Hur ofta tänker du tillbaka på tidigare förhållanden?

Just nu mår jag bra med den jag är.

Inget att klaga på.

Men med ålder har jag av någon anledning börjat resa tillbaka i tiden tankemässigt.
Inte att jag sitter ältar det, inte att jag stör mig, saknar eller slösar tid. Det kan bara dyka upp i huvudet några sekunder ibland.

Jag har haft två längre förhållanden innan detta jag är i nu och det som exempelvis dyker upp i mitt huvud är hur mycket tid jag slösade på dessa tidigare.
År.
Jag tänker inte dra hela berättelsen. Vem fan orkar tråka ut med ännu en sönderskriven berättelse. Givetvis var jag delvis delaktig i att det gick som det gick. Men bägge visade sig vara slynor. Ni får helt enkelt - trots att ni inte känner mig det minsta - lita på att de var slynor.
Jag använder inte ordet slyna lättvindigt.

Sen så var det några jag bara umgicks med. Några månader eller i vissa fall bara några veckor. Låg och gnuggade fötter med dom på en söndagsmorgon. Så det var lite mer än kk.

Underligt nog tänker jag mycket mer på de senare än de först nämnda.
Jag tänker mer på de jag var kortare tid och inget hände, än de som jag var med längre och till slut fick be dra åt helvete för att de... var som de var med sin vagina.

Jag saknar inget med min nuvarande.
Kanske har det med ålder göra att såhär funkar det när nostalgin kickar in?
Att man skapar sagor i sin skalle?

Jag träffade en tjej en gång inför ett bröllop när jag var 18 år. Hon var 17år. Jag träffade henne bara den gången, bara den dagen, och vi pratade inte ens. Men det finns ett foto i vårt album från den dagen och jag har sett det många gånger.
Så vacker.
Det bröllopet hamnade jag ihop med en annan tjej som jag umgicks med några månader.
Vi äldre kallar det "umgås".

Fortfarande idag kan jag komma tänka på hon den andra och undra vart jag varit i livet om jag suttit med henne istället.

Det här är lika mycket matematisk, som filosofiskt eller personlig evolution.

Hur ofta sitter ni själva tänker såhär?

Oj, aldrig.
Nog kan jag ibland ångra att jag stannade för länge i ett dåligt förhållande, men jag ser inte tillbaka på tidiga möten eller relationer och funderar över hur mitt liv hade sett ut med den eller den personen. Förmodligen för att jag är så otroligt lycklig med den jag delar mitt liv med nu.

Du skriver att du just nu mår bra med den du lever med, du har inget att klaga på. Men är du lycklig? Genuint lycklig? Om du var det tror jag inte att du skulle fundera över hur ditt liv hade sett ut med någon annan.

Jag har ett förhållande där jag blev lämnad av vad jag då upplevde var mitt livs kärlek. Jag vet varför hon lämnade mig, och det är till största delen mitt eget fel.

Men, även om jag är lyckligt gift och haft många förhållanden sedan dess, är det henne jag ibland återkommer till. Hur hade det sett ut idag om vi fortfarande varit tillsammans o s v?

Det är mer en slags tidsfördriv än att jag saknar henne, eller ens tror på mina egna spekulationer, men när jag inte kan somna t ex så kan hjärnan leta sig dit. Hon är den enda av alla jag ö h t tänker på.

Jag tänker ibland på nåt ex och de helt urflippade sexuella grejerna vi höll på med. Det var orgier och skit med hennes polare vilket ännu ger mig ribba när jag tänker på det.

Jodå.
Är absolut lycklig.

Som jag nämnde inledningsvis.
Det är bara sporadiskt. Sekunder då och då.
Inte att jag sitter flera minuter tänker på det eller dagdrömmer om bättre tider.
Svårt förklara.

Om jag skall förklara det lite bättre.
Hon jag är med idag och sen flera år tillbaka. Ibland undrar jag hur mycket bättre det inte varit om jag träffat henne för 20 år sen.

Inget av det här gör någon nytta i livet.
Det bara är som det är.

Där har vi det!
Vad jag försökte säga också.

Ingen längtan, ingen ågren, ångest eller ånger. Bara tankar om vad som kunde varit, vad som inte borde varit och var jag skulle vara om man tagit ett steg dit istället för ett steg hit.

