Vi som vantrivdes i skolan

Skolan var en faktor som fick många att må psykiskt dåligt och jag har ett behov av att ventilera mina egna erfarenheter samt som jag gärna vill höra andras. I alla fall…

Det började i femman för mig. Lärarna började påpeka att jag inte tog någon vidare plats och det blev tjat att jag inte skulle nå kunskapskraven på grund utav att jag inte sade något på lektionerna eller deltog i diskussioner. I sexan tror jag det var så skickades jag till kuratorn för att hon skulle få mig att öppna upp, det jag minns av det är att hon gjorde hänga gubbe med mig. Det skickades också, om det kan ha varit en psykolog till klassen för att granska mig och mitt opassande beteende. Jag upplevde allt som påfrestande för lärarna sade till mig att jag låg illa till med betyg osv på grund av att jag inte pratade samt som min släkt började vara på mig och uppmuntra mig att ta mer plats. Var sjukt blyg vid detta laget och kunde knappt säga ja eller nej utan vickade på huvudet om någon frågade mig något. Och jag vill säga det att jag förstår inte hur himla naiva vuxna människor/ pedagoger kan vara när de uppvisar den inställningen mot en 12 åring som att det bara vore att börja prata mer så är problemet löst, som om det var något jag kunde välja.

Min mamma började förhöra mig efter varje skoldag vilka jag hade pratat med för att hon ville att jag skulle uppvisa ett mer normalt beteende. I 7 an skickade de iväg mig till skolpsykologen utan att säga vad det handlade om men visst fattade väl jag vad det var som var på g när psykologen testade mitt IQ samt ställde frågor och testade mitt sätt att kommunicera. Fick inga vänner på högstadiet och var lika blyg och klarade antagligen inte inträdesprocessen på förväntat vis och skickades därmed på utredning. De sade inget till mig men förväntade sig att jag skulle följa instruktionerna så det kändes som att de gick bakom ryggen på mig.
De gjorde allt för att jag skulle passa in, ibland kom lärare eller elever fram och pratade med mig och jag kunde riktigt avläsa deras sympati för att jag var ensam/ kändes välmenat men tillgjort. Tror lärarna bad mig gå med de andra tjejerna till cafét och när vi hade haft idrott så gick jag ut i hallen och satte mig, då sade en lärare till mig att jag i alla fall kunde sitta inne i omklädningsrummet/ duschrummet där de andra var och där tycker jag gränsen gick.

I slutet av åttan och hela nian hände något som kom att prägla sista tiden av min högstadieperiod. Jag är en väldigt självgående människa som vill vara ifred, men det fick man inte vara utan att ha problem enligt denna skolan. Min mentor som var en präktig vänsterpartist beordrade klassassistenten vi hade i klassen att ha extra koll på mig och det kändes lite som att hon förföljde mig. Detta gjorde det outhärdligt att vara i skolan och jag skolkade mycket. Jag fick inte godkänt i hemkunskap så jag var tvungen att ha hemkunskap med klassassistenten ensam och vi åkte till ICA och lagade mat i skolköket varje onsdagseftermiddag.
En gång var ugnarna i skolan sönder så det var tänkt att vi skulle åka hem till henne och laga mat men som tur blev hon sjuk den gången. Det var sååå jobbigt för jag upplevde att detta bröt mot min integritet och anonymitet. Ensam och ifred var det enda jag ville vara på skolan men istället blev jag utsatt för någon jäkla särbehandling kändes det som. Har ett exempel till och det var när vi hade muntliga nationella prov och min lärare bad mig att stanna kvar i rummet när det var färdigt bara för att berätta att jag hade klarat det( som om det var något oväntat) han sade också att jag inte hade kollat personerna i ögonen men att det berodde på min funktionsnedsättning så det var ok. Den gången tog jag åt mig och jag satt medvetet och riktigt blängde honom in i ögonen bara för det. Ångrar som in i helvete att jag aldrig sade något under denna perioden.

