Blir man mentalt starkare av trauma?

Som titeln lyder, blir psyket starkare av att man går igenom trauma och andra mentalt påfrestande händelser i livet? Eller leder det alltid till en djup sorg.

Klarar man alla livets motgångar på ett bättre sätt efteråt och uppskattar man livet mer efter en jobbig händelse?

Det känns som att många människor i den moderna världen kryper ihop av det minsta lilla som inträffar i deras liv.

Vad är din definition av trauma?

Det beror på vad du menar. Jag tror inte exempelvis att nån soldat från fronten Ryssland/Ukraina skulle varit rädd för att nån sköt några pistolskott i luften en natt eller att han hade ringt polisen om så hela huset brakade ner.

Skulle säga spontant nej, men det är min subjektiva upplevelse. Men allt handlar nog mest om vilka verktyg du har i bagaget i hur du hanterar det du blivit utsatt för. Men som Conjuring säger, vad definierar du som trauma? Snackar vi våld i nära relation, krigstrauma eller bryta en lösnagel haha?

Det är olika för olika människor. Han som skrev innan mig sa "definiera trauma" men jag ska säga istället definiera "mentalt stark".

Av egen erfarenhet så hinner verkligheten ikapp en till slut. En dag så sa det bara brak, alla känslor som jag under väldigt många år förträngt kom helt plötsligt som en käftsmäll och jag hamnade i en situation som jag aldrig trodde skulle hamna i.
Många uppfattar mig som känslokall eftersom jag har svårt att visa att jag är ledsen för någon annan, men gråtit inne på toan på mitt förra jobb och sedan gått ut och tagit på mig "glada masken" igen. Har skrikit och gråtit i bilen många ggr för att få ur mig allt jag bär på men nu kan jag inte längre visa upp en falsk bild, jag kan tex börja gråta i affären och jag känner mig så pinsam .
Jag tror att jag behöver gräva upp det förflutna från när jag var barn men jag vet inte om jag fixar det. Jag bär på mycket ilska och sorg men jag är hellre arg än ledsen! Jag fick en fråga en gång för inte så länge sedan: I vilket tillstånd känner du att du får som mest energi och får saker gjorda?
Jag tänkte en stund och sen svarade jag att det är när jag är arg.
Ja precis, svarade hon som frågade. Hon tyckte det var jättebra att jag kunde bli arg och att det en energi där man verkligen kan ta tag i saker som man har svårt för annars.

Personer som inte genomgår några trauman får ofta panikångestattacker. Dessa kommer ofta fram till i 30-årsåldern att livet innebär hot, faror och bekymmer. En person som upplevt trauman fixar livets små stressiga perioder utan att få panikångestattack. Ja, personen blir starkare. Bekymret är att personen med trauma kan bli deprimerad långsiktigt och få svårt ta sig ur tankesätt som väcker ilska.

Frågan är vad som är den bästa medelvägen, alltså mellan inga trauman alls och vägen som är kantad av mord, misshandel, fängelsestraff, sjukdomar och död.

Absolut inte. Man blir fuckad och har mardrömmar om saker som hände 15 år sen (tex jag inatt)

Det är allt som överväldigar dig och lämnar saker oavslutade mentalt, känslomässigt och fysiskt

Jag kan hoppa in där.

Det var en amerikansk soldat som berättade i en intervju om när han gjorde sin första HS med sniper rifle. Stor och muskulös som fan. Definitivt en alfa.

Han drabbades senare av PTSD och ville begå självmord.

Han begick inte självmord så han gick igenom det och kommer sannolikt kunna hantera många andra livssituationer. Men han kommer aldrig återhämta sig och kunna sova bra på nätterna.

Nån som tror att han blev starkare av det?

Tänker också att det beror helt på vilken person man tillämpar detta på, det som är överväldigande för en individ kanske inte är överväldigande för en annan.

Skulle inte påstå det, nej. Trauma gör en mest trasig och bidrar till en jävla uppförsbacke. Forskning visar tvärtemot vad många tror, nämligen att de sk curlingbarnen mår bäst. Med en trygg uppväxt och stöttande föräldrar blir man stark och får de verktyg som behövs för att klara motgångar.
Har själv CPTSD, man kan säga att jag är stark och hypersjälvständig, men det kommer med ett stort lidande. Att inte kunna ha romantiska relationer, inte kunna lita på folk och ständigt känna sig vilse i en farlig värld. Det är knappast riktig styrka oavsett hur mycket man uträttar, att överleva är inte detsamma som att leva.