Hur komma vidare i livet? Hur gör ni?

Förstår vad du menar och jag håller med dig. Men jag utövar dessa ting dagligen, går runt som i någon slags mindfulness-bubbla jämt utan att ens försöka för det är lite sån jag är. Förutom när jag slukas av en längtan till en annan tid då. Men det kan bli för mycket mindfulness, sådär så man nästan blir galen och provocerad av ytterligare en dag av att notera naturens vackra grönskan, supa in nuet och fröjdas åt det lilla. Jobbar mycket med min inställning till saker, men just denna sak blir jag frustrerad av. När jag vaknar upp och känner tristessen kicka in redan 05 på morgonen, men också veta att jag kommer klara av det galant för jag tillåter inget annat, då blir jag rebellisk. Kanske är det så jag ska göra, gå emot mig själv och min stränga hantering av mina tankar och rutiner. Göra oväntade saker på oväntade tider. När man är såhär nynykter är det svårt att navigera i allt, man passar sig noga för att ramla in i gamla beteendemönster osv. Att ta återfall är inget alternativ.

Bra jobbat, 7 år är lång tid. Tror inte riktigt folk förstår hur mäktigt det är att va nykter, när man lär känna sig själv på nytt, tar sig igenom tuffa saker utan att bedöva och istället känna varje liten del av alla känslor och upplevelser. Att se sin fysik formas till igen, man skakar hand med sitt inre barn och får tillbaka kontakten med folk som betyder mest för en. Det är som att födas och lära sig gå igen, och alltid va ärlig med sig själv, det är nog den största vinsten för mig. Att jag blivit otroligt ärlig med mig själv, hur mycket det än smärtar ibland.

Kundalini har jag sett på nära håll faktiskt, en i familjen som fick ett sånt uppvaknande. Var bland det häftigaste och mest skrämmande sakerna jag beskådat. Men har också sett vilka otroliga fördelar det kommit med. Men jag är försiktig med det där, för mig går det väldigt fort att anamma andlighet och meditation. Jag har dock behövt ta ett uppehåll i mediterandet då jag ofta hamna i en väldigt obehaglig och jobbig kroppslig grej varje gång jag meditera. Det kändes som jag svullna upp, blev större och större och kunde nästan höra gummi som gnissla när jag växte haha. Tillslut var jag större än allt och det var brutalt svårt att komma ut ur det tillståndet, ibland kom det spontant när jag var ute och gick eller handla och då blev jag rädd + att det var opraktiskt när det hände mitt bland folk.

Men ska ha med mig ditt svar. Trauma har jag samlat på mig i stort och smått, men jag har kommit rätt långt i arbetet med det. Precis slutat ha mardrömmar nätterna igenom vilket är väldigt skönt. Hur startade din kundalini?

Jo, har dragit ned på mediterandet med åren som gått. Körde tidigare flera timmar om dagen, året om.

Min kundalini startade efter ett års reciterande av ett tibetanska mantra, Om mani padme hum. Hade det i princip konstant i huvudet på repeat, oavsett om jag satt i meditation eller inte. Kände en stark dragning till att något skulle ske. För jag var verkligen i mentalt och emotionellt lidande. Jag var i en kris.

Visste ingenting om kundalini utan lärde mig mantrat från en bok om meditation. Efter året av reciterande så väcktes min kundalini. Det var ett jäkla spektakel. Såg snurrande eldklot på natthimlen och det var som att en tjock orm tryckte sig genom min kropp i en spiral från perineum och upp till huvudet. Det droppade någonting ned i halsen som var sött. Har i efterhand läst att det enligt österländsk tradition kallas amitra. Det här höll på större delen av natten och jag fick väl några timmars orolig sömn.

Sen resten av historien är rätt skev vilken slutade på psyket och tung medicinering.

Har ju läst i efterhand att kundalini bör väckas först efter en herrans massa års förberedelser av meditation och yoga. Inte gå på det direkt. Så jag började i fel ände, vilket jag fått sota för.

https://www.youtube.com/watch?v=ZK79c2PqUWs

Perfekta talet för dig om du är besatt med minnen från det förflutna.

