Bra självbiografiska serier

Det går ju inte att komma undan mästerverket Maus av Art Spiegelman i det här sammanhanget. Förutom att man kan diskutera om verket ska ses som biografiskt eller självbiografiskt OM Vladek Spiegelman (Arts far) VIA Arts penna, så är det också en självbiografisk bok om Arts bearbetande av arvet efter det som formade hans far och dennes och dennes familjs liv. T ex tog hans mamma (Arts) livet av sig i tryggheten i USA många år efter att överlevt fasorna i Auschwitz...

Sattoufs Framtidens arab är riktigt bra, och den brukar ofta jämföras med den likaledes utmärkta sviten Persepolis av Marjane Satrapi. Persepolis bygger på Satrapis eget liv åren 1979–1994 i Iran och Österrike. Rekommenderas!

Gillar även album av Guy Delisle, som t.ex. Pyongyang, Anteckningar från Burma, och Anteckningar från Jerusalem.

Tre svenska självbiografiska favoriter, från toppen av huvudet:

• Gunnar Krantz med Superangst, 1981 och Nollad. Knappast genuint självbiografiska men ter sig ändå väsentligen autentiska och självupplevda. Krantz var ju f.ö. en av de serieskapare som år 1981 medverkade i fanzinet Böld & Fibbla #3 med självbiografiska serier, "Sanna serier – vår barndom". Ganska ofattbart idag att den självbiografiska serien på den tiden uppfattades som något ytterst smalt och sensationellt i Sverige. Krantz har ju även efter detta tecknat ett antal biografiska berättelser både om sig själv och sina släktingar i en enklare och mer skissartad stil.

• Daniel Ahlgren, "Sveriges enda icke radikala serietecknare". En del tycker kanske att det självbiografiska elementet blev lite för flitigt utnyttjat i hans serier ett tag men jag älskar nästan alla – Samtalen med Stefan, Böggänget, Idiot savant etc. Han kan verkligen berätta i bild och har ju även lyckats leverera en mängd icke-självbiografiska serier av hög klass (även om hans egen förmodade personlighetstyp väl går igen även i dessa).

• Coco Moodysson med Aldrig godnatt och Mörkt album. Vittnesbörd från den generation som växte upp med 70-talets anti-auktoritära kulturrevoltörer som föräldrar och inte alltid tyckte att det blev så bra. När ett av de stackars flickebarnen försöker trösta sin gråtande mamma med ett "Hämta DN Kultur – den gillar hon" är det både oerhört roligt och dito tragiskt. I Mörkt album finns f.ö. en del självbiografiska referenser till ett visst forum.

Gemensamt för alla tre är väl att de kan sägas vara Crumb-inspirerade i det att den självbiografiska personan i serierna sällan framstår som speciellt förebildlig eller orättvist illa behandlad. De undgår alltså den självbiografiska seriens ständiga risk att enbart göra serien till ett redskap för hämnd och "upprättelse". Sådana alster finns det ju hundratals av.

Persepolis är bra! Har läst första boken och ska definitivt läsa de andra delarna.
Har även läst en del Delisle det här året. Jag är föräldraledig nu och passat på att läsa under ungens tupplurer och även om skildringar av länderna är mest intressanta, fastnade jag för Delisle relation med sitt barn. Mycket igenkänning och humor.
Humor i självbiografiska svenska böcker önskar jag att det fanns mer av, likt Delisle och Sattouf. Igenkänning - inte så viktigt, men kan vara kul

Ja, det blir ingen vidare läsupplevelse när skaparen tagit på sig offerkoftan. Givetvis är jag ingen förespråkare för mobbing eller andra former av utanförskap, men så himla intressant läsning är det oftast inte.
Ducks av Kate Beaton gillar jag dock, men anser att boken är mer än skildringen av en kvinna på ett mansdominerat jobb. Kate är en kämpe (och inte bara offret) och framför allt är det intressant att få inblick i arbetsmiljön.

Om det ska beklagas ska författaren vara ärlig mot sig själv och även skildra sämre sidor hos sig själv eller ska livet ha varit riktigt jäkla misärjobbigt, som i Barnhemmet av Carlos Giménez.
Kanske uppfyller Giménez bägge kriterier, minns inte riktigt hur han skildrat sig själv.

Framförallt de första tio åren efter millennieskiftet präglades svensk serieutgivning av så kallat självbiografiska serier som behandlade tecknarens egna trasiga barndom och kamp med den egna sexualiteten. Det var Daniel Ahlgren, Malin Biller, Ellen Greider och Nina Hemmingsson och så vidare...

Tecknarna själva såg ofta ut såhär:
https://images.cdn.yle.fi/image/uplo...6fa2cf3388.jpg

Mycket ångest, mycket politik, mycket tusch. Ren skit, alltså. Inte en jävel är intresserad av någon okänd nobodys ångestfyllda early teens hemma i föräldrarnas radhus innan färden gick vidare till Malmö och feministiska studier via seriefolkhögskolan i Kvarnby. De enda som köpte in skräpet var biblioteken. Mitt lokala bibliotek har en hel hylla sånt här. Helt i nyskick, aldrig utlånat.

Så om TS nu ämnar syssla med den här typen av självskadebeteende så är mitt råd att ta en sväng till ditt lokala bibliotek. Chansen (risken?) är hög att du kan hitta en hel ryggsäck full av den här smörjan att vältra dig i.

Yes, har redan läst mycket skit, men nu handlar tråden om självbiografiska serier användare tycker om.

Gillar man vissa svenska självbiografiska tecknare som nämnts här i tråden bör man ju kolla in de nordamerikanska originalen.

