Går det egentligen att skilja på sak och person?

"Skilj på sak och person!" är ett råd jag fått sedan jag var liten men aldrig riktigt förstått innebörden av. För oftast är det ju minst lika intressant i vilket sammanhang något sägs, vem som säger det, dennes personliga historia och övertygelser etcetera etcetera. Att bara se två personer argumentera utan att veta något om varken dem eller sammanhanget ter sig för mig som ett ohederligt upplägg - ett spel endast ägnat att underhålla. Så varför fortsätter man att hävda denna ihåliga princip? Vem tjänar på det?

Ofta används begreppet "att skilja på sak och person" för att tydliggöra att även om vi tycker olika om en sak så behöver vi inte ogilla varandra. Om vi diskuterar utformningen av organisationsplanen så håller vi oss till våra åsikter om den och mindre, eller inte alls till våra åsikter om varandra.

Fast det är ju två olika dimensioner du berör. När du pratar med en person så kommer du med dina förutfattade meningar om personen (om du träffar den för första gången) eller din befintliga uppfattning om personen om du redan känner denne. I det senare fallet kan du lättare skilja på sak och person.

Den andra dimensionen du nämner är att du är en åskådare till ett samtal mellan två personer, där du inte ingår i dialogen. Det kan inte likställas med om du ingår i samtalet.

Bra ideal, men ibland helt omöjligt imho. Jag skulle nog t ex aldrig kunna tänka så om någon enda sak som Josef Mengele hade uttalat sig om.