Varför är utrikespolitik, geopolitik och diplomati så efterblivet? Varför är politikerna som kameleonter?
Låt oss nu leka med tanken att jag är Ungerns premiärminister.
Jag säger rakt av till Sverige "Fuck you, ni har snackat skit om vårt land under flera år och därför kommer vi aldrig någonsin att släppa in er i NATO. Det är ingen idé att ringa, för jag kommer inte att svara".
Istället så är man så jävla försiktiga och säger något i stil med "Vi stödjer Sverige i NATO men vi vill gärna praaataaaa med Sverige om deras attityd mot oss tidigare".
Billström ringer sin ungerska motsvarighet och de snackar i telefon. Och sedan blir det ännu ett möte där man ska hålla diplomatiskt snack. Trots att Ungern vet att Sverige bara smörar och fortfarande har samma åsikter om Ungern så slutar det säkert med att Ungern "välkomnar Sveriges nya steg och attityd mot Ungern. Nu är våra relationer mycket bra och därför släpper vi in Sverige i NATO imorgon". Wips dagen efter så ratificeras Sverige av Ungern och Sverige blir medlemmar i NATO. Precis dagen efter så visar Sverige deras riktiga ansikten och snackar skit om Ungern igen medan Ungern står som fågelholkar och undrar varför de blev lurade som småbarn på godis...
När det gäller Turkiet så fattar jag inte heller varför man är så överdrivet pragmatiska och inte ställer ultimativa krav. Det finns så mycket de kan kräva. De kan rakt av säga "Ni ska sälja allt ni har till oss, inklusive F-16 från USA. Ni ska verkligen lämna ut alla de kurder vi vill ha, ni ska se till att EU låter turkar resa visumfritt inom EU. Ni ska ändra grundlagen och förbjuda koranbränningar. Den som förolämpar Erdogan ska straffas. Annars blir det aldrig någonsin mer NATO. Det är ingen mening att ens försöka ringa oss innan ni genomfört allt detta. Tills dess kommer vi hela tiden vägra ratificera er".
Men vad gör turkburken? Istället ska de hålla den sjuttioelfte diplomatiska mötet och till och med bjuda in Sverige till ett nytt möte trots att det tidigare skett en koranbränning som egentligen borde fått Erdogan att helt klippa telefonbanden. Så varför fortsätter man med dessa meningslösa möten? Varför säger man inte bara "Hej då Sverige. Ni kommer aldrig komma in eftersom ni inte vill implementera de sakerna jag kräver". Istället har man från Turkiets sida varit så efterblivna att man tecknat det här memorandumet där det inte står ett skit om utvisningar eller förbud mot koranbränningar som sedan Billström hela tiden kan hänvisa till "Det står inget om utlämningar eller förbjuda koranbränningar i memorandumet och därför har vi ingen skyldighet att göra det".
Snälla, kan någon förklara för mig varför dessa länder inte bara ställer ultimativa krav och sedan helt klipper banden till Sverige? Take it or leave it liksom. Det är vi som sitter på knappen. Vill ni inte göra det vi säger så blir det inget NATO. Varför hela tiden bjuda in till "diplomatiska möten" och skaka hand och se glada ut när de dagen innan var piss-sura över att koranen brändes? Snälla kan någon förklara varför utrikespolitiken är så efterbliven? Ena dagen är man värsta vännerna och sen blir man ovänner som småbarn och sen blir man vänner igen och skakar hand...
Är så trött på att svenska experter hela tiden ska copea och säga "Sverige kommer gå med någon gång förr eller senare. Turkiet spelar bara" blablabla. Varför sätter inte Turkiet ner foten och säger "vi menar allvar, ni kommer aldrig komma in förrän ni gjort allt detta. USA kan inte pressa oss"
Låt oss nu leka med tanken att jag är Ungerns premiärminister.
Jag säger rakt av till Sverige "Fuck you, ni har snackat skit om vårt land under flera år och därför kommer vi aldrig någonsin att släppa in er i NATO. Det är ingen idé att ringa, för jag kommer inte att svara".
Istället så är man så jävla försiktiga och säger något i stil med "Vi stödjer Sverige i NATO men vi vill gärna praaataaaa med Sverige om deras attityd mot oss tidigare".
Billström ringer sin ungerska motsvarighet och de snackar i telefon. Och sedan blir det ännu ett möte där man ska hålla diplomatiskt snack. Trots att Ungern vet att Sverige bara smörar och fortfarande har samma åsikter om Ungern så slutar det säkert med att Ungern "välkomnar Sveriges nya steg och attityd mot Ungern. Nu är våra relationer mycket bra och därför släpper vi in Sverige i NATO imorgon". Wips dagen efter så ratificeras Sverige av Ungern och Sverige blir medlemmar i NATO. Precis dagen efter så visar Sverige deras riktiga ansikten och snackar skit om Ungern igen medan Ungern står som fågelholkar och undrar varför de blev lurade som småbarn på godis...
När det gäller Turkiet så fattar jag inte heller varför man är så överdrivet pragmatiska och inte ställer ultimativa krav. Det finns så mycket de kan kräva. De kan rakt av säga "Ni ska sälja allt ni har till oss, inklusive F-16 från USA. Ni ska verkligen lämna ut alla de kurder vi vill ha, ni ska se till att EU låter turkar resa visumfritt inom EU. Ni ska ändra grundlagen och förbjuda koranbränningar. Den som förolämpar Erdogan ska straffas. Annars blir det aldrig någonsin mer NATO. Det är ingen mening att ens försöka ringa oss innan ni genomfört allt detta. Tills dess kommer vi hela tiden vägra ratificera er".
Men vad gör turkburken? Istället ska de hålla den sjuttioelfte diplomatiska mötet och till och med bjuda in Sverige till ett nytt möte trots att det tidigare skett en koranbränning som egentligen borde fått Erdogan att helt klippa telefonbanden. Så varför fortsätter man med dessa meningslösa möten? Varför säger man inte bara "Hej då Sverige. Ni kommer aldrig komma in eftersom ni inte vill implementera de sakerna jag kräver". Istället har man från Turkiets sida varit så efterblivna att man tecknat det här memorandumet där det inte står ett skit om utvisningar eller förbud mot koranbränningar som sedan Billström hela tiden kan hänvisa till "Det står inget om utlämningar eller förbjuda koranbränningar i memorandumet och därför har vi ingen skyldighet att göra det".
Snälla, kan någon förklara för mig varför dessa länder inte bara ställer ultimativa krav och sedan helt klipper banden till Sverige? Take it or leave it liksom. Det är vi som sitter på knappen. Vill ni inte göra det vi säger så blir det inget NATO. Varför hela tiden bjuda in till "diplomatiska möten" och skaka hand och se glada ut när de dagen innan var piss-sura över att koranen brändes? Snälla kan någon förklara varför utrikespolitiken är så efterbliven? Ena dagen är man värsta vännerna och sen blir man ovänner som småbarn och sen blir man vänner igen och skakar hand...
Är så trött på att svenska experter hela tiden ska copea och säga "Sverige kommer gå med någon gång förr eller senare. Turkiet spelar bara" blablabla. Varför sätter inte Turkiet ner foten och säger "vi menar allvar, ni kommer aldrig komma in förrän ni gjort allt detta. USA kan inte pressa oss"
__________________
Senast redigerad av nydagnyatider 2023-04-06 kl. 21:38.
Senast redigerad av nydagnyatider 2023-04-06 kl. 21:38.