I första hand Joe Matts Peepshow som får betraktas som patient zero när det gäller den svenska självbiovågen. Alla som sedan blev något läste den när den kom. Det utmärkande med Joe Matt var att han vågade skildra sig själv som en väldigt osympatisk person - vilket är något helt annat än att tycka synd om sig själv. Han slår till och med sin tjej i ett avsnitt.

Chester Browns The Playboy, I never liked you och Paying for it. Handlar om Browns sexualitet, från att runka till porr, till kontakten med kvinnor och slutligen att knulla horor - något Brown inte bara gör utan även argumenterar för utifrån sin libertarianism.

Den tredje i 90-talets måste-hög, som precis alla serietecknare som sedan tog över Galago läste, var inte självbiografisk, dock vardagsrealistisk, och bör nämnas i sammanhanget: Peter Bagges Hate om Buddy Bradleys liv i Seattle. Viktigaste amerikanska underground-tecknaren sedan Robert Crumb. Många av Peter Bagges tidigare 80-talsserier återfinns i de gamla Hors Schröder-tidningarna Epix, Pox, Elixir och Brök och handlade om olika ganska karikerade karaktärer, inklusive Buddy Bradleys familj, the Bradleys. Med Hate började han teckna en längre, mer vardagsrealistisk serie med delvis fristående, delvis sammanhängande episoder. De första 15 avsnitten är bäst. Tappar en del när Buddy flyttar hem till New Jersey och den övergår till färg.

Kuriosa: Första Hate-numrets baksida gav via omvägar upphov till det i svenska kulturkretsar halvspridda begreppet "JVVF" (Jag vill vara farlig). Hos Bagge hette det "I wanna be bad".

Love and Rockets är defining från 80talets Fantagraphics eftersom svartskalleperspektivet i andra generationens lesbiska wetbacks visserligen inte är 100% självbiografisk, Hernandez Bros sa att de började med historier om de punkbrudar de fantiserade om att vara ihop med och sen vävde de in sin egen historia från påhittade Palomar i den mäktiga tapet som är folkvandringarna under Pax Americana.

Den japanska bruden Daffy finns där i periferin, hispanics, vita, punk, utforska sex och relationer, slitningen mellan Old World Values och New World Values, växa upp, män som skildrar kvinnor.

De blandar friskt, men man ser deras egna folk och egna familjehistorier i deras serier.

Nja, skriv Mats Jonsson i stället för Daniel Ahlgren så passar det bättre. Även om Jonssons tidigare serier faktiskt är ganska roliga – åtminstone i jämförelse med det pretentiösa pladdret i Nya Norrland och När vi var samer – så är han ju en betydligt bättre representant för den valhänta, hämndlystna och vänsterpolitiska linjen i svensk självbiografisk seriekonst. Medan Ahlgren däremot även i sina tidigaste serier har ett självironiskt anslag där han driver med sin egen tonårsnarcissism, och därefter som sagt är en av de få svenska serietecknare som vinnlagt sig om att berätta i bild och som levererat såväl vardagsrealistiska skildringar som superhjältepastischer av mycket hög klass.


Det är ju tänkvärt hur de konstnärslibertarianska dragen hos Chester Brown och Peter Bagge influerade även den svenska kulturvänstern till den grad att Mattias Svensson t.o.m. kunde bli kolumnist i Galago. Det verkar nästan bara vara Mats Jonsson som fortfarande brottas med någon kvardröjande vänsterpliktkänsla att försöka tycka om arbetarklassen och sina förfäder (även om det förstås måste ursäktas med att han identifierar sig som tillhörig en utsatt minoritet). För den feministiska och queer-vänstern är sådana tendenser förstås helt ointressanta, deras solidaritet verkar ligga hos mediaklassen enbart.

Nå, ett par till läsvärda självbiografiska serier är Alison Bechdels Husfrid/Fun Home och David B:s Epileptisk.

Det kan ju nämnas att Daniel Ahlgren börjat luta åt om inte höger så i alla fall anti-pk/vänster på senare år. Se hans instagram-konto och döm själva: https://www.instagram.com/daniel.ahlgren/

Ja, Mats Jonsson är helt klart - i betydligt högre utsträckning än Daniel Ahlgren - den "andliga gudfadern" till de ofta ganska illa tecknade, självömkande självbiografiska Galago-serier folk stör sig på. Daniel kan t.ex rita. Tycker emellertid att Mats, i alla fall i sina genombrottsserier från sekelskiftet ("Hey Princess" framförallt), inte var rädd för att framställa sig själv i ganska dålig dager.

Ett par böcker jag har läst av Raina Telgemeier har varit bra. 👍

Serier utan en gnutta humor vill jag inte läsa.

Därför att det är en generationsbrytning i Bagge, han är https://rateyourmusic.com/list/monoc...f_peter_bagge/ mycket tungt insyltad i musikscenen som växte fram i Seattle.

https://rateyourmusic.com/release/co...s/sub-pop-300/ jag är säker på att till och med de mossigaste känner till de banden.

Jag vet inte hur ofta man måste upprepa att punk och grunge hela den estetiken är amerikansk, det finns ingenting vänster med det öht. Det finns idag en undercurrent där den svenska vänstern försöker claima kultur, liksom en popjournalist och vara den som först tolkar nya influenser och vara häftig och exotisk och känner samhörighet med Morrissey och skär sig eller vad de gör, men man ser vem som publicerar vem idag och man fattar att det där är konst på samma villkor som Albert Speer.

Det kan aldrig bli annat än Cargo Cult.

https://en.wikipedia.org/wiki/Yoshiharu_Tsuge det finns en hel genre i manga som egentligen börjar med honom

jag tror att i framtiden kommer manga vara en stor influens på nästa generation svenska serieskapare.