Jag är tämligen suicidal, och det som frånhåller mig att göra det är hänsyn till närmaste och att inte vilja lämna ett kaos efter mig. Tröstar mig med att jag kanske kan göra det lite längre fram om/när jag fått mer ordning på livet. Ok att lämna sorg, det går inte att undvika, men inte också massa praktiska/ekonomiska problem om det går att hindra.
Lite är tankarna på att man kanske kan göra nytta för någon någon gång i framtiden.
Dvs allt handlar om hänsyn till andra.
Därför (gäller alltså mig, vet inte hur det är för andra men inte osannolikt att fler känner likadant) önskar jag att de få som vet ska berömma mig för att jag fortsätter vara vid liv. Jag behöver få veta att någon uppskattar det, för det är den enda insats jag gör i tillvaron, det enda resultat jag producerar - att hålla mig vid liv. Allt kretsar kring det, och jag har sedan länge lagt bakom mig drömmar, hopp om att något ska bli bättre, intressen eller att se fram emot sådant som tidigare var roligt. Och för att det ska vara någon mening behöver det uppskattas.
Jag VET att min livslust inte kommer tillbaka, och därför är det kontraproduktivt med klämkäcka tillrop om att "det blir bättre", du kommer hitta mening med livet etc. Det säger mig bara att folk så gärna vill låta bli att se hur dåligt jag mår att de gärna pudrar med rosa lögner. De är inte intresserade av mig utan vill släta över.
Om man så starkt önskar att dö, men ändå kämpar emot, så är det nödvändigt att distrahera tankarna, att få tiden att gå. Där skulle jag vilja att anhöriga frågade "hur kan jag hjälpa till att slippa tankarna för en stund, kan vi göra något?"
Tillvaron blir allt meningslösare ju mer man håller en fasad, ju mer man låtsas intressera sig för saker man tappat intresset för, låtsas ha livslust. Man känner sig som en fejk och tankarna blir än mer svarta. Skulle vilja berätta det för många fler men det är något som håller emot ändå.
Detta lite om hur man som anhörig kan förhålla sig. Bortsett från det med att söka professionell hjälp.
Lite är tankarna på att man kanske kan göra nytta för någon någon gång i framtiden.
Dvs allt handlar om hänsyn till andra.
Därför (gäller alltså mig, vet inte hur det är för andra men inte osannolikt att fler känner likadant) önskar jag att de få som vet ska berömma mig för att jag fortsätter vara vid liv. Jag behöver få veta att någon uppskattar det, för det är den enda insats jag gör i tillvaron, det enda resultat jag producerar - att hålla mig vid liv. Allt kretsar kring det, och jag har sedan länge lagt bakom mig drömmar, hopp om att något ska bli bättre, intressen eller att se fram emot sådant som tidigare var roligt. Och för att det ska vara någon mening behöver det uppskattas.
Jag VET att min livslust inte kommer tillbaka, och därför är det kontraproduktivt med klämkäcka tillrop om att "det blir bättre", du kommer hitta mening med livet etc. Det säger mig bara att folk så gärna vill låta bli att se hur dåligt jag mår att de gärna pudrar med rosa lögner. De är inte intresserade av mig utan vill släta över.
Om man så starkt önskar att dö, men ändå kämpar emot, så är det nödvändigt att distrahera tankarna, att få tiden att gå. Där skulle jag vilja att anhöriga frågade "hur kan jag hjälpa till att slippa tankarna för en stund, kan vi göra något?"
Tillvaron blir allt meningslösare ju mer man håller en fasad, ju mer man låtsas intressera sig för saker man tappat intresset för, låtsas ha livslust. Man känner sig som en fejk och tankarna blir än mer svarta. Skulle vilja berätta det för många fler men det är något som håller emot ändå.
Detta lite om hur man som anhörig kan förhålla sig. Bortsett från det med att söka professionell hjälp.
