Citat:
Ursprungligen postat av
Aretha
Jag blev utmattad bara av att läsa det där. Vilket slit. GRKPBV kan alltså också betraktas som en åtgärd för förbättrad arbetsmiljö

Grkpbv har många fördelar.
Dels att man kan verka på större djup
(större skottvidd och snabbare omgrupperingar, som gör att man kan gruppera längre fram),
med större eldkraft
(högre eldhastighet, mera uthållig eldhastighet p.g.a. mindre fysiskt slit, fler skjutande pjäser p.g.a. att färre pjäser omgrupperar vid varje given tidpunkt p.g.a. snabbare omgrupperingar, samt större möjlighet till MRSI-skjutningar tack vare laddautomatik och maskinrikt),
med mindre risk för egna förluster
(splitterskydd, snabbare omgrupperingar, enklare att sprida ut förbandet & att man ofta kan lösa samma elduppgift med färre skjutande pjäser),
samt att det förband som man understödjer, inte får sitt anfalltempo neddraget av eldunderstödet
(snabbare omgrupperingar)
Den bättre arbetsmiljön, bidrar till att man kan leverera mera eldkraft, längre bort, över längre tid, till lägre egna förluster & när de understödda förbanden vill ha elden, istället för när de kan få elden.
Så har man ett dyrt mekaniserat förband, så är det ekonomiskt vansinne att inte ge bataljonsgrk samma rörlighet och skydd, eftersom man annars gör hela förbandet sämre.
För om ett stridsvagnskompani som ska anfalla i terräng där fienden bedöms ha pansarvärn, inte kan få förbekämpning med grk spräng och skärma av med grk rök, p.g.a. att pjäserna inte har hunnit gruppera fram, eller om ett pansarskyttekompani måste hålla terräng en halvtimma till, trots att de håller på att bli överrullade, eftersom de utmattade grkknektarna inte har hunnit gräva fram sina basplattor & omgruppera bakåt, ja då reducerar man hela bataljonens stridsvärde, genom att snåla på eldunderstödet.
Citat:
Ursprungligen postat av
veni.vidi.vomui
Betänk också att Sverige till stor del består av skog.
Vanligt artilleri med lång räckvidd skjuter i en relativt flack kastbana (jämfört med granatkastare som skjuter mer "rakt upp").
Antalet platser man kan gruppera på med fritt skottfält blir därför stark begränsat när man både ska kunna skjuta utan att träffa träd samt fysiskt kunna ta sig till (finnas vägar).
Titta på hur förutsägbart artilleri grupperas i Ukraina, i kanten på en skog (eller gud förbjude ute på en åker). I Sverige skulle det vara sju resor värre.
Det här gäller även vid nedslag. När man skjuter med haubits i skogsterräng så blir skogens höjd i målet viktigt och detsamma gäller höjden på terrängen och skogen hitom målet. Där vill man ofta få till luftbrisad genom att få granaterna att detonera uppe i trädtopparna, vilket innebär att man måste försöka träffa en punkt ovan (i trädkronorna) målet. Får man det här fel, så kan granaterna detonera hitom eller bortom målet, även om man i övrigt skulle ha perfekt precision. Och detta kan vare svårt att avgöra via kartan, för kartan säger bara om det fanns skog där, när underlagen inhämtades. När man väl behöver kartan, så kan det som kartan anger som skog vara ett kalhygge. Flack nedslagsvinkel kan även göra att många mål befinner sig i mask bakom terräng eller byggnader.