Dödslängtan

Ursäktar mängden text! Men jag känner att jag vill berätta om mig själv för en gångs skull.

Brukar aldrig skriva på Flashback. Men nu känns det som att botten är nådd... Jag gick många år på Oxycontin. Tog aldrig mer än runt 40mg. Just så att min fru inte skulle märka något. Men så fort hon och barnen åkt hemifrån över helgen så kunde jag ta tillräckligt många tabletter för att kanske "råka" ta en överdos och dö. För jag har haft dödslängtan så länge jag kan minnas.

För ett år sedan blev jag misstänkt i en polisutredning som inte hade med narkotika att göra... , och det vände upp och ner på hela min tillvaro. Jag hade redan ångest och orosproblem sedan barnsben, och att riskera förlora min fru och mina barn blev för mycket.

Jag reagerade på denna chock och rädsla genom ett självmordsförsök 3 dagar senare i min arbetsbil på en skogsväg någonstans där jag fick vara ifred.. Där skar jag djupa och långa snitt som jag tänkte skulle tömma mitt blod hyfsat snabbt. Men det slutar blöda... så då börjar jag bli irriterad för jag har bestämt mig, "jag ska dö idag" och jag börjar skära mig ännu mer... Jag förstår inte varför blodet slutar komma. Jag hade tänkt att jag skär mig tills det rinner rejält, så jag bara kan slappna av och somna in. Men inget gick som jag hade tänkt mig.

Tidigare hade jag även svalt en hel del 80mg Oxycontin och ett par Tramadol. Jag började må riktigt dåligt av dessa tabletter. Jag spydde ner mig själv och tuppade av i någon minut i min arbetsbil. Jag insåg snart att det var lönlöst,.och konstaterade återigen att jag är så jävla dålig och värdelös. Jag lyckades inte ens ta mitt eget liv. Jag ringde efter skjuts till sjukhuset. Väl på sjukhuset kände jag mig bara som en belastning. Där fanns folk som var riktigt sjuka och som inte ville dö. Jag tyckte själv att jag inte hörde hemma där pga vad jag hade ställt till med. Jag fick fan skylla mig själv!

Grunden till allt detta är som för många andra... missbrukande våldsam förälder i barndomen... Jag berättade för min syster för 3 veckor sedan att jag har använt droger ända sedan gymnasiet. Vilket är 11 år sedan. Jag talade om för henne att jag är så taggad inför framtiden och att vara drogfri! Och hon stöttade mig till 100%.

Just nu... sitter jag och har lite "egentid" från fru och barn i min systers lägenhet då hon är bortrest. Jag har tagit några rejäla linor Metamfetamin under dagen. Har tryckt i mig Oxycontin som att det varit godis. Även Ecstasy har jag några stycken för skoj skull....

Varför gör jag det nu då? Nu när jag varit fri från droger i flera veckor, och jag har haft extremt milda abstinensbesvär, och inget direkt sug efter dendär känslomässiga varma filten som en Oxy ger. Jo för att idag var min plan att jag skulle avsluta mitt liv, en gång för alla. Imorgon ska jag hem till familjen och vardagen tar sin plats i våra liv åter igen . Men just nu planerar jag timme för timme .Jag har ett obotligt mörkt sinne, den har funnits med mig sen jag var lillgrabb.

Jag tror inte att jag kommer att få uppleva tiden med barn och barnbarn så som livet verkar gå ut på, och det gör mig ledsen. Njurproblem, hjärtproblem och kraftiga ångest och orosbekymmernär man är 30 år gammal är inga starka tecken på långt liv. Jag har slutat planera för framtiden, obefintligt pensionssparande och för att kunna åtnjuta "ålderns höst" Så får jag hålla tumma att det släpps en "Pensionär Simulator" Eller så får jänkarna svetsa ihop någon slags signaturmodell av Stephen Hawkings gamingstol som han alltid körde över folks fötter med

Däremot barnens framtid, jag vill ge de alla förutsättningar trots att de kanske växer upp utan en far. Samvetet äter upp mig varje dag gentemot min familj, men hur länge ska jag leva för att göra alla andra nöjda? Det är det enda jag gjort i mitt liv. Stryka alla medhårs och vara alla till lags. Det är vad mitt liv har gått ut på halva mitt liv. Jag är fullt medveten om att jag är sjuk. Jag har kontakter hos vuxenpsykiatrin som har varit extremt proffisionella. Men det har inte fungerat för mig. För mig så hade döden varit.

