Bejaka sitt inre barn

Som en vuxen person är det väldigt mycket man ska göra. Sitta på möten, diskutera allvarliga saker. , ta ansvar för områden, saker och situationer. För att inte tala om familjelivet och vilket pussel det kan vara. Summa summarum det kan vara väldigt krävande att vara seriös i så många situationer och timmar.

Då tycker jag det är viktigt att kunna slappna av och bejaka sitt inre barn. Att släppa allt vad ansvar heter och få vara oseriös ett tag några timmar eller kanske en hel helg.

Hur ser du på fenomenet bejaka sitt inre barn?
Hur mycket och hur ofta bejakar du ditt inre barn?
Vad gör du?
Vad tycker du om personer som tar det till extrema nivåer? Barnsliga kläder, lekar, kanske till och med napp och blöja.

att ta ledigt en vecka från jobb eller under semestern stänga av allt vad larm heter, sen går man och lägger sig när man är trött och går upp när man är pigg, däremellan fuskar man med hemkörd mat, spelar dataspel och annat. Men det är min inre tonåring jag bejakar. Sommarlov

Jag skulle säga att det sker genom lek för mig. Det är väl ett rätt vitt begrepp men det innefattar även mycket för mig så jag ser det som en passande beskrivning. En lekfull syn på mig själv och min direkta omgivning, nyfikenhet och kreativitet på ett öppet sätt. Att tillåta mig själv att dagdrömma.

Jag är mitt inre barn. När jag var barn visste jag när man skulle sköta sig och när man fick skoja. Det är ju samma nu. Ingen kan hindra mig från att vara fascinerad av världen som ett barn.

Jag har mycket svårt för personer som bejakar sina inre barn. Jag kan bara umgås med mogna och superseriösa människor.
Jag skulle inte vilja återgå till att lura mig själv igen och leva i lögn. Jag inbillar mig inte något om det inte är realistiskt möjligt och tänkbart.

Jag skulle teoretiskt sett kunna tro på att det hade funnits en väg att bli allt möjligt och se oändliga möjligheter men det är praktiskt omöjligt att tvinga/lura sig själv att tro och känna att man kan bli prins, miljonär eller out of the blue börja tro på att 2024 blir ett bättre år om man inte har handfasta grunder att förankra tron i.

Förut i min naivitet trodde jag bla på att politiken skulle bli bra och att Sverige alltid fanns. Jo tjena, som om det hade påverkat mig något nämnvärt alls även om allting hade blivit "perfekt" enligt vissas definitioner.
Jag mår liksom inte dåligt för att det skjuts och sprängs eller för att isarna på Grönland smälter. Det finns inget sätt som tex Grönlands inlandsis kan påverka mig psykiskt.

Bejaka barnet/idioten inom sig? Nej tack

Är man för sig själv, är det väl bara att köra på med att vara hur fan man önskar. Ta ut svängarna lite och slappna av.
Att dra in mänskor som inte vill vara med i leken, är nog en dålig ide.
Det barnsligaste som jag gör eller "barnet i mig" som jag gör, kan nog vara att dansa lite fult för mig själv, om jag lyssnar på någon sådan låt. Men gäller att ingen ser, och jag dansar både dåligt och fult. Sker sällan.

Har funderat över det du skriver om.

1) Västvärlden går allt mer mentalt mot någon typ av Japansk syn på arbete. Allvarsamt. Respektabelt. Inget skratt. Kan knappt minnas om, eller när, arbetskollegor var genuina på arbetsplatsen. Genuin i form av att ha en hjärtlig dialog, erkänna att man inte vet, vara nyfiken på den andras arbete.

2) Att samhället blir allt mer schizofrent. Som att vi upprätthåller två identiteter. Den allvarsamma, i tron på att det är vad som förväntas. Ställ inga frågor. Ljug om din kompetens. Säger du inget kan ingen sätta dit dig, och öppnar du inte din käft utsätter du dig inte för påhopp eller andras påverkan.

