Hur genomlida storhelger utan "nära och kära"?

Den här tråden skapar så mycket frågor och tankar hos mig.

Har du inga andra släktingar? Syskon? Föräldrar? Kusiner?

Varför har er relation dött ut? Det låter oerhört traumatiskt, som att något riktigt hemskt spökar mellan er?

Kan du inte bita i det sura äpplet och skapa en relation till sonen igen? Han kanske inte vill något hellre (underförstått att inget hemskt hänt emellan er)

Jag läser det du skriver och kan inte säga att jag direkt kan sätta mig in i den situationen du är i nu.
Själv är jag 44 år och är man som är gift. Du har helt rätt att man inte ska ta sin hälsa för given.
Själv har jag genomgått en del ångest och depressioner men mår bättre av olika anledningar.
Dels pga mediciner men också på grund av att jag fann meningsfullhet och förklaring på allt genom att jag tillfredsställde mitt inbyggda andliga behov. Jag bekänner mig således som kristen och det ger stor glädje, mening till livet och stillar min vetenskapliga och andliga nyfikenhet. Tycker det dessutom formar mig och motiverar mig till att bli en person med ädlare egenskaper. Dock så är vi små människor maktlösa inför en del faktum i livet. Men just på grund av att jag ansträngde mig för att söka sanningen i bibeln, så blev det för min del som en vändpunkt i livet så fick jag perspektiv till mig själv och allt runt i kring mig. Dessutom gav det mig ett mycket stort hopp för mig och mina kära i framtiden. Och jag har fått mycket bra kompisar, både män och kvinnor i alla åldrar som delar min tro på bibelns Gud. Har både på internet och i RLF träffat på individer som avfärdar det jag säger som trams och önsketänkande och som sagor och så säger de att Gud och Jesus och andevarelser är helt abstrakt för dom. Det kan jag förstå. Jag ställde dessa människor först frågan om det hade undersökt bibeln på allvar. Vilket de tydligen inte gjort. jag frågade därför dom därefter hur det kunde motivera sina svar som de gjorde med tanke på att de inte undersökt eller ansträngt sig för att förstå bibeln.

Hur som helst. Vågar man fråga dig om ditt hälsotillstånd? På vilket sätt är din hälsa dålig. Vad var det för olycka som drabbade dig? Lider verkligen med dig och hoppas verkligen på att du kan finna tröst och få hjälp på något sätt och få fina vänner som tycker om dig så att du inte ska ha det så ensamt.

Lol
Kul inlägg

Julen är hemsk.

Detta är prövningar.
Och, du kommer att klara dem, om än med möda o besvär. En inte för vild gissning är att du, ja, 'har gett upp'? Då, är, din utstrålning kanske låg eller obefintlig.
Då syns det för andra människor som, tyvärr, dras till andra människor med mer utstrålning i hopp om att få rikare liv, att 'du ser trist/inte bra att vara med'.
Det är så djupt ingrott i människors natur att ta avstånd från det 'sjuka/främmande/läskiga/nedslagna'.

Sitt inte still o väntar på att Gud fader själv ska kasta bot i knät på dig, du måste avancera, evolvera, utveckla dig till det bättre skicket.
Du, måste göra något åt saken så att folk ska kunna se på dig o vilja vara med dig.

Det finns många självhjälpsböcker för att komma igång i någon ände, det finns sjukvårdens kuratorer o terapeuter för att guida dig, det finns kyrkor, föreningar, vad som helst som gör att du är en bättre variant av dig själv imorgon, än vad du var igår.

Jag har ingen aning om varför det blivit så här mellan dig o din son samt därmed barnbarn.

Men det är min fasta övertygelse om att när du är mer konstruktiv o kreativ, jmft med att vara stilla o bara grubbla dig ännu mer sorgsen, så kommer folk till dig för att du verkar vara en intressant person; när du tagit fan i handen o gjort en välbehövlig personlig transformation till ett bättre o mer välmående dig.

Ditt barnbarn, oaktat din son, kommer självklart att undra 'Var är farfar??'
Om din son med egna ögon kan se att du uppenbarligen ansträngt dig o andra människor vill vara med dig, ja, då blir det liksom en godkänd stämpel på att du är BRA för hans son dvs ditt barnbarn.
Och då släppa gammalt groll från år 2000 någonting, du blir 'Godkänd' i hans bok menar jag.

Ge inte upp, tusen o åter tusen har varit i kylan där du är o det är först när Avgrunden nalkas som de flesta blir skrämda, till, vettet. Av sig själva.

Kunde de andra, kan du, små steg.. ta dem.. mot det bättre, men aldrig sitta still o fast i tid o rum.

Lycka till, detta reder du ut, du har ju uppenbarligen haft fru eftersom du har barn, barnbarn etcétera.
Du har hamnat i en grop nu o det vore då ta mig fan om du inte reder ut även detta mtp att du har haft det bättre förr, även då var det ju DU som fixade biffen.
Du kan igen, det har du mitt ord på!

Avanza! Arriba! Pronto!

42 är ingen ålder, hoppas att du åtminstone klarar av att ladda ner film och serier och/eller kan läsa fantastiska böcker. Det är väl rimligen inte reklam TV du konsumerar?

On topic

Till TS,
Har du tur så blir du "adopterad" av en annan familjekonstellation så att du slipper sitta ensam på åtminstone julafton. Min poäng är att samtliga högtider i framtiden behöver inte vara lika sorgliga som vissa av dom som du tidigare haft.

Min erfarenhet är att familjer ogärna släpper in en gäst på julafton.
Julafton firas i slutna sällskap.
Och eftersom jag inte har några missbruksproblem skulle jag känna mig obekväm i de hjälporganisationer som välkomnar främlingar.