Just det, om mani padme hum ja. Vilken resa du varit igenom, beklagar det som varit tufft, även om det är en minst lika viktig del av processen som de bra sakerna. Kan tänka mig att man känner sig rätt ensam i det, även om människor och annat kanske känns överflödigt. Är det inte så att man även kan "föra vidare" kundalini till andra personer på sin egen resa och att man ska va väldigt försiktig med vilka och hur man beblandar sig med folk?

Tack. Jo det har varit spännande men är idag på fötter för den mesta tiden.

Har ju läst om shaktipat som är just det du beskriver. Att en person med aktiv kundalini väcker en annans persons sovande kundalini. Om det funkar vet jag ej.

Testade aldrig att göra detta då jag var fullt upptagen med mitt eget.

Sen är jag av den tron att väcka någon annans kundalini utifrån kanske inte är så schysst. Bättre då att man lär dom tekniker så att dom kan göra det själva.

Förut förstod jag inte varför denna lära hölls hemlig inom slutna sällskap. Nu har jag insett att det inte var för att det är något speciellt ockult eller mystiskt. Utan att det helt enkelt är en för stark kraft om man som otränad väcker shakti.

Ser ju att det finns hur mycket information som helst på nätet hur man gör. Det är ett tveeggat svärd, visst är det på lång sikt bra att människor får mer resurser inombords. Men det finns en stor baksida. Denna baksida borde belysas mer i mitt tycke.

Jag är en karel och vi kareler ha ett method som heter karelskt lament. Detta innebär att du gråter så mycket att du ha inga tårar att gråta utöver. Sen på börjas läknings processen. Att ställa jobbiga frågor om sig själv och var rationell med sig själva. Ifrågasätta dig själv i allt. Min viktigaste under en lament, var: "Är dessa tankar mina egna eller någon annans tankar som jag ha blivit påverkad av?"

Dessa frågor är jobbiga att ställa, men ytterst viktigt för läkningsprocessen skall gå genom.

Part 1: https://youtu.be/eDGqMhaSmdI
Part 2: https://youtu.be/iJ5QTuWvwPY

För det första ska du vara stolt över det du har gjort. Du har varit nykter sedan 1,5 år. Det är FAN inte lätt.

Kan du försöka precisera vad det är du faktiskt saknar? Det vanligaste torde väl vara att dela någon sin tillvaro med. Och om nu så är fallet finns det TUSEN möjligheter för dig fortfarande.

Hur ligger du till med det ekonomiska om jag frågar? Kan det vara värt att säga upp sig/tjänstledigt eller dyl. och bara komma bort ett tag. Antingen resa, plugga, flytta utomlands, hyr en bil å bara dra söderut och se vad som händer. JAG LOVAR att om du gör något av de alternativen så kommer något hända. Kan inte garantera något bra men heller inget dåligt. Du måste ta tag i din situation och göra nåt annars kommer dessvärre, och jag lider med dig, inget alls hända.

Det behöver inte vara något stort, ta en kvällskurs i språk, ta en kurs i programmering, starta en sida på Tinder/Match, börja programmera, lära dig spela piano, börja lära dig om datorer, börja röka gräns, inte fan vet jag. MEN du har alla möjligheter i världen och just nu är den krassa sanningen att du bara sitter och väntar på bättre tider och det gör sannerligen inte din situation bättre utan ENBART sämre.

Jag vill BARA ditt bästa och jag önska dig all lycka. Jag har varit där själv och för mig löste ovanstående tips väldigt mkt i mitt liv. Ta hand om dig och som jag skrev, var lite stolt över dig själv. Du är inte alls värdelös som du verkar tro. Du har ju kickat sponken, det är ju fan folk som super ihjäl sig för de inte pallar sluta. Så nu slutar du tycka synd om dig själv, gör en lista på saker du vill uppnå, gör dom i mindre steg och börja.

Skriv PM om du vill ha mer stöd! <3