Påven kräver att lagar mot homosexualitet avskaffas

Javisst. Om man kallar sig kristen ska man naturligtvis inte arbeta på helgen eller acceptera homosexualitet eller bära kläder av lin och ull samtidigt. Bibeln förbjuder det.

Ja, precis. Jag har upptäckt att jag hela tiden bryter mot bibeln (Gamla testamentet då).

Det har inte betytt det minsta för mitt förhållande till Anden . . . .

Samma här. Jag ignorerar bibeln fullständigt men har en djup kontakt med min andlighet.

Det gör mig glad!

Katolska kyrkan har hållit på celibatet därför att tanken är att mannen i vanliga fall tänker med kuken. Är han gift måste han således fjäska för sin fru - annars blir det inget sex - och måste inrikta sig på att finansiera hennes utsvävningar med nya tapeter och gardiner etc. Eller ännu värre om hon sexstrejkar måste han tillfredsställa lusten utanför äktenskapet med all själslig korruption som följer på det. Därmed så är han inte fri att predika Bibelns budskap i samma utsträckning.

Katolikerna utgår alltså från tanken att en man - och även kvinnor i egenskap av nunnor - faktiskt KAN utsläcka den köttsliga lusten och sublimera denna till en andlig kraft. Hur detta skulle gå till har jag själv svårt att förstå - men jag är inte heller själv katolik och idag lever vi också med en helt annan nivå av sexuella frestelser i form av kravlösa sexuella förbindelser, preventivmedel, pornografi eller sexuella stimulantia i egenskap av teveserier och reklambilder. Vilket katolikerna har kämpat emot. Så man får tänka sig att detta celibat är tänkt att uthärdas i en värld som var ganska olik vår med avseende på sexuella stimuleringsmedel.

Som jag tidigare skrev, förstår jag principen. Och jag tycker att en man bör ha sin främsta världsliga lojalitet till familjen. Så även om man räknar bort sexaspekter, blir RKKs celibatstanke vettig i onda tider, när prästen kan sätta sitt och familjens liv i fara bara genom att hålla fast vid tron och sina löften.
Samtidigt står det att församlingsföreståndaren ( jag vet att man kan tolka det som annat än präst) bör ha ordning på sin familj (helt enkelt för att man ska ha prov på att han är en god ledare, antar jag) och vara en kvinnas man. Den äktenskapliga ordningen tycks mig vara det stabilaste sättet att leva tillsammans och dessutom Gudi behagligt. Även om det finns massor av utmaningar med det också.

Katolska kyrkan har ju ändå existerat i 2000 år.

De reformerta kyrkorna exiterade i drygt 400 - men var den första delen av kristendomen att falla helt. Protestantiska samhällen är idag majoritetsateister.

Sekten du tillhör har väl funnits i drygt två hundra år?

Problemet med dessa är en alltför långtgående individualism. Som du själv ger prov på. Du har ett personligt förhållande till Gud och resonerar dig själv fram till att familjen är viktigast av allt. Viktigare än Gud till och med.

I nästa epok har vi således en mängd argumenterande individualister med sina personliga uppfattningar om Gud.

Tänk på att ur katolikernas perspektiv har denna form av villfarelser uppstått om och om igen och utrotat sig själv under loppet av tvåtusen år. Medan de bara fortsatt århundrade efter århundrade - just på grund av utformningen av deras organisation. Vilken åtminstone för mig framstår som överlägsen just pga hur länge den överlevt.

Jag betraktar "sekten jag tillhör" som en del av svenska kyrkan och därmed den katolska kyrkan på svensk mark. Sedan håller jag med dig om att svenska kyrkan har massor av problem. Bra mycket värre än RKK. Och det finns verkligen ett synnerligen starkt levande vittnesbörd i hur den katolska kyrkan överlevt och behållit sin tradition genom århundradena ("inte på grund av sina ledare, utan trots sina ledare" skrev den förre påven innan han blev påve). Helt klart är den här splittringen inte av Gud.
Sedan skrev jag världsliga lojalitet om familjen, just för att Gud måste vara envars främsta totalt sett.

OT Det du skriver gör mig nyfiken på varför du inte konverterar.

Tack för förtydligandena!

Mja alltså jag försöker förstå argumenten för olika läror rent förnuftsmässigt. Jag är skadad på så vis, eller ett resultat av min samtid. Alldeles för individualistisk själv för att underkasta mig någon bikt eller ta råd från en präst. Sedan själva argumenten har jag relativt nyligen tagit del av. Mitt intresse för specifikt katolicismen som gör att jag känner affinitet med den kommer genom mötet med skönheten i katolska kyrkor och konstverk.

Kyrkan ska arbeta för att rädda själar. Det står klart och tydligt i Bibeln att homosexualitet är en synd.

Nu har jag letat i makens ex av katolska katekesen. 2357 säger att homosexuella handlingar aldrig kan godkännas. "De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i känslomässig komplementaritet." 2358 talar om att läggningen är en svår prövning och att "varje tecken på orättfärdig diskriminering skall undvikas" och 2359 om att de är kallade till kyskhet. Jag inser, som man kanske ser av mina tankar om celibatet, att det måste vara mycket svårt.

OT: Jag har väl liknande skäl som dig att inte ha konverterat. Det ädla argumentet hade varit att man inte överger sin gamla sjuka mor, men ärligt talat beror det mest på att min make inte konverterat, därefter på att det är alldeles för mycket förnuft och litet känsla i min tro och det var väl det (samt make och familjebakgrund) som gjort att jag landat där jag gjort. Antagligen har alla av min sort som är kvar i sv.k. någonsorts masochistisk läggning, eftersom kyrkan och samhället gör allt som står i deras makt för att kasta ut oss. Så om du vill hitta ngt mer framtidssäkrat, verkar RKK smartare.
Förövrigt: din inställning att inte underkasta dig tror jag stämmer. Det är väsensskilt från att underordna sig, vilket man måste i såväl tro som äktenskap. Det där du märkte av i dig i kyrkan, borde vara helig Ande som drar i dig. Förslösa det inte.

Tack för de kloka orden! Som det framgår av katekesen så är kyrkofäderna som resonerat sig fram till dessa slutsatser såväl eftertänksamma som omtänksamma. Det är råd och värderingar och ställningstaganden som håller och som inte (ska) gå ur modet med nästa storfilm eller urspårad fransk filosofi-inriktning.

Om du har svårt med känslan i tron så om du inte har prövat det så gör ett försök att besöka en gammal kyrka i Frankrike eller ännu hellre Italien. Allra helst en barockkyrka i Rom. Eller studera detaljerat religiösa målningar av renässans eller barockmästare som Guido Reni, Raphael, Tizian, Lorenzo Lotto osv. Det var en visuell kultur som var mycket framstående i att förmedla det gudomliga.