I gymnasiet trivdes jag bättre för där var man anonym. Det var många som försökte ta kontakt med mig men jag avisade dem. Jag gillar inte att man umgås alla med alla i en klass utan jag vill lära känna en person eller några få och sedan hålla mig till dem. Tycker gymnasiet snarare är ett vuxendagis än en skola. På varje lektion var det gruppdiskussioner, ofta mini presentationer i grupp, ett jävla tjat både i klassrum, korridor och matsal, studentfest, x dagar innan studenten fester, bal, julmarknad, påskmarknad, skolresa till Stockholm, mötas upp med klass och lärare och spela boll och fika vid sjön innan sommarlovet, kick off som är en maskeradtillställning på skolan där klasserna klär ut sig, hungergames spel på skolan, demokrativecka med fokus på grupparbete mm.
Jag har inte varit med på en enda tillställning bokstavligen och man känner sig inte bara hyfsat värdelös av att inte ha den sociala anpassningsförmågan.
Jag ser bra ut och gick alltid ensam på skolan och det hände regelbundet att killar stötte på mig, subtilt men ändå märkbart. Jag har också hört ordet hora yttras två gånger mot mig i bakgrunden och en gång bitch. Detta får mig att tro att även tjejerna hade tankar om mig som var nedvärderande trots att de var trevliga. Min lärare bad mig komma upp ensam till skolan för att säga hejdå och jag är övertygad om att hon egentligen inte hade något behov av att säga farväl till mig eller tacka för denna tiden. Jag trodde jag skulle få mina betyg den dagen men istället fick jag ett utskrivet diplom och en bild på alla samhällsprogrammets lärares ansikten i grimas, jätteroligt. Det finns positiva aspekter med skolan också men enligt mig är skolan präktig, tillgjord och bara anpassad för extroverta.
Vad tycker ni?

livet går vidare det spelar inte så stor roll i det långa loppet

Det låter som du haft riktigt hemska lärare.
Du har dessutom vuxit upp i ett system som inte tagit hänsyn till din personlighet, ett system som inte lät dig få vara dig själv.
Det är ett övergrepp anser jag.

Jag tycker det låter som att du är en härlig, unik och fin människa. En uppmärksam och tänkande individ.

Dagens skola är totalt felkonsrukerad då den i stora drag enbart är till för att producera en "elit" som ska anpassa sig till storfinansens lönsamhet (girighetintressen). Dom som inte passar in i "mallen" anses som skräp och ska helst inte slösas någon tid på.

Nio år är en alldeles för lång tid för dom flesta och många undrar varför vi går just nio år i grundskola.. det har staten bestämt så att vi ska anpassa oss till den sk "genomströmningshastigheten" mellan utbildning och "arbetsmarknadens behov" som det så fint kallas. Nio år är en lagom tid så att arbetsmarknaden inte blir "överhettad". I korta drag så är dagens skola inte anpassad till individen - utan individen måste anpassa sig till skolan, vilket är en av dagens många samhällssjukdomar.
Säg att tex kläder skulle endast tillverkas i en storlek.. hur skulle det se ut?
Är man inte bra på tex matte så ska man inte heller tvingas studera detta - man ska studera det man är bra på.

Skolan är ju lite skruvad idag.
Dock var det betydligt värre förr.

Säger bara filmen "Hets" med Stig Järrel.
Den kan jag rekommendera.

Skolväsendet är tyvärr en problematisk plats i mångt och mycket, man ser till gruppen och inte individen… Alla ska systematiseras och göra likadant, alla eventuella avvikelser anses som udda eller fel… Du har helt klart fått möta de negativa sidorna av detta och det är bara att beklaga… Men det låter sunt att du har kommit till insikt om det du beskriver och genomskådat dessa tomma idéer om hur alla ska vara exakt likadana…