I november förra året separerade jag och exet.. (tar emot att ens kalla henne för ex)

Hon var ju den… som skulle bli mamma till mitt barn, eller barnen..
Jag älskar dig och du vet mycket väl vem du är om du motförmodan läser detta…

Var iväg tre veckor.. sen fick jag det där samtalet… “jag har varit med någon annan”
Där och då blev mardrömmen till verklighet, jag trodde aldrig jag skulle hitta rätt väg framåt efter samtalet. ALDRIG

Jag förstår att hon fick nog, i den här relationen var det jag som var problemet pga psykisk ohälsa. Hon ska ha en eloge för att hon faktiskt försökte, och gav mig chanser som jag dessvärre inte tog vara på.

Idag, mår jag betydligt bättre och hade jag fått göra om resan hade jag gjort på ett helt annat sätt - men framförallt tagit vara på det magiska vi hade (och hade gjort.)

Kommer nog aldrig förlåta mig själv för att jag förlorade henne, som den lilla loser man är.
Har gjort det mesta för att försöka ”glömma” men inget hjälper… när beskedet kom var jag redan på botten, efteråt var jag ytterligare 3 meter ner.

Resulterade i ännu mer psykisk ohälsa såklart, men framförallt var jag besviken, kände mig så förbannat övergiven och jag kände mycket hat - jag var förbannad, besviken på hur hon kunde lämna mig, samtidigt som jag förstod… nu, ett år senare börjar ilskan övergå i någon slags acceptans, förståelse OCH HOPP.

Trots allt så tänker jag på henne, det vi hade, allt vi gjort - VARJE DAG.

Trots att hon inte har mitt nmr eller vi inte har kontakt….., så kommer jag ofta på mig själv i situationer där jag tex öppnar emailen.. och tänker ”tänk om det ligger ett Mail från henne här nu”

Slutsats;
Hon kommer alltid vara den kvinnan i mitt liv- jag älskar henne villkorslös och jag är stensäker på att hon är medveten om det..

Hoppet är det sista som överger säger man va? Jag köper det, för jag hoppas fortfarande på oss, varje dag.

Sorry, behövde tömma skallen efter jag läste tråden.

Edit; vi höll ihop runt 10 år men mitt mående den här perioden gjorde allt till ett problem!

Jag hoppas hon är lycklig var hon än befinner sig och vem hon nu är med, det ger mig sinnesro… fast jag hade velat vara den andra halvan.

Aldrig. De var djävla horor allihopa. Om någon sågade upp dem och slängde de längs motorvägen så skulle jag inte ens bry mig.

Jag skulle kanske t o m gå så långt att det handlar om mig, och denne person egentligen får symbolisera ett tydligt vägskäl i mitt liv...

Tyvärr oftare än vad som är hälsosamt troligen. Men jag är duktig på att göra så med allt i princip.
Det blir mycket ältande och negativa känslor gällande det mesta som händer i min värld, åtminstone mina misslyckanden och andra missöden. Önskar jag kunde släppa saker och låta dem vara så enklare.

Jag tänker ofta tillbaka på tidigare förhållanden, men med åldern har jag kunnat släppa idén om att det skulle ha varit "bortslösad tid". Hur dåliga förhållanden det än varit, så var det precis vad jag förtjänade och behövde just då. Att tro något annat är att bedra sig.

Med åren har också bitterheten runnit av minnena, och jag kan minnas det som var nice. Då blir minnena en tillgång, i stället för en plåga.
Jag har med tiden kunnat bli mer förstående och förlåtande både mot mig själv och mot de kvinnor jag levt med. Tidigare har jag förbannat dem för alla fel de gjort, och jag har förbannat hur jag själv reagerade (jag borde ha varit "cool", tänkte jag alltid).

Har en tidig kärlek som spökar, men det handlar mest om hur mycket jag ville ligga med henne, om hennes kropp, hennes hud och hennes andedräkt. Hon hade varit en katastrof för mig. Den man hon valde har offrat både sin stolthet och sin psykiska hälsa för att vara med henne, och det är värre än allt som jag varit med om.

I min hjärna spelas konstant upp bilder från förr. Det är som en TV som jämt står på. Filmer om pojkvänner, tillfälliga kontakter, vänner och fiender... Händelser genom livet flipprar ständigt förbi och jag kan inte stoppa det.

Det är inte som att jag går och ältar och tänker på vad jag gjort fel eller hur bra jag hade det. Det är snarare återupplevande.