Psykisk ohälsa på konstant subakut nivå. Livet är inte längre kul att leva

Jag insåg efter många år på botten att det inte är mig det är fel på. Allt har en förklaring. Ofta pga föräldrar. Som kan ha gett en känslan att vad man än gör får man inte det man vill ha.

Jag håller på skriva en bok nu om allt skit de utsatt mig för. Kan inte dö innan den är klar.

Hade en kompis som var sådan. Både han och jag trodde det var depression. Men det var cancer och han dog. Sjukdom kan påverka humöret väldigt.

För det första så har alla som tagit självmord ångrat sig eftersom döden är inget slut men dom förlorade sina fysiska kroppar och är idag medveten gas som flyger runt och önskar att dom inte tog självmordet. Spöken är inte lyckliga.

Livet är inget som ska ges upp. Det är ett test och man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig med våld om det behövs eftersom gudar hjälper dom som har en bra inställning i livet och gör sitt bästa.

Astralresor gör mig nöjd med livet eftersom jag vet att det här fysiska livet inte är allt, och att det finns ett ofysiskt liv också bortom detta fysiska liv.

Sverige har säkert en stor skara uppgivna människor som gett upp. De går till jobbet, hem och tittar antingen ensamma eller med nån de inte gillar rakt in i Tv:n, betalar sina skulder. Äter och sover och sen samma nästa dag.
Men de bryr sig fortfarande. De är inte fria och det går inte att få kontakt med dem då alla sitter instängda.
De har inte en enda offentlig mötespunkt där de kan träffa likasinnade. Alla föreningar och dylikt bygger antingen på social validering (vem som har bäst liv) eller intresseklubben med händerna för gastar och autister drejar lera. Fy fan att det aldrig kan ta slut.

Alltså det finns inte ens en vilja till att lösa problemet från säg riksdagen, kommun och landstingens sida. Varför är det så? Det är inte alla som bara vill lysa på varandra eller berätta hur trevliga deras senaste semestrar var, eller ska bli.
Det finns en ganska stor procentandel som är långt utanför dessa ramar men deras kultur och personligheter kommer inte till uttryck i det förtryckande Sverige. Jag menar inte kriminella, nån med tuppkam eller som tar en nubbe till frukosten och spelar allan (alla dom kan dra) utan de verkligt mogna personligheterna som ger fan i vilket och som står för det. Dom finns inte i det öppna Sverige.

Det är ingen som orkar lyssna på sådana som du. Om du hade försökt visa ManUp-attityd med mig eller kring mig så hade jag brutit kontakten direkt.
Du hade avvisats och om du inte hade fattat att du inte var välkommen till bjudningen så hade dina däck till bilen varit uppskurna efteråt. Du hade inte blivit långvarig i mitt sällskap.

Det finns inget land, ingen plats eller stad, turistfälla, attraktion, naturupplevelse m.m. som lockar mig. Allt sånt var bara lögner från första början. Aldrig igen ska jag lägga en sekund på trams. Ingen resekatalog kan lura mig igen med två solstolar i strandkanten och en hängande palm, eller ett retuscherat berg med utsikt. Akropolis med mera. Det är inte lönt för fem öre. Ingenting behöver jag se eller åka till. Att det är lite varmare på Kanarieöarna jämfört med Sverige spelar noll roll. En varm dunjacka går lika bra.
Våren och särskilt sommaren är bekymret. Förut fanns lågprisflyg innan sommaren men nu är allt ordinära priser. Det är inte som jag nödvändigtvis är fattig men jag vill inte betala 10.000 kr för en resa som förut inte kostade mer än 2000 kr. Kronkursen usel så att man skäms. Det är fan pinsamt tom inför växelkontoret.
Sen är man inte i toppform heller. Man är inte längre något kap. Tom kuken har blivit liten och ful. Men sexualiteten borde kunna gå att lösa i förorter och sånt. Men många av dom är gifta men nått sliskigt svin.
Det är inget vidare att behöva tömma sig själv i handen år efter år. Varannan vecka hade räckt för att skänka lite livsmening och ha incitament för att komma igång med hälsa och träning. Men att träna ha sexpack på magen för sig själv till ingen nytta är inte motiverande.

Man kanske skulle hitta nån autist eller dylikt och bara ha att att trycka det på. Men så är dom feta och då tappar jag intresset. Det får bli horor men det är inte billigt. En timme med ett magert fnask motsvarar typ fem fulla ICA-kassar med mat eller tre tankningar på bensinmack. Är det värt det?
Ocker och rövarpriser. Snacka om inflation. Men det nämns aldrig i media. Jag menar vem fan bryr sig om kasslern och smöret har gått upp 12% i pris.

