Madicken - trodde det var en borgar-familj det handlade om

Ja, det är ju frun/moden som är snobbig. Ska man prata om vem som är "borglig" och vem som är socialist är det ju i så fall modern som är "borglig" och pappan som är socialist. Vill minnas att fadern till och mer "erkänner" att han är socialist. Han har en del medmänskliga åsikter om vad som händer politiskt och i världen. Modern verkar ha väldigt lite insikt eller verkar till och med ha en annan åsikt även om den inte sägs rakt ut, och vill inte att Madicken ska umgås för mycket med grannen Nilsson heller. Det förvånade mig när modern gick med på att avlusa både Madicken och Lus-Mia och Lus-Mias syster i deras hem...

Observera att det gick 16 år mellan utgivningen av de båda Madicken-skildringarna, och kulturklimatet ändrade sig helt under den tiden. Madicken kom ut 1960, vid en tidpunkt då folkhemmet blev folkhemskare för varje år och Herbert Tingsten proklamerade ideologiernas död. När Madicken och Junibackens Pims låg på bokhandelsdiskarna i slutet av 1976 - enligt en sökning i KB:s tidningsdatabas nämndes boken första gången i Expressen den 4 november - hade vänstervågen svept fram och åstadkommit revolution överallt, inte minst inom barnlitteraturen. Någon månad tidigare hade sossarna förlorat regeringsmakten för första gången på över 40 år - till stor del på grund av Madickens författarinna.

Litteraturvetarna, och även många alerta vanliga läsare, märker hur det sociala budskapet blir mycket tydligare i den senare boken. Det är där som pappa Jonas av farbror Nilsson får epitetet herrskapssocialisten, bland annat.

Astrid Lindgren och ”den humana inställningen” - En diskussion utifrån Madicken och Madicken och Junibackens Pims (Josefine Göransson)
http://www.diva-portal.org/smash/get...FULLTEXT01.pdf

Sociala frågor tas upp i den första boken om Madicken, som ändå domineras av idylliska beskrivningar, men i Astrid Lindgrens nästa bok om Madicken och hennes vänner, Madicken och Junibackens Pims, blir tonen skarpare. Jag menar att i detta verk blir klasskillnaderna och orättvisorna det centrala som genomsyrar hela verket. Idyllen framträder i detta verk mindre markant och vi får istället följa den godhjärtade Madicken, som verkar förstå lite bättre än i den första boken, att livet inte alltid är en dans på rosor. [Vivi] Edström är av samma åsikt och menar att realismen är mer påtaglig i den andra boken och hon hävdar också att den är mer tydlig med sociala konfrontationer än vad andra böcker av Astrid Lindgren är.

Och när man noggrant läser om sviten, inser man att Madickens och Lisbets mamma Kajsa inte är det snobbiga och ängsliga våp med ständig huvudvärk som hon av någon orsak utmålas som. I den andra boken har hon inga smärtor i huvet, och det är hon som besluter att de ska ta Alva med sig till borgmästarens bal.

Madickens mamma får upprättelse (Urban Jarvid)
https://www.kristianstadsbladet.se/n...r-upprattelse/

Makarna Engströms relation är en särskild behållning när man läser böckerna som vuxen. Det är uppenbart att de har en långt, pågående samtal som vi bara får höra brottsstycken av.

– Sidu, sidu, du tar dig! Det där var mer än jag trodde dej om, säger han när hon bjudit Alva på höstbalen.

Det tycks vara Kajsas beslut att de ska gå dit. Att bjuda Alva är en möjlighet för henne att protestera mot klassamhället, eller kanske rättare det system som sätter börd och inkomst före moraliska kvaliteter. Det är Fina frun på Junibacken som tycker att borgmästarinnan gott kan få dåndimpen och som kallar henne ”apa” när hon inser vidden av dennas ståndshögfärd.

Kajsa Engström försöker navigera mellan två samhällsperspektiv. Det är lätt att tänka sig hur hon som ung fröken av fin familj föll för den stilige unge journalisten med de nya idéerna. (Ett roligt sammanträffande är att Madickens mormor nämns några gånger som avsändare av presenter och kort. Faderns familj nämns aldrig. Jonas Engström är månne en uppkomling, eller kanske en avfälling?)