Citat:
Ursprungligen postat av
SvenHelsing
Higgsbosonen upptäcktes ju 2012
Higgsbosonen är ett utmärkt exempel på en av svårigheterna med modern fysik. Den postulerades redan 1964, och ändå upptäcktes den inte förrän 2012. Anledningen var att man behövde bygga världens största och mest komplexa maskin, LHC, en 26.7 km lång partikelaccelerator, varav merparten består av superledande magneter som inte ens existerade på den tiden. Nb-Ti som är det superledande materialet i dessa magneter upptäcktes förvisso 1962, men de första riktiga magneterna kom senare. I denna accelerator har vi två strålar med en "tjocklek" på ca 2 mm, som cirkulerar i motsatt riktning och kolliderar inuti partikeldetektorer som är större än hus. Strålstorleken i kollisionspunkten är 60 µm. Dessa gigantiska detektorer måste placeras med millimeterprecision runt kollisionspunkten. För att sedan utföra en första filtrering av datan som kommer från kollisionerna kräves det enorma datorfarmer med över 30 000 CPU-kärnor, per experiment. Sedan fortsätter arbetet "offline" med att, bokstavligen, hitta en nål i en höstack, ett tecken på att en higgs-boson har skapats i kollisionerna för att sedan falla sönder till någonting annat som man har lyckats se i detektorerna.
Jag kan fortsätta, men jag tror att ni förstår min poäng.
Teoretisk fysik finns det gott om i dag, och det finns flera problem som man ännu inte har en förklaring till (tex neutriners massa, mörk materia/energi, materia-/antimateria-asymmetrin). Problemet är att vi experimentellt sett ligger efter, för att testa de olika teorierna behöver vi, inom partikelfysiken, nya acceleratorer.