Citat:
Ursprungligen postat av
OtursAktivist
Jag kan relatera till otroligt mycket men inte det här grova våldet. Men som den som ansågs vara dålig och som behandlades sämst i min familj fram till att vi fick in en sadist i familjen som valde ut någon som inte kunde skydda sig (som jag skyddade istället). Att ha levt hela mitt liv i ett skruvstäd av att alla andra gör mig till syndabock, ljuger om mig och försöker manipulera mig själv liksom omgivningen mot mig.
Jag vet själv alla mina goda egenskaper, at folk har fel och min rätt att inte utsättas av någon och även att mina syskon inte varit annat än barn och först nu som vuxna är i 100% att upphöra med all negativitet mot mig.
Det blir så skevt när t.ex. min egen bror kan hävda att varken min mamma eller pappa någonsin älskat mig i tron att bara de andra blivit älskade och det visar på hur sjukt folk tänker.
Jag föddes givetvis inte oförmögen att påverka någon att känna något för mig från dag ett. Även mina föräldrar har haft positiva känslor inför mig (min historia är inte den här flickans, jag har inte utsatts för sexuella övergrepp och tortyr t.ex.).
Trots att jag är särbegåvad vägrar psykiatrin att lyssna på mig eftersom de anser att allt negativt om mig är fakta och inte hörsägen och att jag är oförmögen att förstå något alls samtidigt som de letar efter saker för att få ställa svåra diagnoser på mig och omöjliggör vård för mig om jag mår sämre (jag drabbades slutligen av svårare psykisk ohälsa kortare period då jag har överbelastad).
Samtidigt så hade jag en svårt psykiskt sjuk förälder som övergavs helt utan medicinsk behandling och sannolikt i onödan gick sjuk och vars sjukdom var ärftlig i kombination med miljö för andra som inte heller de har minsta önskan om att skada andra utan istället i onödan gått utan vård, stöd och hjälp.
Hur stoppar jag min historia från att upprepas i andra? Jag kan vara säga ifrån när jag anser att saker är fel. Jag hade, om min förälder varit illvilligt lagd, råkat illa ut men sannolikt var det psykisk ohälsa/personlighetssyndrom utan de absolut svåraste uttryck så som de människor barn i den här tråden istället råkar ut för. Men jag borde ha omhändertagits och min förälder som öppet sökte stöd och hjälp, borde ha fått medicin med öppenvård och kontinuerlig uppföljning.
Vad jag saknade mest när jag växte kommer av att alla ansåg sig vara experter på psykisk ohälsa, gener och ärftlighet, högre förståelse för mig än jag själv osv och det ständigt negativa pratandet. Jag hade behövt göra positiva saker om mig själv, livet och det mesta. Den positiva person jag är, hade jag behövt som barn och inte dissektion av mig systematiskt. Den svåraste psykiska misshandeln var det ständiga letandet av sådant som skulle bekräfta hur fel jag var, sjuk eller dysfunktionell. Och den kom från hela samhället.
När människor sitter här och pratar om gener och syskonens roll osv då är de precis som föräldrarna som verkligen trodde på att Zoey var en särskilt dålig sort. Vem vet... Modern kan ha trott att Zoey var en kopia av hennes egen pappa och letat efter likheter och tecken på ärftligheten och drag hon upplevt sig se.
Hon kanske hatade sitt barn efter många andras referenser här i tråden. Det är mer än möjligt som förklaring. Särskilt om hon var mormoderns favorit. Zoey kan ha sett ut som någon som både modern och mormodern kände igen men som den ena hatade pga uppväxten eller andra händelser i livet.
Utsattheten kan även uppstå för att man ser ut som någon, påminner om personen i personlighet, sätt att skratta, ögonen osv.
Kom ihåg att vi pratar om barn. De ska ses som barn och även deras beteenden ska bedömas som barns. Ingenting i förhören eller på något annat vis har framkommit som att något är väldigt fel i barnens beteenden och sådant kan hittas på precis som många sitter och utan att hejda sig bestämmer att det är något med det äldsta barnet som är särskilt dåligt. Det är barnmisshandel och förtal som kan läsas av alla och tolkas som sanning och istället för Zoey skifta till att den utvalt dåliga istället är det äldsta barnet medan allt vinklas mot henne utan vidare.
Hänger inte med i allt men förstår att du haft din beskärda del av psykisk misshandel i uppväxten. Du är inte ensam om att ha vuxit upp med bristande omsorg.
Och jag tror jag förstår ditt inlägg som en aversion (kanske) mot det här reduktiva snacket kring genetikens roll, att man stämplar människor istället för att se dem som förändringsbara.
Det kan verkligen användas förtryckande, i fel händer.
Ta tex fallet vi diskuterar här, föräldrarnas stora brister och våldsamhet ursäktades med Z förmodade hjärnskada (!)
Jag har alltid varit så förundrad över hur få det är som ser hur dysfunktionella föräldrar använder barn som syndabockar för sina egna brister.
Och hur väl dagnosindustrin passar med deras agenda.
Är oroande att det liksom tas upp som ett skäl till sår,skador mm, som att Z skadat sig själv!
Får denna syn på människan spridning så kommer det självklart att utnyttjas.
Jag hävdar dock, med en dåres envishet,att det ofta kommer någonstans ifrån.
Att det sällan är barnet ensamt i en familjestruktur,som är "felet". Att självskadebeteende alltid måste utredas och det är livsfarligt att se det som ett biologiskt fenomen, dvs något ett barn typ är predestinerat till att göra.
Har sett exempel på när föräldrar får adhd-diagnos på sina barn och sedan knarkar deras medicin. Och alla ba: det är BARNET som har SPECIELLA BEHOV. Inte föräldrarna som misshandlar det och drogar. Skyr allt detta och vi måste orka/våga se att det ibland förekommer, kanske mer ofta än vi orkar ta in.
Dessa misshandelsfall administreras ofta av en inte ont anande och samtidigt pengastinn diagnos/vårdindustri som lutar sig på forskning och vetenskap
Ett barn fick tex diagnosen "depression", och hemmasittare och senare framkom att hans pappa misshandlade mamman och att barnet var rädd för att lämna mamman ensam,resp kunde inte fokusera på skolan. De insatser man provat var då att försöka prova ut olika mediciner på pojken. Det var liksom allt, innan detta uppdagades. Såklart hade medicin kanske hjälpt om det "bara handlat om en brist på dopamin (en debunkad myt) men här var det ju framkallat av levnadsomständigheter. Och totalt osynliggjort medelst diagnos.
Det finns ju även läkare som går med att skriva intyg på diagnoser som kanske inte är bekräftade (i tron att de hjälper familjen).
Jag bara drar en lättnadens suck över att inte en läkare i iver att liera sig med de hopplösa föräldrarna, i pur medberoende hade skrivit ett intyg på att det kanske fanns medfödda svårigheter hos Zoey. Risken är att det köpts mycket senare. Det är bara att se hur mycket familjen fick sin vilja igenom genom att hävda undantaget "hjärnskada" hos Zoey. De slapp obligatoriska kontroller hos bvc,skolplikten mm.
Jag har sett massor,kan jag säga,som gett anledning att fundera, i mitt jobb, bla.
Så det här med genetik kan bli fullständigt förödande om det används fel, vilket det görs.