Vi alla har olika behov och skönt nog verkar du ha insett att du är både vacker och unik som du är… Låt ingen annan säga det motsatta eller ta åt dig från de som gör det… Bearbeta dina tidigare upplevelser så länge du behöver och vill, att skriva ner dina tankar som du gjort här är klokt och har en terapeutisk funktion… Man får lite mer perspektiv på sina egna känslor och det öppnar upp möjligheten att återkomma till sina tidigare reflektioner vid ett senare tillfälle…

Om jag får ge dig ett tips att ta med dig i livet så är det att inte låta de tidigare händelserna och upplevelserna från din skolgång ta över ditt liv… Som sagt, bearbeta det så länge du behöver men gå sedan vidare… Vissa som har haft en trasslig bakgrund eller varit med om svårigheter i sin ungdom kan lätt låta hela deras resterande liv kretsa kring just detta och ge det onödigt mycket fokus som istället hade kunnat användas till att göra sånt som får en att må bra…

Världen är din och livet ligger framför dig, hitta det som får dig att må bra och sök de människor som uppskattar dig för den du är… Undvik resten och ge aldrig upp hoppet… Ibland kan det kännas hopplöst och som att man är den ensammaste i världen… Men glöm aldrig att världen är tillräckligt stor för att rymma tusentals likasinnade människor, de dyker upp med tiden och i miljöer som lockar dig… Lyssna inåt och på dig själv, resten som kommer att lösa sig… Önskar dig allt gott…

Jag är 24 år och gick ur gymnasiet för sex år sedan. Jag antar att saker inte har ändras särskilt mycket för jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Som jag ser det hade man kunnat hoppa av skolan när man gått ut 6:an. Man har redan då lärt sig det man behöver för att klara ett vanligt arbete. Att vara läkare eller ingenjör får ni fundera på om det hör till ''vanliga arbeten''.Ta matte t.e.x. Hur många har någonsin haft nytta av att kunna räkna typ ''x gånger y/b= c?''Jag känner att jag har slösat bort en jävla massa år och hade viljat arbeta när jag gick ut 6:an. Enda fördelen att gå gymnasiet är om man går nått yrkesförberedande program eller ska studera vidare. Känner inte en enda person som har fått visa upp sina betyg eller nått för att få ett arbete. Saker man lärt sig när man gått ut sexan: skriva, svenska,någorlunda engelska, bra matte, ... Allt handlar om att lära känna folk och det behöver man absolut inte en jävla gymnasieutbilding för.
Personligen var 1an i gymnasiet det värsta jag varit med om, en hemsk klass. En tjej slutade pga. mobbning, hittade inga vänner i klassen, var jätte suicidal och orkade inte ta mig ur sängen vissa dagar. Kunde inte koncentrera mig på nåt, fick läsa allt 5 gånger men fattade typ ingenting eller mindes. Hade ångest för att gå dit varje dag, kom oftast efter lunch för orkade inte ta mig upp på morgonen, en annan hemsk grej var att jag ibland drack 1-2 öl innan skolan för att stå ut :P eller på lunchen ibland, gick hem och åt istället för att vara ensam kände inte alls att jag passade in. Allt kulminerade i att jag tänkte ta livet av mig, ställde mig på ett tågspår för att invänta tåget men klev undan i sista stund. Resulterade i att jag gick till psykakuten, berättade inte om mitt suicidförsök för ville absolut inte bli inlagd. Sen började jag med cipralex mådde inte jättebra, men livet kom tillbaka.
Böt klass i 2:an på gymnasiet så efter det vart det bättre iaf =) Har aldrig gillat mina klasser och värst var nog gymnasiet när jag inte kände att nån gick att umgås med, mest för att jag tröttnade på dem och inte stod ut att se dem varje dag. Nu på universitetsnivå är det bättre. Har en klass på 120 elever så det finns alltid nån man kan umgås med. Dock är studierna bedrövligt jobbiga.
Jag är fortfarande ledsen och blir bara mer och mer arg ju mer jag går i skolan. Varje gång jag får en uppgift av läraren. Kan vara en mycket enkel, som t.ex. att läsa en kort novell och sedan analysera dramaturgin. Detta kan leda till att jag gråter mig till sömns på natten och drömmer tillbaka till då jag var 10 år och kände att det inte fanns några krav och att allt var roligt och spännande.

