Hur genomlida storhelger utan "nära och kära"?

Storhelgerna kan vara för djävliga för dem som saknar / saknar kontakt med "nära och kära".

Själv har jag en döende relation till min son som nu är 30 år, och därmed kommer jag inte heller få någon kontakt med mitt barnbarn som är 2 år.
Jag har verkligen ansträngt mig för att hålla relationen vid liv / förbättra den, men får ingen respons.
Jag har ingen annan släkt.

Att vara utestängd från gemenskap under storhelger är för djävla smärtsamt och svårhanterligt.
Hur gör ni som är i samma situation?
Min fråga vänder sig inte till er som njuter av ensamheten, utan till er som lider av den.

Rädslan & Avsmaken blir till Seger. Som i själva Påskens Kristna Narrativ. Lidande > Glädje.

Våra tankar och böner är med TS. Vi ber för att Sonen skall Finna Vägen till sin Fader.

Recept att följa efter egen smak. Det envar får ut, kan variera: Bönestunder. Innerlig kristen beaktande av Påskhögtidens drama tur gi. God Litter a tur. Klassisk muzak (varuhusmusik). Bildkonst. Udda filmer på V H S om Vägen till Via Dollarosa. Gott käk med känsla för säsongens svenska, kulinariska tradition. Rikligt med välkyld alkohol & efter smak annan, kompletterande stimulantia. Självbefläckelse, såvida inte besvurit sig till trist no-fap-incelskap. Stilla stunder av stjälslig betraktelse uppblandat med ögonblick av Grandiost skev egonbild och däremellan funderingar över de aktuella processerna emot Prez Donald. Sömn.

Jag hade en period i mitt liv där jag var helt ensam, om än inte likt din situation. Det var en smärtsam upplevelse och det var då jag förstod vad ensamhet innebar. Efter det insåg jag vad som är viktigt i livet: sammanhang, familj, tillhörighet, meningsfullhet och jag förstod också min egen ”skuld” i situationen.

Jag tror att många människor som aldrig upplevt den typen av ensamhet inte förstår hur det är och inte kan sätta sig in i det, speciellt inte om man har en stor familj eller ett stabilt socialt nätverk. Då kan man helt enkelt inte relatera.

Med det sagt tjänar det ingenting till att ta på sig offerkofta och resignera utan det gäller att hitta sätt att knyta kontakter med folk genom jobb, aktiviteter. Det mår man bättre av.

Jag hoppas att du nån gång kan återuppta relationen med din son och ditt barnbarn. De är det viktigaste du har så ge för bövelen inte upp det. De är värda att kämpa för till sista andetaget utan att ego och gamla oförätter kommer i vägen. Jag tror att din son innerst inne skulle vilja ha en bra relation med sin pappa och att ditt barnbarn antagligen skulle må bra av att ha kontakt med sin farfar.

Går det verkligen inte att reparera förhållandet till din son?

Om inte så måste du ju ha ställt till det alldeles för överjävligt...

Kan knappast vara försent att reparera relationen med sonen. Handlar nog mest om vad du är beredd att göra. Många i din situation tycker det är enklare att sitta och tycka synd om sig själva. Vilket det så klart är.

Du tillhör den äldre skolan antar jag.. Varför inte passa på att testa på lite roliga droger? Vad har du att förlora mer än din misär tillfälligt?

Hur har du försökt hålla kontakt med din son? Någon kanske har tips på annat som kanske fungerar!

En farfar är väl utmärkt att ha som barnvakt då och då. Det är nog något du inte berättar för oss.

Jobbar, umgås med kollegor och tjänar bra med pengar på storhelgstillägget 👌🏻

Jag har det precis som du finns ingen nära och kära i mitt eländiga liv.

Julen är den absolut värsta tiden på året, då jag alltid sitter helt ensam och lider medan tårarna rinner nerför kinderna. Påsken är också hemsk att bara sitta och längta efter döden dag efter dag är inte kul.

Vet inte varför det blev så här.

Nej men oj vad ledsamt detta låter. Jag är uppriktigt ledsen för att du känner den ensamheten och har sådana känslor om livet som du dessutom beskrev.
Bor du i en stuga i skogen kan det ju bli lite ensamt, men det förmodar jag att du inte gör.
Jag vet ju inget om dig eller hur och varför ditt liv blev som det blev i ensamhet, men jag vill verkligen tacka dig för att du delar med dig generöst och upphjärtligt över din situation med känslor av ensamhet.

Nu vet ju förstås inte jag om du är man eller kvinna eller din ungefärliga ålder och om du bor i en stad eller på landet. Du har ju naturligtvis ingen skyldighet att berätta det här. men om du gjorde det så kan det vara intressant för andra att försöka förstå dig bättre och kanske andra i liknande läge känner lika dant och konstigt nog kan få lite tröst av det, att de inte är ensamma.

Han en fortsatt trevlig helg!

Tack!

Till skillnad från mig måste du fortsätta ha en bra påsk.

Jag bor ensam i en liten stad på landsbygden. Gubbe på 42 hälsan förstört i en olycka. Du ska aldrig ta en bra hälsa för given. Jag har absolut inget att se fram emot. Den enda trösten är min TV men det finns tyvärr sällan något som är värt att se.