg förutom när det gäller squats, deadlift och axelpress.
Så vad har jag alltid varit duktig kring? Mycket handlar om det jag inte är duktig på. Har hög press på mig själv och mina tankar tynger mig med tveksamhet, maktlöshet, trötthet och en form av otrolig håglöshet. Alltid velat "vara någon" i världen. Kan se på serien som The Playlist och i avund, som följer till att jag slår på mig själv ännu mer för att inte jag är den wow-snubben likt många andra som har något de verkligen, verkligen brinner för - sedan arbeta med något där klockan inte spelar någon roll - den bara tickar.
Hursomhelst. Alltid varit duktig på idrott samt träning och kost. I synnerhet att vara smidig med kroppen. Ta sig igenom trånga utrymme, spring, simning, lära sig om övningar, ta mig till informationen väldigt enkelt. Säga ofta att jag är trög och värdelös men sanningen är ju att det jag vill det lär jag mig. Men det är ju inte mycket? Inte mycket jag försöker kring heller längre. Har gjort så fel så att det är svårt att justera om sig.
Men har verkligen tänkt nu ett litet tag. Lagt ifrån mig den vidriga telefonen, stängt dator och TV sedan bara tänkt. Reflekterat. Tänkte att jag ska ta mig till tipset om att skriva ned sina tankar. Vad tror ni?
Så mina intresse leder mig till en PT utbildning eller annat som har med kroppen att göra. Är mycket social, trevlig, förtroendegivande och empatisk. Det här skulle alla bekräfta i mitt sammanhang med alla möjliga. Hade drömt om ett arbete där du kan använda talet bara. Men är så rädd att inte lära mig på arbetet. Har blivit så tankespridd och slö i huvudet. Ägnade 4 år åt ett jobb jag nästan grät inför att åka till. Men som inte gjorde en förändring. Hatade det. Fy fan vad jag hatade det. Kan inte gå in för något jag inte tycker om, jag kan inte!
Så kommer den dåliga självkänslan som säger: "Ahhh, det kommer säkert inte finnas arbete, eller att något annat blir fel.
Är så jävla rädd för nya sammanhang. Är jävligt osäker i många sammanhang men i det jag känner mig trygg i går jag med rak rygg och en självsäker känsla. Det har varit otroligt tufft fram till gymnasiet ungefär. Fick studera om hur du skulle vara och göra när du umgås och socialiserar med nya och befintliga människor. Saker som att kolla på vänster öga två sek, höger två sek, ner till näsan sedan repeat. Kroppsspråk. Att inte vara socialt awkward. Är fortfarande lite naiv och vill tro det bästa om människor men det blir back fire.
Har alltid, alltid känt att vägen för att älska mig själv och inte slå på mig så mycket är att hitta något som identifierar mig som individ. Vem är nextlife egentligen? Vad utgör nextlife? Har han tillräckligt mycket för sig eller uppfattas han som tråkig och tom?
I allt för många år nu. (Är 28 förövrigt.) Så har den mesta utav tiden bara gått åt spillo. Inte tagit till mig något givande för mig själv överhuvudtaget. Lite kanske. Läser ju en del men det är några få ämne som väcker min nyfikenhet. Har tittat på allt som har med WW2 att göra. Kan argumentera och påtala min sak. Det är ju också ett tecken på att där visst finns saker, eller? Men det är som jag nämnd inte mycket. Inte tillräckligt mycket för mig iaf. Undrar om jag någonsin kommer bli nöjd? Varit mycket tankar på att pengar skulle lösa allt. Ha..
Vad tror ni? Ursäkta om det var rörigt. Tänker att jag kan formulera mig väl i skrift även om jag fick stämpeln lågbegåvad i tonåren. Hade inte hittat mig själv och mådde mycket dåligt faktiskt. Det har slått på mig ordentligt mycket. Mycket.
Så min självkänsla är hela tiden upp eller ner utan balans. Hur fan ska jag göra, mina herrar och damer? Någon här som går igenom samma tankemönster? Har ni varit där och vad gjorde ni för att komma ur det? Har ni något ni verkligen brinner för?
Tack för att Du tog din tid att läsa detta, i synnerhet om du gör ett inlägg.
nextlife.
__________________
Senast redigerad av nextlife 2023-05-09 kl. 22:37.
Senast redigerad av nextlife 2023-05-09 kl. 22:37.