Hela utbildningen med krav, pendling, mindre fritid, att man slits ifrån sina barndomsvänner och föräldrar som sätter mer och mer press och arbetsmarknaden som väntar runt hörnet har bara skapat mig en negativ spiral. Jag själv har 30 timmar i skolan varje vecka, då inräknat med raster och lunch, och plus 15 timmar pendling. Det betyder 45 timmar plus läxarbete och PM. Vet inte hur man ska göra för att må bra utav skolan och inte må dåligt? Visst, att inte gå i skolan gjorde mig inte heller glad. Arbete är ungefär likadant som skolan - fast värre, mår ännu sämre av arbete.

Nämen herregud. Hoppas allt löser sig för dig <3

Tack

Skriv gärna kortare inlägg om du vill få fler svar, är ett tips.

Men ja, du har rätt i att skolan, så som den ser ut och fungerar idag, är skit och destruktivt för utvecklingen, för många.
Lösningen idag verkar vara att ge mänskor diagnoser av olika slag. Vilket på ett sätt kan vara bra, men man löser ingenting i grunden och diagnoserna leder inte heller till en sann bild.

Det är inga problem att bli socialiserad eller kunnig utan skola.
Tror alla har social förmåga, men det handlar om rätt miljö, och mycket annat.

Jag har aldrig gillat skolan heller, jag var dessutom väldigt känslig som person under grundskoleperioden och det ledde till att många fick en felaktig bild av mig som person. Min grundskola präglades av inkompetens, jag hade tur att jag kom ur skiten relativt oskadd jämfört med många andra. Gymnasiet var mycket bättre, även om det sög också. Man behövde bara vara där 80% av tiden för att få studiebidrag, så jag kom ofta 30-60 min försent. När man fyller 18 så får man sjukanmäla sig själv eftersom man är myndig, vilket jag gjorde i en ganska omfattande mening.

Skolan är inte en platform för bildning, det är en platform skapt för att indoktrinera folk till att lita på myndigheter samt att förbereda ungdomar för det moderna slaveriet, dvs arbetslivet. I skolan förväntas du att följa en viss mall, de som avviker från mallen bestraffas av både lärare och övriga elever. Det är ingen slump att jag har noll kontakt idag med någon ifrån skoltiden, skolan är verkligen en platform där de absolut sämsta egenskaperna hos mänskligheten utvecklas och florerar. Ett annat syfte med skolan är också att förfina arbetslöshetsstatistiken. Jag hade gärna skippat gymnasiet, men många arbetsgivare kräver idag minst en gymnasieexamen (trots att de aldrig begär underlag för detta).

Jag har knappt lärt mig någonting under skoltiden, jag har fått utbilda mig själv via internet. Jag lärde mig att läsa och skriva i årskurs 1, därefter så har all utveckling skett på eget bevåg. I mitt fall så har skolan varit meningslös sedan åtminstone årskurs 2. Jag hade mått mycket bättre av att stanna hemma och kolla på Cartoon Network och spelat N64 eller PS2, eller leka med kompisarna som bodde i samma område. Skolan är psykisk misshandel av barn, att så många föräldrar stödjer denna form av misshandel av barn är avskyvärt. Barn skall vara ute och leka, inte sitta framför en bänk och lyssna på någon useless eater till lärare.

Man borde få satsa mer på det man gillar.
Jag gillade slöjd väldigt mycket i femman och sexan, sen i sjuan blev matten och lite andra ämnen jobbiga men framförallt ointressanta, men nej, man skulle likförbannat kunna räkna avancerad matte och absolut veta saker om andra världskriget.

Lärde mig inget vettigt efter sexan känns det som det är ju ganska många yrken som inte kräver nåt av de teman lärt sig i skolan.

Många år åt helvette och förvaring i skolan.