Arbetslivet är förödande för det ”inre barnet” (givetvis beroende på arbetsplats) Men jag skulle säga generellt. Det finns alldeles för mycket arbetsprestige och behov av att vara ”duktiga flickan” framför att undersöka och genuint vilja förstå.

Hur ser du på fenomenet bejaka sitt inre barn?
Svar: Tycker det är bra med att ha barnasinne.

Hur mycket och hur ofta bejakar du ditt inre barn?
Vad gör du?
Svar: Då å då brukar det hända.. Passa på att härja på nåt lekland är skitkul! Där kan man göra av med massor av energi. Vid besök på leksaks butiker så har det hänt att jag även leker där.. Går förbi en korg med massa bollar å måste givetvis testa om det är bra studs i nån av bollarna, ser ett laser svärd som jag även måste testa.. Ja ni fattar hehe. Den äldsta brukar säga att jag är som ett vuxet barn 😅

Vad tycker du om personer som tar det till extrema nivåer? Barnsliga kläder, lekar, kanske till och med napp och blöja.
Svar: Extrema nivåer.. hm.. Då tänker jag typ iklädd i sparkdräkt med napp å haklappa. Jag skulle nog fundera om denne har förlorat ett vad eller nåt 🤔

Det är väl härligt med sparkdräkt...bekvämt.

Jag är oerhört barnslig till och från, trots att jag är 45. Jag upplevs av en del som infantil och omogen i vissa avseenden, men det är sådan jag är.

Den som dödar barnet inom sig dödar sig själv mentalt.

Vare sig jag vill eller inte så är jag fortfarande alldeles för road av fisar och bajsskämt, so i got that going for me.
Å andra sidan hade det varit lite tragiskt om jag hade skämts livet ur mig för varje av de 10-40 fisarna jag släpper per dag.
Frun är nog med all rätta lite less.

Men iallafall, barnsligheten har flera aspekter.
Dels är det den nyfikna delen som är ack så full av potential, dels är det den delen som innebär mer eller mindre avsaknad av reell kompetens.
För det är det små bäbisar är, de är bara potential och nyfikenhet men kan inte göra något praktiskt användbart alls utanför sig själv.

Visst var det Jung som hade nå tankar om att det var viktigt att dels aktualisera den potentialen man har så att man kan vinna frihet genom att uppvisa kompetens och ansvarstagande (vilket i sig är en reell frångång från en av barndomens svårare moment), men dels även behålla, eller återupptäcka, den nyfikenhet och potential ett barn har så att man kan fortsätta att drivas av upptäckslust, fascination och obehindrade glädje?

Nånting sånt tror jag det var.

Utöver bajsskämten kan jag dock ha rätt svårt att uppvisa just den där glädjen.
Har ganska svårt att genuint skratta med barnen i många saker som händer, och det känns som en verklig brist.
Känner mig lite ofrivilligt stoisk när det kommer till glädjemomenten, tyvärr. Det är inte så lajbans då det säkert inverkar menligt på dem också.

Jag tillåter mig själv att vara nyfiken och försöker inte plia den delen av mig som så många gör. De barnsliga kvaliteterna som gör gott för en vuxen är närvaron. Mindre måluppfyllelse och mer nu. Att gå till affären och köpa det man vill ha. Att gå ut utan att veta vart man ska. När löpturen är öppen för längd, tid och runda tills man är hemma igen. När du inte bestämmer dig för vilken väg du ska ta utan tar nån och kanske ändrar dig och tar en annan som tar nån minut till men känns bättre. Lägga sig på golvet och stirra i taket. Sova någon annanstans än i sängen. Bryta mönster och stanna en stund, sitta någonstans eller prata med nån utan anledning. Klättra upp på ditt tak, utforska en stig eller artbestämma en svamp. Fundera på något meningslöst och leka med tankar. Testa om något går eller bygga något nytt. Vara lite mindre rädd och lite mer fri kanske. Sluta tävla så jävligt med sig själv.