Bögigt att skaffa manliga vänner som vuxen?

Det är precis det jag menar.

Nej det är inte bögigt. Jag skulle snarare säga att män idag rent generellt skulle behöva ha fler manliga vänner och då även över generationsgränserna. Vi män skulle behöva umgås mer med varandra men många män har blivit som tama huskatter eller soyboys.



+ 1

// CC

Man tenderar att bli tråkig och slö med åldern.
När man var 20 kunde man ju hitta folk av samma kön som man gjorde roliga saker med, festade, åkte snowboard, eller vad man nu hade för intresse.

Men som äldre så har man inte lika kul i livet och det mesta i livet är jobb.
Inte ens de man jobbar med skulle jag kalla vänner.
Tror generellt att män har väldigt få eller inga manliga vänner alls.

När du skaffar barn tenderar det bli än värre för då är det mycket tid med ungen som gäller närmsta 10 åren.

Trist situation. Män sabbar för sig själva genom att övertolka manliga relationer som "bögiga". Macho-normerna stänger inne män.

Min pojkvän har många bra relationer med män och en del av det kan vara pga att han inte varit så rädd för vad som kan tolkas som bögigt eller ej. Hans bästa polare och han kan säga "jag älskar dig" till varandra, kan kramas, har brottats en del tidigare, etc.

Detta!

Inget får folk att fly för livet som "Hej, vill du vara min kompis?".
Gäller nog iofs både killar och tjejer.

Bögigt? Nej det tycker jag inte.

Riktiga män behöver inga vänner.

Bara genom att läsa de två första kommentarerna inser jag att allt bra redan sagts vad gäller svar till TS.

+1 på båda svaren ovan.

// CC

Edit.

Inser nu att jag svarade på en gammal tråd...

Sökte på ”manliga vänner” och den här diskussionens två år gamla inlägg var det senaste som skrevs i ämnet på Flashback. Det ljumma intresset bekräftar min erfarenhet, men jag tänkte ändå skriva här innan jag starten en ny tråd.

Ämnet borde vara relevant för enormt många, eftersom det är allom bekant att män mycket ofta har få eller inga vänner alls. En del som lever i en relation uppger att de är nöjda med att ha sin partner och eventuella barn som umgänge. Utöver kollegor.

För egen del saknar jag vänner som har önskemål och förmåga att prata om motsättningar, motsägelser och sådant som inte är alldeles uppenbart. Min egen erfarenhet har varit att livserfarenheter leder till kunskaper och insikter och att jag vill prata med någon om det; alltså höra den andres åsikt om samma sak och gärna erfarenheter som jag själv inte har haft; och dennes uppfattning om det.

Jag vet att många (både män och kvinnor) tycker att sådant är överflödigt och att ifall det ska vara nödvändigt kan röra starköl, lagsport och vilken idiot chefen är. Det kan det förstås, men även så mycket mer och gärna med slutsatser som inte är de allra mest förväntade. Men hur kommer man som man i kontakt med andra som vill ses och prata?

De ”samtalsgrupper” som jag hittar när jag söker, är för anhöriga till personer med svåra sjukdomar eller svår psykisk ohälsa. Rättså galet, tycker jag. Det borde finnas en enorm efterfrågan bland alla människor, oavsett ifall man råkar tillhöra någon av dessa subkategorier. Men var och hur går man till väga?!