Vad är så roligt med livet som jag inte förstått?

Du kanske har levt och dött väldigt många gånger redan.

Tror du lider lite av att tänka för mycket. Hjärnan är konstruerad för att söka faror.
Personligen tycker jag det är mer irrationellt att se livet mer negativt än positivt, på grund av just hjärnans överanalyserings syfte. Med tiden, och med ett rationellt tänk inser man ganska snabbt att mycket av det man oroar sig för gör man i onödan. Det brukar lösa sig. Kanske du har levt ett hårt liv och upplevt mycket hemskheter, vad vet jag, men att det ska vara så för alla är bara något du och andra pessimister fått för er.

Du kanske borde testa och leva ute i vildmarken lite, bearbeta din sorg. Därefter så kanske du kommer till insikten att älska är en härlig upplevelse, och som gör det hela värt det.

Edit: Everything, Everywhere, All at Once var en film som berörde ämnet bra, om du vågar så kolla den svampad.

Du skapar själv meningen med ditt liv. Jag har själv i perioder tyckt att allt varit meningslöst och undrat varför jag ska fortsätta kämpa. Men när man ser det i ett perspektiv och jämför med de som har det sämre, brukar tacksamheten komma över att man trots allt har det relativt bra.

Idag går allt ut på mat och sex, som ses som de högsta njutningarna. Att kunna se förbi det och se de högre värdena i livet, kan vara svårt, när ingen påtalar det. Vi manipuleras till att konsumtion, sex och yta är det viktigaste. Och det blir som en sorts hjärntvätt.

Nu diskuterar vi dock om livet är värt att leva, inom det är bättre att intala sig själv att livet är värt att leva. Detta är två helt olika frågor. Svaret på den första är tveklöst nej, svaret på den andra är tveklöst ja.

Problemet är att man inte kan välja vilken inställning man ska ha till saker och ting. En realistisk världsbild handlar precis som alla andra motgångar bara om otur, om en ofrivillig oförmåga att kunna överskatta det positiva och underskatta det negativa.

Det roliga i detta som folk ägnar sig åt är drömmen de har ”om att de är på väg nånstans”.
Det är därför folk uthärdar livet som för det mesta är att uppfylla trista åtaganden.
Men sen accepterar folk det för att de faktiskt kommer nånstans. T ex som en hund som blir belönad med ett minimalt hundkex, det är typ inget, men bättre än inget.

Detta är folk fast i och när man lyckats få nån/några barn till vuxen ålder utan alltförstora skulder så accepterar de flesta som att deras kriterier för ett lyckat liv är uppfyllda. Det gick inte så bra som de tänkte sig men deras existens blev i alla fall nått slags bra.


Sen om man vill ägna sig åt detta och faktiskt åstadkomma något är upp till en själv.
Om man inte försöker så får man vara nöjd med inget, vilket kan vara lite trist när man blir pensionär.


Sen sätter alla upp sina egna kriterier för ett lyckat liv.
Om det är vara att leva ensam på sidan och leva på bidrag och det är så man gör tills man dör, grattis.

Även fast jag inte håller med dig om att livet utifrån ett objektivt perspektiv inte är värt att leva, så ser jag inte skillnaden på att intala sig själv att det är värt det eller att det faktiskt är värt det. Om man inbillar sig ett värdefullt liv och mår bra i sin inbillning, vad spelar det för roll om det är konstruerad 'lycka', om resultatet är densamma, dvs net-positivt.

Att inbilla sig att man lever ett bra liv gör inte livet bra. Det kan göra livet bättre, eftersom man blir bättre på att hantera motgångar, men det gör det inte bra. Det gör bara så att man lurar sig själv att det är bra.

Säg för enkelhetens skull att man levt ett fullständigt skitliv, lidit något oerhört varje dag, och så plötsligt händer det något som gör att man mår toppen. Då är det väldigt enkelt att intala sig själv att det var värt det, eftersom det obehagliga ligger bakom en och man nu trivs med tillvaron. Men rent objektivt var det givetvis inte det. För att uppnå denna lycka har man betalat ett pris man aldrig hade betalat frivilligt. Hade man i förväg vetat hur mycket av livet som skulle komma att bestå av lidande och hur lite som skulle bestå av lycka så hade man hellre avstått från alltihop.

Det finns personer som på papper har det extremt bra men ändå tar livet av sig, det finns personer som har ett liv fullt med motgångar som inte alls låter sig påverkas av det, t ex Anthony Bourdain vs Nick Vujicic. Därför håller jag inte med dig om att objektivt positivt/negativt liv är det som avgör om livet är värt att leva.

Dessutom drar du ett extrem exempel vilket inte är så intressant för diskussionen. Det är ändå upp till personen hur mycket dom kan lägga det bakom sig och gå vidare. Det enda som faktiskt finns är nu, allt annat är mentala fragment av det förflutna och framtiden. Du riktar ditt fokus och om du väljer att fokusera på det bra, så kan du gå ut ur livet med mer positiva upplevelser än negativa. Hjärnan må vara konstruerad att söka faror, minnas tidigare faror för att inte upprepa samma misstag, lägga upp scenarion för att kalkylera de bästa alternativen, men om man kopplar på det rationella tänket, tar ett steg bak från hjärnans samtalfunktion och riktar fokuset mot något bra, kan man undvika den största delen av lidandet. Den största boven i ens lidande är en själv. Det är du som är elak, orolig och inte gör din mentala miljö till en behaglig plats.

En annan sak som hjälper är att inte tänka så mycket på sig själv. Det är faktiskt kusligt hur bra man mår av att tänka på och göra saker för andra.

Det enda som avgör hur bra liv man har är hur bra man mår, det är det enda som egentligen spelar någon roll. Syftet med allt vi gör är bara att vi själva ska må så bra som möjligt. Det finns därför fattiga och utstötta pundare och våldtäktsmän på anstalter som har objektivt bättre liv än hårt arbetande och skötsamma familjefäder i fina villor.

Det jag ville belysa med mitt exempel är just att det inte är hur du mår stunden som avgör om ditt liv som helhet har varit värt det eller inte. Hur du mår just nu avgör bara om den här stunden är värdefull eller inte. För att avgöra om ett liv är värt att leva måste man betrakta hela livet, inte bara några utvalda tillfällen. Annars lurar man sig själv.

Visst skulle de flesta människor kunna må bra i stort sett hela tiden bara de hade rätt inställning, och visst är det rationellt att sträva efter att uppnå denna inställning. Problemet är att det i de flesta fall är extremt svårt att inta en sådan inställning, det är ingenting som man bara kan bestämma sig för att göra. De flesta lyckas aldrig med detta, vilket innebär att de blir fast i sitt lidande, vilket innebär att de får ett liv som inte är värt att leva.