Jag undrar lite om någon känner samma sak?🤔

Du tror inte det blir för mycket för fru och barn när du mular sig själv?

Du gnäller över att ha varit alla till lags och strukit alla medhårs. Sluta med det istället och finns där för dina barn. Sen när de är vuxna kan du begå självmord hur mycket du vill.

Hej,

Prova att hjälpa en ny människa varje dag i resten av ditt liv.

Lycka till

https://mind.se/chatt/ Finns en volontär tillänglig i denna chatt just nu

Prova att säga nej.
Till alla alltid hela tiden i resten av ditt liv.
Men i nästa mening ger du ett alternativt förslag som du själv trivs med.

Nej jag vill inte gå ditåt. Men jag kan tänka mig att vi går hitåt. Är det okej med er i gruppen?

Prova även att stänga av alla skärmar permanent resten av ditt liv.
Vandra i naturen 1 timme varje dag.
Skaffa en rolig och lärorik sysselsättning du kan utföra 2 timmar varje dag, gärna med lärare.

Prova att resa runt hela jorden själv eller med din familj.

Ni behöver inte ha mycket pengar.
Det räcker med att ni har tak över huvud och mat för dagen.

Är ni snälla och trevliga och frågar försiktigt kanske folk kan tänka sig att ni sover hos dem en natt innan ni reser vidare.

Det värsta som kan hända är att ni får otroligt många fina vänner världen över.

Prova.

Man kan även resa jorden runt precis där man bor.

Prova att knacka på hos alla era grannar och fråga om ni får fika 5 minuter varje dag.
100 grannar så har 100 människor ni kan fika med var tredje månad. (En granne per dag)

Får ni otroligt många vänner.

Jag tror samhället idag har berättat för människan att man ska leva isolerat.

Jag tror människans största och finaste egenskap är att umgås och socialisera med andra.

Gör du det (du och din familj) tror jag du kommer bli fullständigt lycklig.

Hoppas det fungerar för er.

Lycka till

Fan vilken sorglig jäven. Du har fru och barn det är mer än hälften av alla töntar här inne ändå ska du mula dig själv som en jävla tomte

Du har inte sagt ett enda problem värt att nämna ändå är de så jävla synd om dig
Du sitter i syrrans lägenhet för du behöver egentid, från vad? Frun? Barnen?
Skärp dig asså

Vilken intressant historia! Jag har undrat hur det är att vara självmordsbenägen och det där gav ett svar. Min kompis tog livet av sig när han var 21-22, han sa aldrig att han var det. En annan kompis tog livet av sig vid 24 men han hade ju sagt att han ville dö redan när jag träffade honom som 14-åring.

Personligen vill jag leva för att jag mår bra. För att komma dit har jag haft självuppoffrande föräldrar som gör det de kan för att jag ska må bra när jag mår dåligt. Jag undrar om jag kommer bli självmordsbenägen på riktigt någon gång i mitt liv. Jag gläds av andra så jag tror inte det kommer hända, men vem vet; förlorar jag synen och känner mig handikappad så kanske jag inte står ut.

För mig har så många mördat sig själva att jag inte längre bryr mig. Jaha en 7:e tog livet av sig, hur då då? Jaha förgiftning kombinerat med kniv i magen, måste varit jobbig för den som fick städa upp. Så mycket professionell "hjälp" men inget hjälper.

Det enda tipset jag hört fungera är att göra vad fan du vill, "åk utomlands och festa, knulla horor". För mig låter det absurt men det har fungerat för 2 personer hittills vad jag vet; De vill leva trotts att de har en del självförvållade konsekvenser att ta itu med. "Döden är evig, men bankrutten är temporär."

Carpe diem!

Finns oändligt många som "känner samma sak" dvs begår tankevurpa för att uppnå egocentrism.
Du beter dig som en neger, sluta med detta omedelbart. Omgivningen blir illamående av negerbeteende.

jag känner igen mig...allt ä bara tomt och jobbigt hur man än gör