Gör någon glad, försök och gör det nu idag. Det finns så många enkla sätt att pröva på. Och om du gör det ska du se att du får glädje av att ge, som kommer av att du gör någon människa glad.

Det är extremt osmakligt att döma någon du inte känner. Nej, det var definitivt inte mitt fel att en ouppmärksam förare förstörde min hälsa för alltid. Sen handlar denna tråd inte om mig. TS livet brukar gå upp och ner jag hoppas du mår bättre snart. Själv har jag mått skit hela livet men det hjälper ju inte dig tyvärr.

Det handlar inte om ManUp osv. Det handlar om att ingen människa är gjord för att göra så lite som möjligt. Det är ingen som mår bra av det. Både kroppen och huvudet måste aktiveras för att man ska känna sig tillfredsställd. Inget alls konstigt och det borde du med din grymma analytiska förmåga kunna räkna ut.
I mitt sällskap angriper vi inte döda ting för att göra en poäng.
Vem vill på bjudning hemma hos en gnällig jättebebis?

”The Indian Motorcycle factory team took the first three places in the 1911 Isle of Man Tourist Trophy. During the 1910s, Indian Motorcycle ”

Ansluter mig till klubben..Själv bor jag i storstan - men hade nog trivts bättre i någon slags by /samhälle där man hugger i och jobbar tillsammans i byn för en bra livsmiljö. Att göra och fixa tillsammans stimulear mig mer än att hänga framför en dator. När mn ser vad man gjort.

Har du någonsin sett tex krokodiler, lejon, björnar, schimpanser med flera vara ute och tex jogga eller göra något annat som inte gagnar deras överlevnad? Bortsett från källingar och valpar...

Jag vaknande och kom ihåg en dröm... Den handlade om att jag återgick till att bli den lilla person jag var som pojke. Som pojke gick jag bland annat ut på en gräsmatta och sjöng bara för att nämna en sak. Jag ville impa istället för att bara spruta på tjejen direkt. Jag skäms så när jag tänker på det.

Jag gjorde många saker och ville lära känna nytt folk men egentligen bara för att inte känna mig efter i utvecklingen i relation till en tjej jag inte vill känna mig underlägsen till.
Precis så var jag och är fortfarande merparten av folk. De skaffar socialt umgänge, bygger till verandan, flyttar och putsar den sociala ytan på Facebook m.m. skinande glansig för att imponera på varandra (eller någon särskild) och inte känna sig "efter" i utvecklingen.

Först när de ligger på dödsbädden eller är sjuka så kan ibland sanningen komma fram om hur miserabelt de levde och alla bekymmer de hade. Först då. Fy fan så uselt och billigt.

Om någon från förr kommer till mig. Jamen varsågod, kul för er att ni lever lyckligt med välbetalda jobb och fina titlar.
Här däremot har inte hänt ett jäkla skit sen sist. Ingenting förutom en inre resa som ni aldrig kan förstå och hinna ikapp.

Ni är inte människor. Ni kommer här till mig med era lyxvillor i skärgården och nya jaguarbilar i miljonklassen. Tror ni att jag bryr mig?

Ärligt talat = sug era kukar tillsammans och känn er lyckliga!

Ni kommer aldrig ifatt mig/oss. Aldrig och det än hur ni gör. Ni förstår inte ens vad som avses. Idiotjävlar. Lågt avskum.

Har kämpat med skallen från så långt tillbaka som jag kommer ihåg.

Det gäller att hitta saker som fyller på ens energi. Undvika negativa idioter. Rutiner är viktigt för mig, kring aktivitet, mat och sömn.

Sen medicinerar jag och det har hjälp mig från att balla ur igen..

Vidare så har jag äntligen hittat en bra terapeut som jag visserligen pröjsar för själv, men det är verkligen värt det.

Tankarna om att ta mitt liv var konstanta under ungefär 10 års tid. Lyckligtvis tog jag aldrig steget. Det som räddade mig var att jag började prata om hur jag mådde. Samt att göra efterforskningar kring självmord och psykisk ohälsa generellt.

Det finns inga givna, enkla lösningar. Det är en snårig väg att komma på fötter. Ett komplext problem som kräver, i mitt fall, en komplex lösning.