Citat:
Ursprungligen postat av
DYNAMIT2014
För att påstå något sådant bör man själv kunna beskriva hur det känns att vara deprimerad en vecka i streck och acceptera det. Gör du?
Bästa ordet jag kan använda för att summera upp det är orkeslös i alla aspekter i livet. Det är som att handlingsförmågan är försvunnen, men samtidigt finns där också en stor frustration och besvikelse att handlingar bör och måste göras. Man lider inte bara i en fysisk aspekt för att man känner en nästintill total avsaknad av energi att göra saker, men även i en psykisk aspekt utav frustrationen och besvikelsen att man inte förmår sig att göra saker, särskilt eftersom många utav dessa saker är saker som - om de
inte görs, försämrar ens liv ytterligare.
Sen när man väl lyckas göra någonting produktivt, som mer eller mindre kräver den lilla smula ork som man lyckas frambringa, så får man inte någon som helst tillfredsställelse från det, och samtidigt tänker efter varje gång man gjort det hur meninglöst det var att göra det, vilket i sin tur får en att fortsätta i tankebanan att allting man bör, ska och kan göra... är meninglöst att göra.
Sedan börjar ifrågasättandet utav ens egen existens, ens värde och ens plats i världen, man kallar sig själv värdelös, patetisk, parasit och andra nedvärderande termer, och inte långt därefter börjar tankar på självmord manifestera sig.
